bernur

I godan ro sitter jag (står jag) på jobbet och läser en tidning, i väntan på lunch, då jag hör en veritabel vissling på andra sidan dörren, som strax öppnas för oljudets fortsättning och jag skulle nästan säga crescendo. Med sammanbitna käftar grymtar jag ett 'goddagens' åt kollegan H(e), visslaren, och strax infinner sig kollegan H(å), som upplyser vad som inträffade när han kom visslande i en korridor i en rysk skola, där han undervisade. Jo, en yngre elev kom fram till honom och sa med myndig röst: - Herr W:  visslar, det gör man i skogen. Att jag inte kan fördra visslingar beror bara på att jag associerar till Boden och Roxette, och har absolut inget med att göra att jag själv aldrig lärt mig åstadkomma ens en busvissling. Jag är en kultiverad människa.