bernur

Carl Johan De Geer har jag alltid gillat, om än jag sällan haft orken att ta mig igenom hans filmer eller böcker, utan stupat omkring halvvägs: men som privatperson verkar han vara hyvens. Nu läser jag en intervju i (på?) Expressen, där han hånar folk som har hobbies: "Golf är till exempel fjantigt överklassigt. Och jakt också. Men så hyser jag ett allmänt förakt för alla fritidssysselsättningar, de gör livet meningslöst. Det enda roliga är att arbeta, tycker jag personligen." Det märkliga är att detta sätts som rubrik, som om det vore en exceptionell tanke, när han egentligen bara yttrar det uppenbara. Ja. Att arbeta. Det är det som ger livet mening, värde, det som på managementspråk kallas "livskvalitet": inte att vegetera, eller ännu värre roa sig eller ägna sig åt förströelser (det näst fulaste ordet i vårt språk). Det är inte meningen att vi ska vara overksamma, det skapar bara passivitet, leda, onda tankar. Jag är också helt övertygad om att det är den här inställningen som har gjort honom lika vital fortfarande, medan så många andra i hans ålder förtvinar.

Så har det återigen blivit dags att plocka fram den gamla truismen: Martin Högströms diktsamling Kommande industrilandskap är en märklig bok - vilket inte är särskilt konstigt (oxymoron), då den utges av OEI editör, pålitlig leverantör av den knäppaste poesin. Förbryllad tar jag del av de olika avsnitten, och vad jag känner efter avslutad läsning är svårt att sammanfatta med ord.

Första delen är beskrivningar av olika byggnader från Europa och Amerika, där han delvis utgår ifrån fotografier av Bernd och Hilla Becher, som sedan femtiotalet ägnat sig åt att dokumentera maskinhallar, byggnader som spöklikt imiterar varandra men ändå förevisar subtila olikheter. Texterna är på typiskt maner sönderryckta, med suggestiva luckor där läsaren inte kan undgå att försöka laga bitarna, fyller i med tänkbara lösningar. Det är fragmentariska dikter, svårtydda, svårforcerade. Liksom fotografierna leker med illusionen om samhörighet låter Högström ord återkomma, liksom för att antyda att olikheten finns bara i betraktarens öga, om ens där. Det är också något sorgligt över byggnaderna, och fotografernas fåfänga försök att besvärja en tid som oåterkalleligt har försvunnit.

Gemensamt för de tre första delarna är att han har scannat in texten - därmed ges texten ett diffust raster, som gör bokstäverna grå, suddiga, så där som det kan kännas att läsa mitt i natten, när ögonen självmant färgar det svarta grått (i mörkret är alla bokstäver grå). Första och sista delen är skrivna i versaler, och av bokens fyra delar är det den sista delen som i högst grad påminner om traditionell poesi, så det är förmodligen där den ovane läsaren borde börja (sidan 57). Samtidigt är det en god dag yxskaft-poesi, så förvänta dig inte heller att hamna i någon upptrampad terräng där allitterationer kliar dig under hakan och metaforer biter dig i baken.

Det är den försvinnande världen som ska fångas in en sista gång, ett gripande efter halmstrået. "MANNEN RINNER BORT UR POJKEN / (TILLS ENDAST MANNEN ÅTERSTÅR)". Att komma till den avslutande delens relativt tryckstarka versaler blir som att komma in i en ljussal.

Kanske det är lättare att beskriva den här typen av dikt än det är att förklara vad den gör, vad som händer i läsaren när han läser den. Jag må låta lite avståndstagande: ändå tycker jag att det är väsentligt skriven dikt, som är angelägen, och angår mig. Det finns en fin känsla här för hur saker hör ihop, hur vi kan hitta ett samspel mellan det främmande och det bekanta, och att det som på ytan är frånstötande kan vara det vi mest av allt behöver. Liksom flera av sina kumpaner på det omtalade OEI är Högström en påtagligt politisk poet, trots allt tjat om deras världsfrånvändhet. Vi såg 60-talets misstag att chikanera Tranströmer för att han inte skrev lätt igenkännbar politisk dikt, medan det i efterhand är lätt att se hur påfallande mycket av hans dikter som är politiska: låt oss inte vara lika korkade i fallet Martin Högström.  

Men evigheten är ett alldeles för kort perspektiv - "a science too exact", som Conor Oberst säger.

Tvivlet är beviset: jag tvivlar, alltså tror jag.

Samma dag som jag tar del av H.s indignation över en vuxen man som läst (och högljutt njutit av) en Kalle Anka-pocket på tåget läser jag att England har låtit 2000 vuxna personer välja sin favoritförfattare, och då vinner Enid Blyton och Roald Dahl, till de engelska kultursidornas besvikelse, då de verkar ha hoppats på Shakespeare, eller Austen, eller Dickens - det finns också i Sverige en uppfattning att engelsmännen inte gör annat än citerar Shakespeare där de sitter på sina pubar och dricker sina pints, och dartkasten interfolieras med analyser av Austen, etc. Men jag är inte förvånad: jag har också goda minnen av åtminstone Enid Blyton, som jag läste och läste om gång på gång när jag var nio eller tio, men jag har andra favoriter nu. Lite märkligt att Stephen King kommer på nionde plats: vad jag vet är han amerikan - - -

Ateismen som identitet: att definiera sig som icke-troende är bara befängt, för då bekräftas det som förnekas, vilket inte blir något annat än en absurd sofism. Vad är det som du inte tror på - om det inte är något (inte finns), hur kan du då ge det ett namn?

I Sverige har vi gett det namnet "det livslånga lärandet", medan det i Tyskland fått den mer korrekta benämningen "det livstida lärandet": nu läser jag om ett engelskt projekt som går under namnet "The School of Life", som vägleder lässugna till rätt sorts böcker, och du kan ta någon slags examen i ämnet biblioterapi, där du får handledning i att hitta tiden (pendlar du två timmar om dagen? då kanske du skulle ... jaha, ni fattar?). En av initiativtagarna, eller lärarna, är den Alain de Botton som har skrivit trista böcker om Proust och filosofi och närliggande saker, en annan är Tom Hodgkinson som skrev den läsvärda men samtidigt fullständigt onödiga (för mig) How to be Idle för några år sedan. Om det låter spännande, kika in på school of life. Eller gör något annat.

Att kalla sig för gnostiker? Det vore en behändig etikett - men förkastlig. I det ordlösa skulle du vistas. 

Do you call this English? Google har en nybörjarsajt som hjälper till med översättningar, från ganska många olika språk: inte för att det låter speciellt bra, när jag testar engelskan - snarare blir det just en massa nybörjarfel (här skulle jag kunna säga något om hur (icke-)kräsen man får vara, utifrån lärarperspektiv, men jag avstår). Och det går också att översätta hela bernur, och då får originalets "Så nära och så långt borta, utan att det blir en kliché, utan att det blir en paradox" en helt annan innebörd: "So close and so far away, but that it becomes a cliché, but it will be a paradox." Roligt, men fel. Eller tvärtom.

Lotta Külhorns helt genialiska omslag ger en god bild av vad som väntar: ett myller av intryck, detaljer, svårupptäckta belöningar för den som söker ordentligt, och det vi har framför oss är en roman som vädjar till läsarens tålamod och noggrannhet. Abraham Niclas Clewberg blir halvvägs in i romanen den Edelcrantz som får stora yrkesmässiga framgångar, hamnar i olika akademier och sällskap, mycket tack vare en god anpassningsförmåga - det finns något streberaktigt över honom, men samtidigt är han så oförargligt oskuldsfull att det är svårt att ogilla honom, som om rentav hans lismande kan tolereras: "Riddaren av den borgerliga skepnaden", får han heta vid ett tillfälle, och det är förvisso något quijoteskt över honom. Han tilldelas stol nummer två i den nyinstiftade Svenska Akademien, en stol som gett plats åt efterträdare som knappast tillhör de lysstarkaste namnen i vår vitterhet.  

Han sviker poesin för vetenskapen, och belöningen är alltså av det kortvariga slaget. Men å andra sidan valde barndomskamraten Kellgren litteraturen, och även om han förblivit ett namn, vore det en överdrift att påstå att Kellgren är mera än namnet, en fortfarande läst författare - snarare blir han väl framlyft bara när det är jubileumsår, med en ljummen biografi och några lagom stiliga hyllningsessäer. Edelcrantz väljer tanken framför känslan, plikten före njutningen. Samtidigt räds han kunskapens yttersta spets, vad som sker när någon når dess slutpunkt: bortom den verkar bara galenskapen (eller förvillelsen) vänta.

Persson lyckas få med åtskilliga pikar mot sitt eget skrå, när Clewberg (Edelcrantz in spe) och Kellgren gemensamt förkastar romanförfattandet, eftersom det inte tillhör den seriösa litteraturen - en vanlig uppfattning på 1700-talet, och något som ter sig märkligt nu, eftersom vi hellre läser de dåtida romanerna än dramerna eller de episka dikterna. Vi får också en diskussion av vad en roman får göra. Svaret? Allt, vilket ska bevisas, i denna ryckigt medryckande skrivna roman, där det eviga blir det aviga och där parenteser tillåts leva ett eget liv.

