bernur

På Axess läser jag en kommentar till Ingrid Elams artikel om Emily Dickinson, och där menar Mats Wiklund att det inte alls var feministerna som upptäckte Dickinson: nä, nu tror jag inte heller att det var så Elam menade, snarare att det var först på 70-talet som man läste dikterna förbehållslöst, utan att göra våld på dem med förenklingar (jag minns att 1949 - ja, "minns" kanske är fel ord - publicerades en pytteliten volym med tolkningar av Johannes Edfelt och Erik Blomberg, däribland den berömda om rödhakesångarna, och den valde konsekvent att bortse från de utmanande och svåra dikterna till förmån för idylliska naturskildringar), utjämningar av grovheterna i hennes tänkande. Fast visst har Wiklund en poäng i att feministerna gör sig själva en otjänst med revirtänkande: som om det går att lägga monopol på Sylvia Plath, till exempel, men när det gäller Dickinson är hon ingens poet - att läsa hennes dikter och sedan göra anspråk på dem, påstå att man har förstått eller att man har hittat en definitiv tolkning, det är sådant som charlataner får syssla med. Det finns ingen -ism för Dickinson, hon rör sig bort från alla försök att fånga henne.