Begränsningens möjligheter, Niklas Schiöler
Niklas Schiöler har skrivit en bok som heter Begränsningens möjligheter. Svensk kortdikt från Heidenstam till Jäderlund, och den kan med sin snarlika titel och dito innehåll läsas som en avkomma till hans Tranströmeravhandling Koncentrationens konst, och givetvis är Tranströmer ett av de sex poetiska författarskap som behandlas.
Schiölers grej är att ställa upp sina objekt som par: Heidenstam och Lagerkvist används som exempel på hur poeten ställer in skärpan, Martinson och Tranströmer visar hur blicken fixeras, och slutligen Björling och Jäderlund hur det sjungs på poetiska (gissa om Tranströmer-kapitlet är det längsta). Jag har inget att invända mot urvalet, eller att hopparandet ibland blir krystat - det är oundvikligt, liksom att författaren är mer förtrogen med Tranströmer än med Jäderlund. Schiöler skriver med en smittande entusiasm, och han är i stort en bra, noggrann och samvetsgrann läsare.
Att Heidenstams korta dikter värderas högt i vår tid är inte konstigt - däremot är det lite konstigt att Schiöler inte ifrågasätter några av hans dikter som vänder sig till unga flickor, med varningen att de inte får neka hans kärlek, eftersom vår tid på jorden är så kort, lika bra att ge efter innan förmultningen inträder, etc: att unga obildade tjejer föll för det enkla knepet är en sak, men Schiöler borde ha lärt sig av läsning av om inte annat Marvells "To His Coy Mistress", inspirationen till Heidenstams dikter på detta tema.
Ibland finns det fog att ifrågasätta några av Schiölers slutsatser: som när han högst godtyckligt menar att 'grönskan' är ett "ljusare" ord än 'tung' i en Jäderlund-dikt, och låter det styra hans uppfattning bara för att få sin positiva tolkning. Det är också lite småaktigt i analysen av Tranströmers dikt "En skiss från 1844" kalla den ekfras, och antyda att andra poeters ekfraser enbart är "avbildande", medan Tranströmers givetvis är "tolkande": den typen av resonemang är sofistiskt, och det finns åtskilliga traditionella ekfraser som är bådadera, eller har tyngdpunkten på det mer litterärt gångbara, tolkande.
Det har ordats annorstädes om Schiölers kuriöst tillkämpat krångelspråk, så låt mig bara påpeka att det är gott om uttryck i stil med "det subjektiva är integrerat i själva tolkningsenergin", som det står i en av många ordrika fotnoter. Det är en grannlåt - hans skrivande är lika korrekt som en tennisplan. Hans stil erinrar om en pratkvarn, en tråkmåns, och det skyler hans vällovliga syfte: egentligen en helt ovärderlig bok, skämd av lite väl många språkliga egenheter. I någon mån tar han förstås vid efter Anders Olssons starka bok Skillnadens konst, som till största del berörde ett likartat ämne: både Björling och Jäderlund fick fina utredningar där.