Behållningen med Perssons stora och lite ojämna roman är den överlägsna språkkänslan, själva lyckan som han förmedlar med ordval och olika stilnivåer, när han skriver sin kärleksfulla 1700-talspastisch. Vi introduceras för ett galleri av färgstarka personligheter - förutom Kellgren vimlar Bellman, Thorild (Thorén), Leopold, kungar, hovmän, Rosenstein, Armfelt, Nordenskiöld och andra kändisar. Detaljen är allt, och det är ingen överdrift att påstå att här vimlar det av detaljer. Oxenstiernas ord om huvudpersonen: "som en spindel upptagen med att fästa sina trådar överallt", skulle kunna sägas om Persson, och den metod han använder i den här romanen. I stället för att skriva linjärt väljer han ofta sidospår, digressioner, ett 'å andra sidan' här, ett 'och ändå' där, och berättelsen stannar upp.

Frustrerande? Bara för den som inte kan sin Laurence Sterne. Vad Malte Persson har gjort kan till ambitionen nästan mäta sig med Sternes mästerliga The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman: åtminstone behandlar han biografigenren och den historiska romanen med lika hög grad av nonchalans, och nästan lika mycket humor, med ordvitsande, pigga sprudlande lekar och infall - läsaren tillåts inte slumra. En sida med spyans poetik är ett ganska typiskt Sterne-upptåg i dennes allt mer moderna roman, påbörjad 1759. Det är skrivande med facit i hand, men medan detta annars inte ska låtsas om gör Persson en stor sak av det, med fina inskjutna kommentarer som visar att han är mycket medveten om vad han håller på med, och betydligt mer subtilt än andra postmodernister skriver han in sig själv i romanen. I stället för att snegla på dagens trender återupptäcker (återuppväcker) han Sterne och dennes lika muntra kusin Flaubert: sällan har jag läst en svensk roman som har varit lika spirituell, som gjort mig lika glad. 

Och humorn är kvick, som när han skämtar om behandlingen mot Kellgrens syfilis, och det kvicksilver som saknas i Clewberg (strax Edelcrantz) overksamma termometer. I Edelcrantz förbindelser är Kellgren ännu snuskigare än den fullfjädrade erotiker Carina Burman gjorde honom till i Min salig bror Jean Hendrich. Perssons stil är organisk, levande: han staplar infallen på varandra, och det är på gränsen att bli hurtigt (som en journalfilmsröst från 40-talet), men inte tillkämpat. Det är en stil som förgrenar sig, som saknar styrsel: högst fascinerande, men också lite jobbigt - samtidigt som det får hela boken att leva, gör den till något helt annat än en ordinär dokumentärroman (gubben Edelcrantz blir bifigur i sin egen roman: högst symtomatiskt, skulle man kunna tillägga). Förgreningarna visar sig också i bokens titel: allt handlar om förbindelser, kontakter. Samtidigt är det så uppfriskande, så skickligt genomfört, att man som läsare tacksamt njuter och har överseende med det stillastående. Malte Persson, poeten, skriver en prosa rik på allitterationer, assonanser och associationer, och övertygande träder ett lätt anakronistiskt 1700-tal fram.  

Vad som är nu och vad som är då skiljs åt i romanen, och lätt kamouflerade kan nutida storheter skönjas (en ambassadör Staël von Holstein tillhör narrarnas skara, så det finns anledning för den nutida Johan att darra på manschetten, om han är läskunnig). Det finns gott om kopplingar till vår tid: man lär sig uppskatta bubblor i dricksvattnet, man utvecklar en kaffekultur, det införs rökförbud (utomhus, visserligen), de kungliga utnyttjar inte sina platser på operan, Göteborgskravaller och Pirate Bay antyds, FRA kommenteras, och börshajar kretsar i utkanten. En spågumma ser något som liknar e-brev, och "illustrerade dagböcker som alla får läsa" ser ut som en beskrivning av den bloggosfär författaren själv vistas i, och en sexualisering av samhället har namnen Göran också gjort oss uppmärksam på. Persson (Malte) diskuterar också 2000-talets (in)hemska kulturpolitik. Då som nu handlar mycket i vår hage om olika tekniker för att hantera kommunikation: en av Edelcrantz uppfinningar är ett telegrafsystem.

Om än Edelcrantz blir passiv åskådare till sitt eget liv måste det ändå sägas att det ytligt sett är ett rikt liv. Han träffar berömdheter, upplever spännande saker - men saknar i stort sett medel att uppskatta något av det. Han är en tönt i Flauberts definition, men blir något av en hjälte också. Fransmännen uttalar sista stavelsen i hans namn med tre nasala 'zzz', och det blir något av slutintrycket: en tråkmåns. Desto större bedrift att han här blir så levandegjord och framställd på ett så intressant och samtidigt lekfullt sätt, på ett dansant språk.

Så nära och så långt borta, utan att det blir en kliché, utan att det blir en paradox.

Det finns ett "we call upon the author to explain"-imperativ inbyggt hos varje litteraturläsare, som i sin förtvivlan kämpar med det outtydbara - tänk ändå om vi fick kontakt med författaren, som kunde reda ut de trassliga trådarna. Men den här tanken måste varje litteraturläsare överge, eftersom det är sant att varje bra text vet mer än sin författare - vilket exemplifieras av Paul van Ostaijen i den "Självbiografi" som han lekfullt lät bifoga sina dikter: "Tre böcker publicerade: Music Hall, Het Sienjaal, Bezette Stad. Kanske är även detta blott en masshypnos? Vem kan bevisa att han läst dessa böcker? För att inte tala om: förstått. Gud bevare: förstått: jag som inte förstått dem själv."

I sitt sedvanligt breda sortiment hittar jag ellerströms utgåva av Music Hall, en samlingsvolym med dikter av Paul van Ostaijen, död redan vid 32 års ålder 1928, och en av pionjärerna inom den litterära modernismen - kanske det är rättvist att säga att han hade mest samröre med dadaismen som projekt, men du är förlåten om namnet inte ringer den ordspråkliga klockan, då han skrev på flamländska, och alltså först nu får en ordentlig presentation på svenska. Bildkonstnären Ronney Henningsson översatte några dikter redan på 60- och 70-talet, och nu har han också gett sina översättningar en fin och fantasifullt skriven introduktion, där vi också får veta att van Ostaijen var den förste som överförde Kafkas besynnerliga texter till ett annat språk.

Då det dadaistiska i mina ögon ter sig lätt ansträngt kan jag inte vara odelat positiv till den här boken, även om det tål att påpekas att van Ostaijen skriver inte mycket sämre än Apollinaires Calligrammes, vars infallsrika typografi han verkar ha studerat noggrant. I några faksimiler ges antydningar till alternativa läsarter, med ord som dansar fram över arket, på typiskt dadaistmaner. Det är optimistiskt och galghumoristiskt skrivet, i skuggan av det världskrig vars konsekvenser han nog inte riktigt kunde ana - men trots att kriget, misären och fattigdomen ges utrymme i dikterna känns hans värld ljus och behaglig.

Han är också något av en inkonsekvent modernist, som mer än lovligt sneglar bakåt, något som också ger dikterna substans, där de annars riskerar att flyta iväg som luftballonger över boksidan. Tingen ges liv, som i den möjligen lite väl uppsluppna "Ode till Singer" (symaskinen). Lite roligare är en hyllning till den danska stumfilmsstjärnan Asta Nielsen: det är en lång hyllning som ibland tangerar och ibland överskrider det rusiga, det hejdlösa, det religiösa. Det finns också dikter som frambesvärjer motståndet, som hyllar negationen.

På pluskontot finns det fantasifulla, uppfinningsrikedomen, lekfullheten. Men den lekfullheten riskerar att slå över i den barnslighet som nog får tecknas på minuskontot, tillsammans med det (ut)tröttande maneren, de tvångsmässiga försöken att chockera. Men jag gillar hur han vänder sig till det låga, det någorlunda oväntade och oförutsägbara. Att läsa de här dikterna påminner om att dricka champagne: uppfriskande till en början, men snart nog infinner sig jolmighet, yrsel ...

Du tycker att han upprepar samma trick lite väl många gånger. Det kan tyckas lite märkligt att datorerna har gjort den tidiga modernismens lek med olika typsnitt och bokstäver som flyger omkring obsolet - som om tillgängligheten gör poeten blasé. Vad som i den här boken imponerar mer än de ibland lustiga och ibland fåniga lekarna och upptågen är ögonblicksbilderna, kommentarerna till det dagsaktuella: poeten befinner sig mitt i sin samtid, i ett nu som vi andra bara kan drömma om att fånga, i vår allt flyktigare tid. I en kort dikt skriver van Ostaijen "överallt och ingenstans / överallt är ingenstans": ord som känns profetiska nästan i överkant.

När Jane möter godheten hos Helen Burns, en godhet som är utan skrankor, är hon fortfarande inte redo: "Where is God? What is God?" lyder Janes frågor, men Helen kan bara svara på den sistnämnda frågan - var finns Gud? förblir frågan som inte går att besvara.

