Complete Works, Arthur Rimbaud
Nu har jag läst en del Rimbaud på engelska tidigare, en tvåspråkig upplaga av Une Saison en enfer/A Season in Hell med annan översättare, och det är förstås just den boken som är Rimbauds viktigaste bidrag: "hedningaboken, niggerboken", som han själv kallade den, den ärligt uppriktiga uppgörelsen med det destruktiva förhållandet med poeten Verlaine, som avslutades med dennes pistolskott som vådasköt Rimbaud i vänsterhanden. En årstid i helvetet är i trots mot Rimbauds intentioner litterär, med både föregångare och efterföljare, i den psykologiskt biktande litteratur som senare Wilde, Strindberg, Kafka, Pessoa, Maja Lundgren, med flera bekänt sig till, och före honom Augustinus, Rousseau, Kierkegaard.
Breven är också lite rörande, när han på berömt maner överger litteraturen med en bokstavlig kyss i dess arschle (hans troligen sista dikt handlar om fisande soldater), och ifrån Afrika klagar på väderleken och de ogina afrikanerna, och när han drabbas av svårartade problem med sitt ben tvingas han be sin mor skicka en stödstrumpa: se där vad som till slut händer med den rebelliske uppkäftige slyngeln.
I boken Nonfiction ställer Anders Johansson den förbjudna frågan, om det är så att vi gillar Rimbaud enbart på grund av hans avsked till litteraturen - i frågan ligger implikationen att biografin har styrt receptionen, att idoldyrkan eller ikonisering ställer sig i vägen för läsningen, och Rimbaudläsaren är en finkulturell motsvarighet till Backstreet Boys-fanset. Ja, en gulligare författare är svårare att tänka sig -
Och ja, vad vore läsningen utan förförståelse? Men Rimbaud är inte enbart sitt avsked: även innan sin vågade visionära diktning skriver han förfrämligande, provocerande, antipoetiskt, med åtskilliga utfall mot allt som han uppfattar som stötande: allra mest kyrkan och kvinnorna, och alltid med konkreta modeller som förebild. Hans förakt mot så gott som all samtida litteratur kan påminna om punkens hat mot 70-talets symfonirock och evinnerliga trumsolon och konceptalbum: språkligt ligger han också nära den tidigaste punkens ursinne, speciellt i den här engelska dräkten, där han fräsande spottar ut sin bittra besvikelse, som förstås var djupt destruktiv för honom personligen, men för oss andra, med historiens perspektiv lika djupt konstruktiv och livgivande.
hoppas du haft en bra dag. :)
Jag tror att Rimbaud ville bli lyckad utifrån kriterier som fanns i hans bakgrund, men hoppade av litteraturen eftersom han inte tyckte det gick att komma längre. Man kan ju tycka att hans "nya jobb" i Afrika innebar en slags osäkerhet och laglöshet som liknar skrivandet. Det egendomliga med Rimbauds adjö till litteraturen är inte att han gjorde det, utan att så många litteraturforskare tycker det är så egendomligt. Det är samma inom bildkonsten – att sluta som konstnär "går" liksom inte enligt en romantiserad konstnärsbild.