bernur

När jag sätter mig ned och öppnar första sidan i Malte Perssons roman Edelcrantz förbindelser får jag sällskap av en sensommarfluga som med all tid i världen börjar spatsera över bokstäverna; jag viftar bort den med en disträ hand och jag hinner inte läsa många sidor förrän båda sönerna kommer surrande och undrar sneglande över min axel vad det är som får mig att fnittra så. Något senare kommer den kurrande katten och gnuggar nosen mot bokryggen. Ja, det känns som att alla vill läsa den här boken, och jag skulle nog också vilja säga att alla borde läsa den här boken - men nu blir det förmodligen inte så, vilket bara delvis beror på att den handlar om en något obskyr historisk gestalt, som författaren får blåsa bort en del damm ifrån för att göra honom presentabel för de sena tiders läsare som vi nutida är.

Lotta Külhorns helt genialiska omslag ger en god bild av vad som väntar: ett myller av intryck, detaljer, svårupptäckta belöningar för den som söker ordentligt, och det vi har framför oss är en roman som vädjar till läsarens tålamod och noggrannhet. Abraham Niclas Clewberg blir halvvägs in i romanen den Edelcrantz som får stora yrkesmässiga framgångar, hamnar i olika akademier och sällskap, mycket tack vare en god anpassningsförmåga - det finns något streberaktigt över honom, men samtidigt är han så oförargligt oskuldsfull att det är svårt att ogilla honom, som om rentav hans lismande kan tolereras: "Riddaren av den borgerliga skepnaden", får han heta vid ett tillfälle, och det är förvisso något quijoteskt över honom. Han tilldelas stol nummer två i den nyinstiftade Svenska Akademien, en stol som gett plats åt efterträdare som knappast tillhör de lysstarkaste namnen i vår vitterhet.  

Han sviker poesin för vetenskapen, och belöningen är alltså av det kortvariga slaget. Men å andra sidan valde barndomskamraten Kellgren litteraturen, och även om han förblivit ett namn, vore det en överdrift att påstå att Kellgren är mera än namnet, en fortfarande läst författare - snarare blir han väl framlyft bara när det är jubileumsår, med en ljummen biografi och några lagom stiliga hyllningsessäer. Edelcrantz väljer tanken framför känslan, plikten före njutningen. Samtidigt räds han kunskapens yttersta spets, vad som sker när någon når dess slutpunkt: bortom den verkar bara galenskapen (eller förvillelsen) vänta.

Persson lyckas få med åtskilliga pikar mot sitt eget skrå, när Clewberg (Edelcrantz in spe) och Kellgren gemensamt förkastar romanförfattandet, eftersom det inte tillhör den seriösa litteraturen - en vanlig uppfattning på 1700-talet, och något som ter sig märkligt nu, eftersom vi hellre läser de dåtida romanerna än dramerna eller de episka dikterna. Vi får också en diskussion av vad en roman får göra. Svaret? Allt, vilket ska bevisas, i denna ryckigt medryckande skrivna roman, där det eviga blir det aviga och där parenteser tillåts leva ett eget liv.

Behållningen med Perssons stora och lite ojämna roman är den överlägsna språkkänslan, själva lyckan som han förmedlar med ordval och olika stilnivåer, när han skriver sin kärleksfulla 1700-talspastisch. Vi introduceras för ett galleri av färgstarka personligheter - förutom Kellgren vimlar Bellman, Thorild (Thorén), Leopold, kungar, hovmän, Rosenstein, Armfelt, Nordenskiöld och andra kändisar. Detaljen är allt, och det är ingen överdrift att påstå att här vimlar det av detaljer. Oxenstiernas ord om huvudpersonen: "som en spindel upptagen med att fästa sina trådar överallt", skulle kunna sägas om Persson, och den metod han använder i den här romanen. I stället för att skriva linjärt väljer han ofta sidospår, digressioner, ett 'å andra sidan' här, ett 'och ändå' där, och berättelsen stannar upp.