Först skrev jag de där "My nose is bleeding from rubbing it into books"-texterna, men tröttnade på det, för jag hade fått för mig att jag var tvungen att alltid begränsa mig till att varje text skulle bestå av sex stycken, och då blev alla texterna nästan exakt lika långa, och då började det kännas som att jag upprepade mig: så, för att motverka mina aspergersymtom tänkte jag att då fick det bli antingen kortare eller längre (och i undantagsfall sex stycken); det kunde spara tid också, om jag ibland tillät mig själv att skriva kortare - men vad som sker är att jag skriver längre och längre texter, som om jag hade all tid i världen. Nu är jag ingen idiot: jag har fattat att ni som läser i bästa fall skummar de längre texterna (mina 132 läsare: jag snittar alltså exakt det antal läsare Vilhelm Ekelund hade när han fick sparken av Bonniers, vilket också är fler än de happy few som på 1800-talet läste Stendhal - inga jämförelser i övrigt, höll jag på att säga), men i viss mån skriver jag längre av trots - all debatt om bloggarna handlar om att de är så kortfattade (som om det i sig vore enbart negativt), ytliga, fördummande, etc. Men jag har förstått att vill man ha fler läsare ska man helst skriva något som påminner om Beppe Wolgers gamla En kos dagbok:

"Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad."

Jämför med det här:

"Jag och pojkvännen har haft en helt fantastisk dag än så länge. Vi kilade ner till cafét på Djurgården och satte oss i solen. Vi beställde in torsk med smör och pepparot och färskpotatis till lunch och till efterrätt blev det morotskaka för Nils del och en kladdkaka till mig (tänk att dom hade bakat den glutenfri!). Vi satt där länge och drack kaffe och läste dn tillsammans, jag försökte även få in hur mysigt det vore om vi skaffade hund. Även om Nils var negativ så kändes det så vuxet att sitta där tillsammans och planera mot hösten, han och jag. Jag älskar verkligen Nils!" (Blondinbella, Sveriges mest besökta blogg.)

En uppenbar risk med det okritiska återgivandet av färdigtuggade kunskaper kan illustreras med de välvilliga men likväl felaktiga läsningar av som gjorts av Charlotte Brontës Jane Eyre. Medan den samtida kritiken uppfattade det annorlunda i romanen har mycket av det som skrivits under vår tid varit färgat av dels missuppfattningen att det är en kvinnoroman eller allra helst en roman för småflickor, och dels har de gotiska inslagen överbetonats, möjligen på grund av Sandra Gilbert och Susan Gubars monumentalt inflytelserika arbete, The Madwoman in the Attic. Men att en ny tid randas står klart i den volym av Harold Blooms "Modern Critical Interpretations" som behandlar Jane Eyre. I förordet diskuterar Bloom sadomasochistiska inslag i romanen: "Jag vågar nästan säga att Charlotte Brontë bearbetar masochismen hos sina manliga läsare, och jag kan lika gärna säga det, därför att mycket av den ganska obehagliga styrkan i Jane Eyre som roman är beroende av dess författares attityd mot män, och denna är förnämligt sadistisk, vilket är passande för en lärjunge till Byron."

Den som ger sig på äventyret att studera Jane Eyre hittar en svår, komplex roman, full av den sortens mångtydigheter som inte tar lätt på de enkla lösningarnas lockelse. Det står klart att systrarna Brontë inte bara hade tillgång till ett stort bibliotek, och inte hade de enbart läst mycket, utan de hade också läst bra: detta är tydligast kanske i Charlotte Brontës debutroman, där alltifrån inledningsscenen med Jane som tar skydd bakom en yllemoaré-gardin med Bewicks fågelbok till slutscenens referens till Johannes uppenbarelse, litteratur och böcker är betydelsebärande moment - som när Helen Burns på Lowoodskolan lär Jane att uppskatta en annan sorts litteratur än bilderböcker. Utan att vilja nedvärdera inslagen av gotik och övernaturligheter tänker jag i denna text koncentrerar mig på realismen i personporträttet av Jane, och undersöka hur sadomasochism spelar en avgörande roll i kärleksförhållandet mellan Jane och Rochester.

Redan genom att låta Jane bli alldaglig eller rentav ful provocerar Charlotte Brontë, genom att påpeka att hennes kvinnoideal inte är den dekorativa prydnaden, som i tysthet förspiller sin kvinnokraft på broderier. I umgänget med det Jane kallar "hårda människor" erkänner hon att hon aldrig lyckats finna någon gyllene medelväg mellan "fullständig underkastelse och bestämd revolt" - intressant nog beskriver hon dessa hårda figurers karaktär som antagonistiska till sin egen, när läsaren tidigt fick se exempel på hennes revolt, med tioåringens uppror på Gateshead, där Jane beskriver sig själv som "en dissonans". Något senare möter Jane Helen Burns, mer en personifierad Dygd än människa av kött och blod: denna änglalika uppenbarelse lär henne tålamod, och långsamt knips Janes läppar igen framför hennes vassa tunga.

Tills hon möter Rochester, den gnällige ägaren av Thornfield Hall, där Jane som artonåring börjar arbeta som guvernant. Det är kärlek vid första ögonkastet, en passion så stark att Rochester tappar handlaget med sin häst, som nesligt nog trillar omkull framför ögonen på henne, och han får linka fram ledd av den diminutiva Jane - en rörelse som Brontë förfaret låter återkomma ytterligare två gånger, liksom för att understryka sin skicklighet som romanförfattare. Attraktionen mellan detta maka par är uppenbar för alla utom möjligen dem själva, och deras konversation är sublim med välturnerade elakheter förklädda som smicker, och vice versa: hela uppvaktningsproceduren ägnas flera hundra sidor, och är en makalös uppvisning i Rochesters sadistiska lek med Janes svartsjuka, en lek hon inte har förlåtit honom, låter hon i en bisats meddela, när hon låter den vuxna Jane kommentera sin egen berättelse - vissa sår läker inte ens inom litteraturen. Därför får Jane mot slutet utlopp för sin egen sadism när hon plågar Rochester med motsvarande svartsjuka, genom att i sin berättelse om St John förstärka dennes goda egenskaper, en uppenbar hämnd för gångna oförrätter: "Svartsjukan hade honom fast: hon stack honom; men stinget var nyttigt" - ett försök att rättfärdiga sin elakhet inför sig själv, men också ett examenstillfälle, där eleven visar sig vara lika förslagen som sin lärare. 

Initiativet till frieriet togs för 1800-talet ovanligt nog av den kvinnliga parten, och sedan följer en triumfatorisk djärvhet i hur Jane tilltalar Rochester, efter att ha raljerat över hans tidigare älskarinnor ("internerna i ditt harem"), och kanske inte helt lekfulla hot om hur hon ska fjättra honom, vilket han svarar upp till: "Jag skulle samtycka till att vara utlämnad åt din onåd", något Jane återigen kanske inte helt lekfullt bemöter med ett "jag skulle inte visa någon nåd". Även om Rochesters dominerande drag är sadism, finns det inslag av också självplågeri: "Jag står under ditt inflytande - besegrad; och känslan är ljuvare än jag kan uttrycka". Dialogen mellan Jane och Rochester har frekventa inslag av dessa hotfulla antydningar om elakheter, men det är också en lek som fullständigt är verbal, en intellektuell uppvisning: de ger Jane tillfälle att visa att hon inte finner sig i att spela den underkuvades roll, men också att Rochester medvetet söker sig till en kvinna som inte väjer för våldsamheter, för när han beskriver den kvinna som förefaller vara Janes rival, den mer ömfotade Blanche Ingram, menar han att "en av [hennes] rynkade pannor är tillräcklig ersättning för dödsstraffet", en karakteristik som är långt ifrån Janes: "Hur väldigt allvarlig - hur väldigt högtidlig du ser ut", kommenterar han vid ett tillfälle.

Ändå saknas inte anspelningar på att hoten kan verkställas, som när Rochesters bigami avslöjats, och hon säger att hon tänker lämna honom: "'Jane! kan du inte lyda förnuftets röst? (han lutade sig över mig och placerade sina läppar vid mitt öra); för om du inte gör det, då försöker jag med våld'". Kanske detta är en intäkt för att Rochester inte skulle dra sig för våldtäkt: vad som sker är att Jane först efter svåra kval bestämmer sig för att överge honom, måhända i lika hög grad lockad som avskräckt av berättelserna om hans forna erövringar. När hon vid hans tröskel funderar på att stanna, liknar hon sitt tillstånd vid galenskap - med åsynen av hans galna hustru i färskt minne.

Dessa erövringar, som Rochester relativt tidigt avslöjar för Jane, pekar fram mot denna Bertha Mason, som efter Gilbert och Gubars epokgörande verk blivit odödligförklarad på ett sätt många litterära figurer har anledning att känna avundsjuka inför: hon framträder förseglad i symbolisk stumhet endast på en sida i romanen, men kanske just därför fortsätter hon att fascinera, som en sexualitetens svarta hål, en återvändsgränd för promiskuiteten, manlighetens fördömande av kvinnlig sexualitet. Det uppdagas aldrig vilka bokstavliga synder och sexuella beteenden Rochester haft anledning att fasa inför, till den grad att han spärrade in henne, men troligen föreligger hennes initiativtagande där - som bekant fanns det under 1800-talet endast ett ord reserverat åt den sortens kvinnor ('hora'). Ytligt sett är den kyska Jane en motsats till den kåta Bertha, men konversationen mellan Jane och Rochester avslöjar att hon minst av allt är någon pryd duvunge, och hon visar också när hon återkommer till Rochester i romanens slut att det inte råder någon tvekan om att hon kommer att kunna hålla honom i ett kort koppel.

