bernur

I Guardians ofta ambitiösa poesiskola lyder uppgiften den här gången att skriva en tänkt avslutning till Coleridges mirakulöst vackra dikt "Kubla Khan" - men det är med nästan all säkerhet en missuppfattning att den är oavslutad: bara för att han själv påstod det behöver det inte vara så, jag skulle nästan vilja hävda motsatsen. Och det är då ett otyg att behöva påpeka det självklara: if it ain´t broke, don´t fix it! Avslutad eller oavslutad förblir "Kubla Khan" kanske det mest perfekta monumentet över vad språket är kapabelt till - att då göra tillägg, med följande sorgliga instruktion: "don't try to imitate the language of the Romantic era; write the way your imaginary character sounds", blir något av det mest onödiga jag någonsin har hört talas om. (Och då har jag hört talas om mycket.)