Bombyx, Anne Rambach
Det har sagts förr, och det kommer att fortsätta att sägas, att det är de små förlagen som är värda att bevaka om man söker efter spännande litteratur, både den nyutgivna och den återupptäckta. Lilla sekwa har hittat sin nisch: kvinnliga franska författare, och deras utgivning fortsätter hålla hög nivå, med en thriller skriven av Anne Rambach, Bombyx. Rambach har gett ut åtta böcker, och är en förfaren författare.
Ja, som thriller lanseras den här boken, möjligen därför att det är något mindre pejorativt än ordet deckare - det kan kvitta, här finns ändå den där barnsliga förtjusningen i onda skurkar och en riktigt trovärdigt vingklippt hjältinna, frilansjournalisten Diane, som i öppningsscenerna blir vittne till en avrättning på restaurangen Bombyx i Paris. Är det då ett sammanträffande att hon just den kvällen råkar vara där med en kamera för att dokumentera stället för en kommande artikel, och lyckas fota mördarna? Nja, Rambach låter Diane själv förklara, kanske lite kontraproduktivt för trovärdigheten: "Det var säkert ett hundratal personer i restaurangen. Det är inte konstigt att det fanns en journalist bland dem. Det fanns säkert en mackanställd, en vatteningenjör och en receptionist också."
Lite onödigt övertydligt: senare tiders katastrofer har visat med all oönskvärd tydlighet att mobilkameror och dylikt fångar in exakt allt som händer. I övrigt är Bombyx en rappt berättad historia, om jakten på en blå ros som ett av offren på restaurangen lyckats manipulera fram, och Diane tar i sin jakt på mördarna hjälp både av sin kollega och spökena av hennes döda make och son.
Diane är duktig på karate, eller om det är aikido, och det är förstås till viss nytta när hon tampas med gangsters. Tempot är uppskruvat, mycket händer, och det är ont om andningspauser för läsaren. Det är också gott om dialog, och det mesta handlar om att hålla läsaren uppdaterad om skeendet. Men det är också en stundtals vackert skriven bok, och med viss finess även i dialogen, som när USA och Frankrike jämförs med Verlaine och Rimbaud: "Mycket kärlek, många gräl och då och då ett pistolskott".
Det förefaller stört omöjligt även för den som försöker att undvika Kina i år, och givetvis handlar också den här romanen mycket om kineser: restaurangen Bombyx är belägen i Paris Chinatown, och det är förgreningar av kinesiska triadligor som jagar rosen - ett suggestivt möte mellan Diane och ledare för den här kinesiska maffian frammanar kuslig spänning. Och Diane är en lämplig guide till det kriminella Paris. Så visst: underhållande, spännande, och ganska annorlunda.