Romanen Jane Eyre är en produkt av författarens vilda fantasi, närd av naturen kring hemmet i Haworth, och läsningen av framför allt de romantiska poeterna, något som får Rochester att bli kanske för mycket Byronsk för sitt eget bästa: men det är också denna blandning av oförställd naturupplevelse och litterär konstfärdighet som ger romanen dess unika sammansättning. Det är ganska uppenbart att Rochester attraheras av blandningen av det milda och det vilda i Janes temperament: "Jane, du behagar mig och du tämjer mig - du förefaller underdånig, och jag gillar den där känslan av foglighet som du avslöjar". Det är en foglighet, ja, men långt ifrån oproblematisk, eller följsam - snarare är Jane en subversiv liten rackare, kärv och krävande: en förklädd dominatrix till Rochesters oförlösta masochist, och vidden av deras konversation visar med eftertryck att Jane Eyre långt ifrån är lämplig läsning för barnrumpor.

"jag vet jag hör inte hemma här", läser Bruno K. Öijer, och det är svårt att inte hålla med honom, i den här inspelningen från Stadion på nationaldagen 2003, när han var förband åt Kent: publiken är inte riktigt tacksam, kan tyckas - och därför blir det en dålig illustration till novellen "Den sista berättelsen" i Stefan Lindbergs samling I Gorans ögon, där ett framtidsscenario gör poesin till allas egendom, och uppläsningar lockar typ 33 000 åskådare. Nja, det var nog inte Bruno K. Öijer publiken ville lyssna på, att döma av buropen och skratten. Eller är det bara så att unga människor är de mest konservativa? Att allt som avviker från det förväntade måste bemötas med oförstånd, hån? Men sedan har jag förstått att Kents spelning inte tillhörde deras mest lyckade heller ... Tack Bruno K.se för allt fint material om Öijer.

Eld av okänt ursprung

En eld av okänt ursprung tog min älskling ifrån mig

Eld av okänt ursprung tog min älskling ifrån mig

Svepte henne upp och iväg från min våglängd

Svalde henne som havet i en eld tjock och grå

Döden kommer svepande genom korridoren som en dams klänning

Döden kommer ridande nedför motorvägen i sin finaste utstyrsel

Döden kommer ridande döden kommer krypande

Döden kommer jag kan inte göra något

Döden går där det måste vara något som finns kvar

Döden det gjorde mig sjuk och galen

För den elden tog min älskling ifrån mig

Gud är kontingensen. Skulle aldrig klara sig utanför den -

Det är en bok som har några år på sin nacke (publicerad 2005), men eftersom jag inte har sett någon diskussion av den på svensk mark - inte ens på weird science, så vitt jag minns - ordar jag härmed något om Steven Johnsons bok Everything Bad is Good for You. How Popular Culture is Making Us Smarter, och allt finns i den där undertiteln (där jag inom parentes sagt första gången läste "Making US Smarter"), och det är väl typiskt att just den här boken kommer i min väg bara dagarna efter att jag i någon kommentartråd påstått att vi håller på att bli dummare och dummare: men sådant säger jag förstås bara för att jag är så dum, eller med den här bokens logik för att jag inte i tillräckligt hög grad konsumerar populärkultur.

Kortfattat lyder Johnsons tes att tv-spel bygger på intrikata och svårtydda regler, som kräver tolkningsarbete och hög intellektuell närvaro - detsamma gäller för senare års tv-serier, något som exemplifieras med hur moderna serier har flera trådar, fler bihandlingar, kort sagt mer att hålla reda på för tittaren. Det må stämma hur mycket som helst, det förblir svårt att förstå varför det här gör oss smartare (han känner sig tvingad att jämföra med litteraturen, och då hämtar han exempel från Dickens och Eliots 1800-tal). Enligt siffror i boken har genomsnittsamerikanen blivit 13.18 grader smartare på den där IQ-skalan de är så förälskade i: jag vet inte om det är goda nyheter eller inte.

Nu är det bara det att den här tesen inte var ny ens för tre år sedan: när jag i mitten av 90-talet skrev min D-uppsats om Bret Easton Ellis läste jag ohälsosamt mycket om tv-forskning, och det var vanligt att såpoperans berättarteknik lyftes fram som ett föredöme för komplicerade och komplexa berättelsestrukturer, med sin rädsla för closure, sin förmåga att hålla många bollar i luften, med mera. Multitasking, kallas det på engelska, men jag har ingen bra svensk term för det. Risken, som har påpekats av Linda Stone, blir ett "continuous partial attention", att allt blir halvhjärtat. Att tv-tittande är en passiv syssla vederlades effektivt av 80-talets pigga medieforskare.

Nu är det väl inte heller så att flest trådar vinner, eller att verks konstnärliga storhet mäts i graden av komplexitet: i så fall skulle den lika allusionsspäckade som oläsliga Finnegans Wake vara 1900-talets bästa roman. En intressant fråga är vad skolan har för roll i den här ökade intelligensen: det mer än antyds att det knappast är i klassrummen som ungdomarna lär sig saker numera. Kanske vi får ett samhälle där eleverna vilar upp sig på skolan från sina krävande fritidsaktiviteter? (Frågade han retoriskt: svara alltså inte.) En annan fråga som Johnson borde ha ställt är vad vi ska ha den här kunskapen till: vi har alltså blivit skickligare på att följa tv-seriernas intrigvärld och att tyda tv-spelsmanualer - går det att utveckla eller rentav tillämpa den här kunskapen, eller är den specialiserad?

Det kan också tilläggas att de moralpaniker som har utbrutit i kölvattnen efter alla nya medier (exempelvis 80-talets videovåld, 90-talets GTA-debatt) ordagrant har upprepat de argument som användes när det under 1800-talet varnades för den farliga och förvillande romanläsningen. Den goda boken som förtvivlade föräldrar vill sätta i händerna på sina tv-spelsberoende småglin har alltså varit lika farlig för inte så länge sedan. Med historiens sinne för ironier lär de kommande generationernas föräldrar önska att deras barn spelade ett gott tv-spel (typ GTA) i stället för vad det nu blir för medium framtidens barn blir beroende av.

Förtjänsten med Johnsons bok är i stället att han inte grundar sitt resonemang på grundlöst tyckande (det finns lika många studier som visar att filmvåld är skadligt som att det inte påverkar tittaren). Han har tidigare skrivit böcker om hjärnforskning, neurovetenskap, och skriver upplysande om dopaminet, hjärnans belöningssystem, och att verklighetens belöningar har ett pris, medan tv-spelaren inte gör dylika uppoffringar (tänk bara på Fredrik Strage, och de femtio gånger han ätit på Burger Shot i sommar: inte påverkar det hans hälsa, eftersom den kedjan bara finns i GTA). Han visar effektivt hur hjärnan klarar av att anpassa sig efter sin uppgift, något den lär sig mycket tidigt (när jag var i sjuårsåldern lärde jag mig hela den sovjetiska ishockeytruppen utantill, inklusive stavning). 

Det trista med boken blir att exemplen är för många: som om han inte litar på att vi ska bli (tillräckligt) övertygade går han varv efter varv, liksom ett "om du trodde att Simpsons är en smart serie, vänta bara tills du får se vad jag skriver om Seinfeld". Intressant nog, att medan de amerikanska tv-serierna försöker flytta fram gränserna både för actionserierna och såporna, eller sitcoms, är svt:s motdrag för att fylla den förmenta dumburken att producera ännu en säsong av "Svensson, Svensson". Och så har vi mage att klaga på hur dålig amerikansk tv är ...

Strängheten i katolicismen - deras suveräna förståelse att det bara är fångenskapen som gör oss fria, att självständighet kräver band. Men det är en kyrka: att förlika mig med kyrkor skulle vara en för stor uppoffring, och hur skulle jag börja / vart skulle jag gå / vem behöver jag känna?   

Är det spåren vi ser? Livlösa tecken. Ja, förvisso: men det är andningen vi förnimmer, som känns på vår kind. Och det vi känner är viktigare än det vi ser. Fotsulans kontakt med gräset.

Uttrycket "å, min Gud" har aldrig varit mitt: Gud är ingens egendom, bara min fråga, mitt kanske -

Det är lika lätt att beundra Bruce Springsteens texter, hans kvaliteter som novellistisk historieberättare och förmåga att ge röst åt personer som annars aldrig hörs, som det är att bli uttråkad av den lika bred- som stelbenta musiken: därför tog mitt förhållande med Springsteen slut efter "The River", som innehåller hans överlägset bästa texter (speciellt på den andra, uppgivna skivans nihilistiska låtar). Och därför borde jag gilla Andres Lokkos bidrag i boken Springsteenland. Svenska texter om Bruce Springsteen, för det han säger stämmer så perfekt in på hur jag känner för Springsteen. Jo, "Darkness on the Edge of Town" är en bra skiva - men det var trettio år sedan.

Men Lokko lyckas inte förmedla vad det är som har gått snett. I stället handlar hans text om hans behov att söka upp det nya - inte konstigt att hans bokprojekt går under namnet "Revision", eller att det fortfarande outgivet blivit svensk litteraturs svar på Guns ´n´ Roses "Chinese Democracy" - och då påminner han om någon som sopar igen spåren efter sig, när han påstår att han gjorde slut med Springsteen 1981, när minnesgoda läsare kommer ihåg hur han grät sig lycklig av senare skivor och låtar som "I Wish I Were Blind".