Frustrerande? Bara för den som inte kan sin Laurence Sterne. Vad Malte Persson har gjort kan till ambitionen nästan mäta sig med Sternes mästerliga The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman: åtminstone behandlar han biografigenren och den historiska romanen med lika hög grad av nonchalans, och nästan lika mycket humor, med ordvitsande, pigga sprudlande lekar och infall - läsaren tillåts inte slumra. En sida med spyans poetik är ett ganska typiskt Sterne-upptåg i dennes allt mer moderna roman, påbörjad 1759. Det är skrivande med facit i hand, men medan detta annars inte ska låtsas om gör Persson en stor sak av det, med fina inskjutna kommentarer som visar att han är mycket medveten om vad han håller på med, och betydligt mer subtilt än andra postmodernister skriver han in sig själv i romanen. I stället för att snegla på dagens trender återupptäcker (återuppväcker) han Sterne och dennes lika muntra kusin Flaubert: sällan har jag läst en svensk roman som har varit lika spirituell, som gjort mig lika glad. 

Och humorn är kvick, som när han skämtar om behandlingen mot Kellgrens syfilis, och det kvicksilver som saknas i Clewberg (strax Edelcrantz) overksamma termometer. I Edelcrantz förbindelser är Kellgren ännu snuskigare än den fullfjädrade erotiker Carina Burman gjorde honom till i Min salig bror Jean Hendrich. Perssons stil är organisk, levande: han staplar infallen på varandra, och det är på gränsen att bli hurtigt (som en journalfilmsröst från 40-talet), men inte tillkämpat. Det är en stil som förgrenar sig, som saknar styrsel: högst fascinerande, men också lite jobbigt - samtidigt som det får hela boken att leva, gör den till något helt annat än en ordinär dokumentärroman (gubben Edelcrantz blir bifigur i sin egen roman: högst symtomatiskt, skulle man kunna tillägga). Förgreningarna visar sig också i bokens titel: allt handlar om förbindelser, kontakter. Samtidigt är det så uppfriskande, så skickligt genomfört, att man som läsare tacksamt njuter och har överseende med det stillastående. Malte Persson, poeten, skriver en prosa rik på allitterationer, assonanser och associationer, och övertygande träder ett lätt anakronistiskt 1700-tal fram.  

Vad som är nu och vad som är då skiljs åt i romanen, och lätt kamouflerade kan nutida storheter skönjas (en ambassadör Staël von Holstein tillhör narrarnas skara, så det finns anledning för den nutida Johan att darra på manschetten, om han är läskunnig). Det finns gott om kopplingar till vår tid: man lär sig uppskatta bubblor i dricksvattnet, man utvecklar en kaffekultur, det införs rökförbud (utomhus, visserligen), de kungliga utnyttjar inte sina platser på operan, Göteborgskravaller och Pirate Bay antyds, FRA kommenteras, och börshajar kretsar i utkanten. En spågumma ser något som liknar e-brev, och "illustrerade dagböcker som alla får läsa" ser ut som en beskrivning av den bloggosfär författaren själv vistas i, och en sexualisering av samhället har namnen Göran också gjort oss uppmärksam på. Persson (Malte) diskuterar också 2000-talets (in)hemska kulturpolitik. Då som nu handlar mycket i vår hage om olika tekniker för att hantera kommunikation: en av Edelcrantz uppfinningar är ett telegrafsystem.

Om än Edelcrantz blir passiv åskådare till sitt eget liv måste det ändå sägas att det ytligt sett är ett rikt liv. Han träffar berömdheter, upplever spännande saker - men saknar i stort sett medel att uppskatta något av det. Han är en tönt i Flauberts definition, men blir något av en hjälte också. Fransmännen uttalar sista stavelsen i hans namn med tre nasala 'zzz', och det blir något av slutintrycket: en tråkmåns. Desto större bedrift att han här blir så levandegjord och framställd på ett så intressant och samtidigt lekfullt sätt, på ett dansant språk.