bernur

En standardkliché om ett författarskap är att det i någon mån är "unikt", något som har blivit ett positivt kungsord, ett omdöme som anses vara tillräckligt. Men vad är det som utgör det unika? Jag har själv ofta tänkt så, om författare som jag helst läser och läser om: de är unika, det skrivna liknar inget annat, liknar ingen annan. Det är en dålig kliché, något att ta till när andra argument har trutit. För egentligen, och ändå: jag känner igen det hos mig - det väcker genklang, det är en bekräftelse, det smeker mina förutfattade meningar. Skulle en författare vara unik på riktigt blir han omöjlig att läsa och tycka om - och kanske är det lättare att tycka om svensk litteraturs enda genuint unika författare, Stefan Hammarén, än det är att läsa honom, och skulle det vara lättare att läsa honom blev det svårare att tycka om honom. Kanske ett ärligare omdöme än att säga att X är unik är att säga att X ger mig huvudvärk, jag begriper mig inte på det, men jag antar att det är eller kommer att bli betydelsefull litteratur, så för säkerhets skull gillar jag det. Just att jag inte fattar det - där ligger det unika, och det är där vi borde börja. Litteratur som är något annat. För om alla är unika, då är ingen unik, och den som är unik på riktigt blir omöjlig för läsaren att följa.