Den här boken, utgiven av Reverb, redigerad av Camilla Larsson och Fredrik Öster, samlar många av Sveriges yppersta rockskribenter, och generöst nog tillåts även en relativt gammal stofil som Erik Hörnfeldt ett litet hörn, genom att han beskriver hur konserten på Konserthuset 1975 var (annars var just den konserten den mest välbesökta konserten någonsin på svensk mark: en miljon svenskar har påstått att de var där). Intressant nog menar Hörnfeldt att anledningen till att Springsteen var så bra då var att allt annat var så dåligt: hans beskrivning av musikklimatet i Sverige under 70-talet får Filip och Fredriks skildring av sin uppväxt i DDR-Sverige att te sig som ett populärkulturellt paradis.  

Vi får de obligatoriska tårdrypande hyllningstexterna, liksom en fånig intetsägande skönlitterär text av Bengt Ohlsson. Mest originell är kanske Malena Rydells bidrag, då hon frågar sig vad som hände med Julianne Philips, b-skådespelaren han väldigt otippat gifte sig med under 80-talet, bara för att skiljas ifrån tre år senare: jag såg konserten på Stadion i juli 1988, under otrohetsturnén, då han hällde en hel kanna isbitar i sina byxor för att visa hur tänd han var på körsångerskan Patti Scialfa, som han senare gifte om sig med. Men om Malena Rydell bara hade läst Tama Janowitz novell "You and the Boss" från samlingen Slaves of New York hade hon inte behövt leta efter den första fru Springsteen, för där får vi veta att en kvinnlig stalker mördar henne med en ishacka, för att få vara med the Boss.

Vi får också några inblickar i att det är töntigt att gilla Springsteen: extra töntigt var det på 80-talet, och det beror nästan uteslutande på "Born in the U.S.A." (låten: skivan innehåller några riktigt bra låtar, som "I´m on Fire", "Bobby Jean" och "Downbound Train", om man bortser från den bombastiska produktionen). Men den tidiga Springsteen låter ungefär som Conor Oberst - det finns uppenbara paralleller mellan dennes "A Scale, a Mirror and Those Indifferent Clocks" och Springsteens 70-tal: frustrationen, ungdomligheten, orden som staplas på varandra och inte riktigt får plats i munnen utan spottas fram.

Pierre Hellqvist kallar Springsteen för en rockens robocop, en maskin som numera på beställning gör det som efterfrågas. Det är lätt att hålla med om det: han är fånge i sin egen myt, förväntas erbjuda en förväntad spontanitet, där en konsert utan de förprogrammerade extatiska ögonblicken bara blir besvikelser. Fram till och med "The River", tycker jag, gör han musik utan att tänka på att tillfredsställa andra. Sedan har allt handlat om att smickra de redan frälsta, och ju mindre som yttras om hans 00-talsskivor, desto bättre.     

Det var varken teodicéproblemet eller avsaknaden av synbara mirakel som fick mig att överge Gud - snarare var det något liknande, vägran att tjänstgöra, som gjorde det senkomna närmandet möjligt. En Gud som på kommando använder enkla trolleriknep går inte att tro på. Att gå på vatten: äsch.

Gamla Testamentets frosseri i oresonligheter och hämnd har alltid tilltalat människan mer än Nya Testamentets uppmaning till förlåtelse och att vända den andra kinden till - som barn kändes det som ett hån, att vända andra kinden till, något som endast garanterade att samma smärta upprepades, dubblerades. (Bildligt, ja.)

o(be)tydlig - - -

För mig finns ingen tröst, ingen befrielse. Jag vägrar tro på att det finns en mening, en gudomlig rättvisa. Slumpen är det enda som råder. Och ändå - - -

Att poeten skapar med munnen är ingen originell tanke, men Matilda Södergran gör med sin första diktsamling Hon drar ådrorna ur en djärv nytolkning, genom att skriva en dikt som blir en skapelseberättelse där poeten föder med munnen - bokstavligt, med en ny passage för spädbarnet. Effekten blir tämligen effektiv: lika allvarligt som lekfullt. Och det är också en något spjuveraktig samling hon har åstadkommit, men utan att hemfalla åt det där tramset som gärna ligger på lur inom svensk samtidspoesi. Hennes halsbrytande poesi får skrattet att fastna i halsen.

En finlandssvensk poet som heter Södergran! Jag studerar författarporträttet - jo, nog har hon de tunga läpparna (släkt?), där hon står och håller armarna oskuldsfullt eller spefullt bakom ryggen, okynnigt leende, lika androgyn som den Tintomara namnen Edith dyrkade till identifikationens gräns. I en dikt skriver Södergran d.y. sitt "Jag är ingen människa", givetvis en snygg men nästan övermodig allusion till Södergran d.ä.s "Jag är ingen kvinna". Passivt vill läsaren sekundera: du är ingen människa - du är poet.   

Här finns både lite trevande dikter, försök, undersökande, liksom djärva självbestämda tydliga dikter utan darr på rösten. Hon har en självsäkerhet när hon upptäcker glädjen i orden för första gången. Det är piggt formulerat, med oväntade ordvändningar ("Det är dygn och rytm. Men aldrig dygnsrytm"), men sällan åt det sökta, preciösa hållet. Dikterna är expressivt explosiva, utlevande utmanande.

Det är också en könslig, sexuell dikt, som närgånget skildrar en kärleksrelation, där hennes "kön bultar i svarta fragment". Sinnena aktiveras, när det stinker, smakar, syns, känns, hörs, och mer därtill. Närvaron av en kosmisk urmoder finns där, oförklarad.

Men framför allt är det kommunicerande dikt, som inte utesluter någon läsare. Ändå är det ingen mjäkig, inställsam poesi, som förenklar i onödan. Södergran lyckas också variera formen mer än innehållet. Det uttjatade sorgearbetet efter en havererad relation varieras också, även om det borde gå att göra mer av det tröttsamma duet än att alltid utmåla det som trögt, okänsligt, osympatiskt, och faktiskt ganska onyanserat. Det enda man som läsare kan utbrista när den forne partnern svartmålas blir ett good riddance!

Med den invändningen intakt vill jag ändå framhålla hur bra den här diktsamlingen är, utgiven av nästan alltid pålitliga förlaget Schildts. Att påpeka vilken kvalitet som finns i den finlandssvenska dikten känns överflödigt, men det är bara att läsa, uppskatta och låta sig influeras.       

Ingrid Elam skriver en faktiskt klok och klargörande essä om Emily Dickinson, och berättar bland annat om att det var en tidningsredaktörs införande av ett frågetecken som hejdade henne från att fortsätta publicera sina dikter (jag tror att det var Milan Kundera som bytte förlag en gång för att de rotade bland hans semikolon). Hon visar också varför Johannes Edfeldts översättning av en av hennes kända dikter är bristfällig, men tar inte upp att han också är för noggrann när han rimmar: det är förgörande att korrigera hennes orena rim till identiskt ljudande rim, för då reduceras dikten till prydligheter (Edfeldt: stol 17 - du antecknar, H?). Det är lätt att göra sig lustig över 1800-talets oförståelse inför Dickinsons dikter, men jag hävdar att vi fortfarande inte har förstått vidden av dem - fortfarande läser vi dem fel. Det stämmer att de reagerade på hennes brutna rytm, hennes konstiga ordval: men vi reagerar likadant inför det som vi inte genast känner igen som litteratur/poesi/roman/drama, och hyllar det bekanta, det som stämmer med vår förutfattade mening om hur det ska vara och hur det ska se ut.
Efter Elams text är det förstås korkat, men jag kan inte låta bli att översätta en dikt, # 738 i TH Johnsons numrering:

Du sa att Jag "var Storslagen" - en Dag -
Så "Storslagen" får det bli - om det behagar Er -
Eller Liten - eller vilken storlek som helst -
Nä - Jag är den storlek som passar Er -

Hög - liksom Kronhjorten - går det?
Eller lägre - Gärdsmygen -
Eller andra längder hos Andra Arter
Som jag sett?

Säg vilken - det är trist att gissa -
Och jag måste bli Noshörningar
Eller mus
Genast - för Er -

Så säg - om Drottning det blir -
Eller Page - behagar det Er -
Jag är det - eller inget -
Eller andra ting - om andra ting finns till -
Med endast denna Fasthet
Passar jag Er -

I sosseblaskan skriver den oefterliknelige Lotta Lotass fascinerande om ett ämne som nog ändå inte är lika fascinerande för mig: kartor, något som jag har förstått genom obligatoriets lag annars griper tag i alla barn - speciellt pojkar (men jag har kanske aldrig varit barn pojke?). Men hon lyckas alltid göra mig intresserad, med hjälp av sin bestämda stil, sina oväntade paralleller, och djärva jämförelser. Texten är också ett bra och näraliggande komplement till hennes allt mer kryptiska romaner, där hon på eget bevåg håller på att rita om kartan för hur svensk samtidsprosa ska se ut.

Och alternativet då? Så lätt att bli ateist, så lätt att överge ateismen som livshållning. Alternativet: utplåning. Då skulle allt vara förgängligt, onödigt. Det är det säkert ändå.

Det har sagts förr, och det kommer att fortsätta att sägas, att det är de små förlagen som är värda att bevaka om man söker efter spännande litteratur, både den nyutgivna och den återupptäckta. Lilla sekwa har hittat sin nisch: kvinnliga franska författare, och deras utgivning fortsätter hålla hög nivå, med en thriller skriven av Anne Rambach, Bombyx. Rambach har gett ut åtta böcker, och är en förfaren författare.

Ja, som thriller lanseras den här boken, möjligen därför att det är något mindre pejorativt än ordet deckare - det kan kvitta, här finns ändå den där barnsliga förtjusningen i onda skurkar och en riktigt trovärdigt vingklippt hjältinna, frilansjournalisten Diane, som i öppningsscenerna blir vittne till en avrättning på restaurangen Bombyx i Paris. Är det då ett sammanträffande att hon just den kvällen råkar vara där med en kamera för att dokumentera stället för en kommande artikel, och lyckas fota mördarna? Nja, Rambach låter Diane själv förklara, kanske lite kontraproduktivt för trovärdigheten: "Det var säkert ett hundratal personer i restaurangen. Det är inte konstigt att det fanns en journalist bland dem. Det fanns säkert en mackanställd, en vatteningenjör och en receptionist också."

Lite onödigt övertydligt: senare tiders katastrofer har visat med all oönskvärd tydlighet att mobilkameror och dylikt fångar in exakt allt som händer. I övrigt är Bombyx en rappt berättad historia, om jakten på en blå ros som ett av offren på restaurangen lyckats manipulera fram, och Diane tar i sin jakt på mördarna hjälp både av sin kollega och spökena av hennes döda make och son.

Diane är duktig på karate, eller om det är aikido, och det är förstås till viss nytta när hon tampas med gangsters. Tempot är uppskruvat, mycket händer, och det är ont om andningspauser för läsaren. Det är också gott om dialog, och det mesta handlar om att hålla läsaren uppdaterad om skeendet. Men det är också en stundtals vackert skriven bok, och med viss finess även i dialogen, som när USA och Frankrike jämförs med Verlaine och Rimbaud: "Mycket kärlek, många gräl och då och då ett pistolskott".

Det förefaller stört omöjligt även för den som försöker att undvika Kina i år, och givetvis handlar också den här romanen mycket om kineser: restaurangen Bombyx är belägen i Paris Chinatown, och det är förgreningar av kinesiska triadligor som jagar rosen - ett suggestivt möte mellan  Diane och ledare för den här kinesiska maffian frammanar kuslig spänning. Och Diane är en lämplig guide till det kriminella Paris. Så visst: underhållande, spännande, och ganska annorlunda.  

I morgon: det eländiga börjar. Men det vore ofint av mig att beklaga detta förvisso självförvållade öde: dessutom har jag som alla utomstående vet haft en oförskämt lång semester, något som fortfarande väcker omgivningens uppenbara avundsjuka - alltså lärarens evighetslånga sommarlov. Men vad innebär det att vara "ledig"? Har det med sysslolöshet att göra? Att jag under sommaren har läst fjorton engelska romaner enbart för att hålla igång språket, liksom otaliga debattartiklar i ständig jakt efter arbetsmaterial till argumentationsövningar, liksom en massa artiklar om språk och litteratur, liksom en klass uppsatser om Selma Lagerlöf, eftersom det inte hanns med i våras, och en del annat svårdefinerbart lärararbete, ger mig ingen övertid att utnyttja när vinterbluesen slår till. För all del, alla avundsjuka, byt jobb då: bli lärare. 

Min plånbok är en Bermudatriangel, där pengar passerar för att aldrig mer synas till: av outgrundliga anledningar är det alltid färre överlevande varje gång jag dristar mig att kika i den tunna pluskan. Har jag tur lyckas jag rädda något enstaka mynt som skvalpar, och i bästa fall en skrynklad sedel som guppar som en livbåt. Under semestern lever slantarna förstås ännu mer riskabelt. Några svårtydda kvitton skvallrar om diverse aktiviteter och inhandlade nödvändigheter, men oftast lämnar offren inga spår. Lyckligtvis börjar jag jobba i morgon, och jag känner hur plånboken drar en lättnadens suck över att få förpassas till overksamhet, och resorna över Bermudatriangeln upphör.

"What makes you depressed?

Seeing stupid people happy. [...]

What is the worst job you've done?

Teaching. I hate students, they are (as all people) mostly stupid and boring."
Exakt vad jag behövde läsa så här dagen innan arbetet börjar igen - - -

Ola Hansson har fått ett senkommet litterärt sällskap bildat i sitt namn, för att främja intresset för den här ganska sidsteppade författaren: i mitt tycke är han ojämn, lite halvgalen, lider av viss tråkighetssjuka i sina sämre stunder, men i sina bättre tillhör det vackraste vi kan uppbåda. Ebba Witt-Brattströms bok från förra året, Dekadensens kön, är en bra introduktion. Svenska Akademien gav ut volymen Lyrik och essäer för några år sedan, och det var förstås viktigt att han en gång i tiden introducerade Poe för svenska läsare, med en välskriven lång essä: men han visar också sig vara en bra läsare av Nietzsche. Jag har nästan alla delar av hans samlade skrifter, som gavs ut av Tidens förlag under (19)20-talet, i vackert vita volymer, och kan förstås rekommendera hans dikter, samt den lilla boken Aforismer och apercuer. Samt spöknovellen "Från de döda".    

Nick Cave ensam vid ett piano framför "The Mercy Seat" och David Letterman blir så gripen att han bara kan stirra tomt framför sig och utbrista: "I´ve never been so depressed in my entire life". Indeed: undrar varför - - -   

Niklas Schiöler har skrivit en bok som heter Begränsningens möjligheter. Svensk kortdikt från Heidenstam till Jäderlund, och den kan med sin snarlika titel och dito innehåll läsas som en avkomma till hans Tranströmeravhandling Koncentrationens konst, och givetvis är Tranströmer ett av de sex poetiska författarskap som behandlas.

Schiölers grej är att ställa upp sina objekt som par: Heidenstam och Lagerkvist används som exempel på hur poeten ställer in skärpan, Martinson och Tranströmer visar hur blicken fixeras, och slutligen Björling och Jäderlund hur det sjungs på poetiska (gissa om Tranströmer-kapitlet är det längsta). Jag har inget att invända mot urvalet, eller att hopparandet ibland blir krystat - det är oundvikligt, liksom att författaren är mer förtrogen med Tranströmer än med Jäderlund. Schiöler skriver med en smittande entusiasm, och han är i stort en bra, noggrann och samvetsgrann läsare.

Att Heidenstams korta dikter värderas högt i vår tid är inte konstigt - däremot är det lite konstigt att Schiöler inte ifrågasätter några av hans dikter som vänder sig till unga flickor, med varningen att de inte får neka hans kärlek, eftersom vår tid på jorden är så kort, lika bra att ge efter innan förmultningen inträder, etc: att unga obildade tjejer föll för det enkla knepet är en sak, men Schiöler borde ha lärt sig av läsning av om inte annat Marvells "To His Coy Mistress", inspirationen till Heidenstams dikter på detta tema.   

Ibland finns det fog att ifrågasätta några av Schiölers slutsatser: som när han högst godtyckligt menar att 'grönskan' är ett "ljusare" ord än 'tung' i en Jäderlund-dikt, och låter det styra hans uppfattning bara för att få sin positiva tolkning. Det är också lite småaktigt i analysen av Tranströmers dikt "En skiss från 1844" kalla den ekfras, och antyda att andra poeters ekfraser enbart är "avbildande", medan Tranströmers givetvis är "tolkande": den typen av resonemang är sofistiskt, och det finns åtskilliga traditionella ekfraser som är bådadera, eller har tyngdpunkten på det mer litterärt gångbara, tolkande.   

Det har ordats annorstädes om Schiölers kuriöst tillkämpat krångelspråk, så låt mig bara påpeka att det är gott om uttryck i stil med "det subjektiva är integrerat i själva tolkningsenergin", som det står i en av många ordrika fotnoter. Det är en grannlåt - hans skrivande är lika korrekt som en tennisplan. Hans stil erinrar om en pratkvarn, en tråkmåns, och det skyler hans vällovliga syfte: egentligen en helt ovärderlig bok, skämd av lite väl många språkliga egenheter. I någon mån tar han förstås vid efter Anders Olssons starka bok Skillnadens konst, som till största del berörde ett likartat ämne: både Björling och Jäderlund fick fina utredningar där.

Det är ändå lättare att tro på Gud än att tro på människan - lättare att tro på något abstrakt, ett kanske. Dessutom: människan har fått och förbrukat sina chanser.

Och ändå - hennes nya roman My Sister, My Love: The Intimate Story of Skyler Rampike torde göra nybörjare konfunderade. Det är en halvknäpp låtsasdokumentär, som i hög grad påminner om metoden som använvdes till perfektion i Blonde: medan hon där med fullständig kontroll skildrade Marilyn Monroes förehavanden är det denna gång en lika olycklig och lika vilsen nittonåring som återberättar hur han uppfattade mordet på systern Bliss, det kända underbarnet som blev berömt över hela Amerika för sina framgångar som skridskostjärna - som sexåring.

Historien bygger på fallet med den sexåriga skönhetsprinsessan JonBenét Ramsey, som Oates tidigare har skrivit både en dikt och en längre essä om: julen 1996 mördades hon snarlikt skridskostjärnan Bliss, inklusive det röda hjärtat som tatuerats på hennes handflata; i somras läste jag att föräldrarna frias från alla anklagelser. Sonen Burke har också tillhört de misstänkta: vad jag vet är fallet fortfarande olöst. I sin essä fokuserar Oates bland annat på det potentiellt osmakliga i hur JonBenét presenterades i skönhetstävlingarna:

"Is she a defiant image, provoking male desire even as, with her undeveloped, seemingly asexual body, she can have no intention of satisfying it? Or is she a mockery of female sexiness, all makeup and costumes? Is she purely for show, thus pure? Is the perversity of her image exclusively in the eye of the beholder?"

Att inleda en roman med en död figur och sedan låta mysteriet långsamt (fast i det här fallet snarare blixtsnabbt: under 562 hypersnabba sidor) avtäckas är en beprövad litterär metod, men Oates gör något originellt, och hon gör framför allt mer av denna metod än någon annan. Ja, här är det framför allt mer av allt: allt sker till excess, och hela romanen är en tour de force - en metod som annars brukar reserveras åt särskilda episoder, när den här är över hela romanen, som en verbal präriebrand.    

För det är en grovt tillyxad satir Oates har skrivit, med ett tonfall lika groteskt överdrivet som Oliver Stone hittade till sin mest bittra satir Natural Born Killers: även här är övertonerna så extrema att man hukar, och det känns som att bli bombarderad av högljudda hyperboler. Hennes värld är förvrängd, förstorad, men igenkännbar, för den som på tillbörligt avstånd följt Britney Spears och Amy Diamonds karriärer. Här framträder ironin till exempel när Bliss slår igenom fyra år gammal och ska skriva autografer: hon kan inte ens skriva sitt namn. Och jag har aldrig läst en mer träffande beskrivning av en tv-tittare än denna: "Lika a rodent mesmerized by a cobra swaying before him". Fast: överdriven? Vad vet jag om hur dessa amerikanska pageants går till? Tillräckligt för att känna avsmak. Oates använder en förvrängningsmekanik, en (o)lustiga huset-spegel framför karaktärerna, som är tillspetsat karikerade. Redan med bokens motto sätts tonen, när hon vanställer Poes [Pyms] berömda citat från essän om dikten "The Raven", "The Philosophy [Aesthetics] of Composition", att "the death, then, of a beautiful woman [girl-child of no more than ten years of age] is, unquestionably, the most poetical topic in the world", och läsaren vet direkt att här gäller det att hålla korpgluggarna öppna.       

Det är en skitjobbig bok, lika ovanlig som den är nödvändig. Det är svårt att ta miste på indignationen när Oates gör upp med hysterin kring sjuka amerikanska skönhetstävlingar för barn (flickor), och det är med magnifik ironi hon målar upp en grotesk version av föräldra(mamma)hets, som kulminerar när dottern blir offer för någons mordlystnad, och modern som i efterhand naivt förkunnar: "Oh God! I was putting my own children at risk, in the presence of a pedophile, and I had no idea." Oates skildrar frekvent Bliss utstyrsel när hon tävlar, och ger kuslig emfas åt beskrivningar av hennes trosor, och kommentarer av hennes sexighet.  

Oates har kritiserat Vladimir Nabokov för att vara den elakaste av författare: nå - det här är i vilket fall Oates mest nabokovska roman, och den är förstås också hennes elakaste. Hon återger några av dikterna som pedofilen Gunther Ruscha har skrivit, och nog kunde "Cruel Angel hear me!" ha skrivits av Nabokov (eller ännu troligare Humbert Humbert):

"Ah, to be the Ice

Beneath your sharp Skate

In ecstasy´s Vise

I am - thy Fate!"

Liksom Nabokov gärna gör i sina romaner flirtar hon här ofta med filmen. (I essän om fröken Ramsey refererar Oates till Pale Fire.)

Det är också en vertikal roman, till skillnad från några av hennes mer horisontellt berättade romaner från 00-talet. Här infinner sig ofta svindelkänslor, och läsaren knuffas mot bråddjup och branta stup av en manande berättarröst, och ofta - precis när du tror att du vet vart du är på väg - hamnar du någon annan stans, och författaren hittar alltid en ny, högre växel åt sin berättare.

Inom fiktionens ram låter Oates brodern Skyler föra pennan, något han gör med van hand. Problemet är väl att hon gjorde något liknande i en av sina bästa romaner, den fortfarande oöversatta Zombie, om den psykopatiske seriemördaren Quentin P: därmed misstänker läsaren gärna att också Skyler är en av hennes stundtals opålitliga berättare, med mord i blick och sinne. För här finns det åtskilliga misstänkta, utöver honom, när Skyler strösslar ledtrådar, sidospår, dimridåer, vilseledande antydningar: föräldrarna, givetvis, men även en känd pedofil i närområdet utpekas mer eller mindre subtilt.          

Skyler är bitter och partisk som bara ett försummat barn kan vara. Han har sugit i sig allt om sin syster, återger alla detaljer i hennes korta karriär, minns varenda stavelse hon har yttrat, allt medan han förgäves söker efter bekräftelse från både fadern och modern, men de är helt blinda för hans önskningar. Och bokstavsbarnet Skyler är ett problematiskt barn på många sätt: ömsom ömsint, ömsom hotfull, svår att veta var man har, när han hanterar sanningen lika vårdslöst som småbarn hanterar kattungar.

Oates hittar Skylers sår, pillar i det, när hon visar hans åsidosatthet: ursprungligen var han påtänkt som familjens gödkalv, men en skada gör honom halt, och reducerar honom i ett ögonblick till en bokstavlig skuggfigur, som är så osynlig i sin kuliss att han obemärkt tjuvlyssnar på föräldrarnas sprickande äktenskap, något han in i minsta nyans kan skildra med visst perspektiv. Det är förstås långt ifrån trovärdigt att en nioåring kan minnas dessa detaljer, men Oates är inte intresserad av realism denna gång. Och ändå - allt, allt är fångat ur den här nioåringens perspektiv, när han utsätts för vuxenvärldens lömskheter, svek, och det är fullständigt lysande hur Oates lyckas skildra hans litenhet, hans utsatthet: men också hur han överfalls av lukter, ljud, ominösa ögonkast och opålitlig atmosfär. Ett bra exempel är när Skyler har sin första privatlektion i gymnastik hos en olympisk medaljör, och en liten flicka som just håller på att plågas av de tortyrliknande övningarna söker hans blick: "Run away! Run out of here! It isn´t too late for you, run away!"

Som en eftergift åt realismen imiterar hon den så populära dokumentära formen, och låter brev, lappar, namnteckningar följa med, vilket får romanen att likna ett pussel. I fotnoter får Skyler kommentera sin egen berättelse, förtydliga och förklara (ibland lite väl förnumstigt och övertydligt). Det blir en fin parodi på dokumentärromanens anspråk på autenticitet. Hon spränger alla stilistiska fördämningar, och det kan upplevas lika mycket som en styrka som en svaghet, när en författares stil blir en fiende. Det finns partier här som är lika briljant fängslande och lika maniskt skickligt infångade som Blonde, men helhetsintrycket är mer blandat, och eftersmaken något bittrare. Visst: i bakhuvudet skvalpar den förvanskat sanna (?) berättelsen om JonBenét Ramsey, som en olycklig resonansbotten, men det är ett otympligt monster till roman Oates har skapat: kanske lättare att förbluffas och imponeras av än att falla pladask för.     

Ateisten har samma förhållande till Gud som nykteristen har till alkohol. Till sist tänker han inte på något annat.

Conor Obersts första soloskiva (om man inte räknar de skivor han spelade in som fjortis) är mindre orkestrerad än senaste Bright Eyes-skivan "Cassadaga", men melodierna är lika skäggiga, och ganska långt ifrån de melodramatiska utspel han ägnat sig åt under sin tidigare karriär. Så gott som hela skivan spelades vid nyårskonserten som jag skrev om tidigare, men ganska många av låtarna tjänar på den här enklare och mer sparsmakade produktionen: det finns också mer av variation än på "Cassadaga" - en låt som den suveräna "I Don´t Want to Die in the Hospital" hade varit malplacerad där, men här är den fenomenalt välkommen, med sitt ivriga tempo och sin snygga metafor med världen som ett sjukhus. Välkomna är också de intelligenta men något återhållsamma texterna - mindre av både "Calendar Hung Itself"-desperation och "When the President Talks to God"-drapor, mer av eftertänksamhet, kloka insiktsfulla iakttagelser. Men musiken är mer framträdande än texterna, och det är befriande att den är så konsekvent - inte lika spretig som tidigare, utan tematiskt sammanhållen. Kanske det går att önska sig mer personliga texter på en soloskiva: nu blir det åtskilligt av berättande om andras öden - men musiken är helt klart precis vad jag vill höra just nu, med sin totala nonchalans mot vad som är tidsenligt. Det här är inte en skiva som ska låta bra 2008: den ska låta lika bra 2038 som 1978 - - -  

Nu har också jag sett den omtalade och sjukt hajpade filmade musikalen, efter att en längre tid ha våndats och tvekat - alla lovorden har bara gjort mig misstänksam, skeptisk. Och ja - inte är det då någon av Tim Burtons bästa filmer, Sweeney Todd, The Demon Barber of Fleet Street. Förvisso passar miljön Burtons gotiska estetik väl: allting är snyggt, gråmelerat och utsökt lugubert, och blodflödet imiterar splatterfilmerna. Men det blir aldrig spännande, eller gripande på riktigt. Inte vet jag om det beror på att det sjungs, något som väl ändå är höjden av verfremdungseffekt. Sångerna är i mina öron enbart entonigt monotona, som om samma melodi har använts till olika texter. Jag såg en tv-inspelning av den här musikalen när jag var barn, och givetvis är Burtons version överlägsen när det gäller det visuella, och jag gillar Johnny Depps stela mimik som konsekvent används genom hela filmen: speciellt lyckat i scenen när Mrs Lovett (som väntat helt fantastiskt spelad av den ofelbara Helena Bonham-Carter) målar upp en framtid där hon gifter sig med Mr T, och i varje scen är han lika sur och butter. Och ändå: häromveckan råkade vi komma hem från dvd-uthyraren med en helt annan version, lurade av omslaget - det var en ganska ny BBC-produktion helt utan sånger med Ray Winstone som den blodtörstige barberaren. Hans spel var nedtonat, och hela filmen präglades av realism. Inte vet jag om den var sämre eller bättre, men tråkigare var den.

Nu har jag läst en del Rimbaud på engelska tidigare, en tvåspråkig upplaga av Une Saison en  enfer/A Season in Hell med annan översättare, och det är förstås just den boken som är Rimbauds viktigaste bidrag: "hedningaboken, niggerboken", som han själv kallade den, den ärligt uppriktiga uppgörelsen med det destruktiva förhållandet med poeten Verlaine, som avslutades med dennes pistolskott som vådasköt Rimbaud i vänsterhanden. En årstid i helvetet är i trots mot Rimbauds intentioner litterär, med både föregångare och efterföljare, i den psykologiskt biktande litteratur som senare Wilde, Strindberg, Kafka, Pessoa, Maja Lundgren, med flera bekänt sig till, och före honom Augustinus, Rousseau, Kierkegaard.  

Breven är också lite rörande, när han på berömt maner överger litteraturen med en bokstavlig kyss i dess arschle (hans troligen sista dikt handlar om fisande soldater), och ifrån Afrika klagar på väderleken och de ogina afrikanerna, och när han drabbas av svårartade problem med sitt ben tvingas han be sin mor skicka en stödstrumpa: se där vad som till slut händer med den rebelliske uppkäftige slyngeln.

I boken Nonfiction ställer Anders Johansson den förbjudna frågan, om det är så att vi gillar Rimbaud enbart på grund av hans avsked till litteraturen - i frågan ligger implikationen att biografin har styrt receptionen, att idoldyrkan eller ikonisering ställer sig i vägen för läsningen, och Rimbaudläsaren är en finkulturell motsvarighet till Backstreet Boys-fanset. Ja, en gulligare författare är svårare att tänka sig -

Och ja, vad vore läsningen utan förförståelse? Men Rimbaud är inte enbart sitt avsked: även innan sin vågade visionära diktning skriver han förfrämligande, provocerande, antipoetiskt, med åtskilliga utfall mot allt som han uppfattar som stötande: allra mest kyrkan och kvinnorna, och alltid med konkreta modeller som förebild. Hans förakt mot så gott som all samtida litteratur kan påminna om punkens hat mot 70-talets symfonirock och evinnerliga trumsolon och konceptalbum: språkligt ligger han också nära den tidigaste punkens ursinne, speciellt i den här engelska dräkten, där han fräsande spottar ut sin bittra besvikelse, som förstås var djupt destruktiv för honom personligen, men för oss andra, med historiens perspektiv lika djupt konstruktiv och livgivande.

Vad är en aforism? Givetvis finns det ett behändigt enkelt svar på denna fråga, som mina elever ställer nästan lika ofta som den där om jag tror på Gud: en aforism är förstås en kortfattat formulerad så kallad sanning, slagfärdigt och intelligent skriven. Men problemet med de enkla svaren är att de är så otillräckliga - inte går det att förklara vad en aforism är, utan det närmaste man kan komma är Oscar Wildes formulering att ingenting värt att lära sig går att lära ut (se där vad en aforism är!). Faran med aforistiskt dragna författare är att klokheterna har en benägenhet att bli sökta, krystade.

Fernando Pessoas stil rör sig mot aforismen, och allra mest förstås i hans mest förtjusande bok, den som går under den ljuva titeln Orons bok, i fiktionen skriven av heteronymen Bernardo Soares. Att gömma sig bakom ett slags alter ego tillåter Pessoa att bli mer personlig än han kanske annars skulle ha vågat - lite så där som Kafka i skydd av den öppna pseudonymen 'K.' kan skriva oförblommerat, nästan chockerande självbiografiskt. Att läsa är att ha läst: nu har jag äntligen fått tag på en svensk översättning av Pessoas bok, efter att ha hållit till godo med en engelsk. Tyvärr har någon tidigare läsare strukit under alla svåra ord, vilket ter sig en aning distraherande: lyckligtvis verkar den nitiske blyertsläsaren ha gett upp efter sidan 68.

Häromveckan intervjuades Daniel Birnbaum i DN, med anledning av att han är konstnärlig ledare för konstbiennalen i Venedig, en utställning som går under namnet "We are many": en devis som passar Pessoa, som ofta skrev under annat namn, heteronymer. Men även i denna enskilda bok, upptäckt i kvarlåtenskapen och publicerad 47 år efter hans död (sammanträffandet rådde att han råkade dö vid 47 års ålder), är han mångsidig, irrationell, och svår att nagla fast.

Pessoa förordar en aktiv, medskapande läsart, och hans bok är inbjudande, öppen: ofta vill man gå i dialog med den här intelligente portugisen, som klarar av att förhålla sig ödmjukt till sin egen person även när han längtar efter att bli genistämplad; han är ofta nog motsägelsefull och inkonsekvent, pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt. Liksom en annan stor aforistisk författare, Nietzsche, är det omöjligt att sätta epitet på Pessoa, påstå att han tillhör någon skola, eller inriktning: han är, med Birnbaums ord, många - en undflyende gestalt, som egentligen inte kan citeras. "Vis är den som gör tillvaron monoton, ty för honom upphöjs varje liten händelse till ett under." Utanför den litterära modernismen skriver Pessoa, skapar sin egen -ism, Pessoaismen.

Men den som är många är också (potentiellt) ingen. Pessoa vilar i tryggheten i drömmarna om det omöjliga, det ouppnåeliga. Han skapar sig en egen oändlighet. Orons bok är en dagbok, men lika mycket fiktion som biografi. Den som söker den äkta Fernando Pessoa blir besviken, om man inte är beredd på att hitta honom i flera upplagor, en lika munter som uppgiven författare, lika bitter över de orättvisa livsvillkoren som han är tacksam över livets små mirakulösa gåvor.  

Klarsynt över både sin egen belägenhet och hur läget är för människan i allmänhet skriver Pessoa i Orons bok ett stort antal kortare texter, som både är lösryckta och sammanhållna. Det är en egen definition av pessimismen: han gör sig inga illusioner, i denna självanalys. Han är skuggan som försöker vara människa - något som visserligen kan sägas om alla skrivande människor.  

Ytterst handlar också hans bok om skrivandet i sig: är det värt det? lyder den förbjudna frågan, och han hamnar lika ofta i ett bejakande som i ett fördömande. En författare är sina ytterligheter, sin hysteri, och Pessoa är en överdrifternas författare: hejdlös, obehärskad. I mycket påminner han förstås om Kafka, både med sin yttre gestalts alldaglighet - en del utrymme går åt till resonemang kring hur hans omgivning inte kan ana vilken originell person de går miste om - men alla jämförelser är orättvisa och onödiga, eftersom Pessoa är och kommer att vara lika betydelsefull som den Franz K. som inte heller han hade något val, utan tvingades skriva, i trots mot det futtiga, futila, helt enkelt därför att alternativet är ännu värre.

Inte i kyrkan finns Gud, minst av allt i kyrkan.

En standardkliché om ett författarskap är att det i någon mån är "unikt", något som har blivit ett positivt kungsord, ett omdöme som anses vara tillräckligt. Men vad är det som utgör det unika? Jag har själv ofta tänkt så, om författare som jag helst läser och läser om: de är unika, det skrivna liknar inget annat, liknar ingen annan. Det är en dålig kliché, något att ta till när andra argument har trutit. För egentligen, och ändå: jag känner igen det hos mig - det väcker genklang, det är en bekräftelse, det smeker mina förutfattade meningar. Skulle en författare vara unik på riktigt blir han omöjlig att läsa och tycka om - och kanske är det lättare att tycka om svensk litteraturs enda genuint unika författare, Stefan Hammarén, än det är att läsa honom, och skulle det vara lättare att läsa honom blev det svårare att tycka om honom. Kanske ett ärligare omdöme än att säga att X är unik är att säga att X ger mig huvudvärk, jag begriper mig inte på det, men jag antar att det är eller kommer att bli betydelsefull litteratur, så för säkerhets skull gillar jag det. Just att jag inte fattar det - där ligger det unika, och det är där vi borde börja. Litteratur som är något annat. För om alla är unika, då är ingen unik, och den som är unik på riktigt blir omöjlig för läsaren att följa.