bernur

Nä, det är förstås en orättvis betraktelse att påstå att utgivningen av översatt icke-engelskspråklig litteratur har varit obefintlig: dålig har den ändock varit, och kanske är det därför Svante Weyler gjorde slag i saken och lämnade Norstedts och startade ett eget förlag, Weyler, där han själv har översatt den första titeln, Silke Scheuermanns roman Timmen mellan hund och varg (och något djuriskt är det ändå över författaren, med blottade tänder och det bångstyrigaste författarhår jag har sett på länge).

Det här är en mystisk roman, med lönngångar och försåtliga grepp och flitigt användande av den fördröjda avkodningens princip. Det handlar om en ung kvinna som återvänder till Frankfurt efter att ha vistats en tid i Rom, och väl tillbaka på tysk mark återförenas hon med sin syster Ines, konstnär. Men det är en återförening av det osmidiga slaget, då systrarna distanserat bevakar varandra som två rovdjur, skuggboxas, och bär på hemligheter. 

Berättarjaget trånar svartsjukt elakt efter systerns pojkvän, och det är lite synd att det som redan blurben avslöjar är något som sker först efter två tredjedelar av boken. Det ska sägas att Kai är en konturlös rackare, medan systrarna fångats på kornet av Schauermann. Hon tassar in på allvarliga ämnen och gör det med full respekt för ämnets allvar och komplexitet.

Till det här kammarspelet har Scheuermann hittat en perfekt avvägd munterbitter ton, som bär hela historien, som bänglar sig fram, men alltid hittar dit den ska. Det finns en otäck kuslighet i detaljerna, intelligenta vändningar i språket, där meningarna laddas med osäkerhet, i glimrande formuleringar, och en oförutsägbarhet både i helheten och in i minsta detaljen, ned på ordnivån: "Han sa det en smula nedlåtande, som om hans vän och jag, var och en på sitt sätt, båda var tragiskt vilsegångna människor i en identiskt tillskuren värld som vi som invånare inte överblickade."

Liknelserna är fräscha, originella, stilen är spänstig utan att bli överdriven - allt hålls under stram kontroll, liksom kvinnans känsloliv. Schauermann uppvaktar det oväntade, och om det är lika gott om lyckat sex i litteraturen som det är ont om lyckade sexskildringar, klarar hon ändå av att ge något så schablonmässigt en ny vinkling, genom att kalla det ett "kollegialt samarbete". Stilen gungar, irriterar, håller sig fast vid en förskjutning, en känsla av att något är i olag. Som läsare befinner du dig alltid på berättarens/författarens sida: tålmodig, i spänd förväntan, inför en text som hela tiden hotar att brista, implodera av ett starkt inre tryck.

Schauermann lyckas levandegöra den här behärskade tillknäppt kontrollerade kvinnan, hennes vaga förföljelsetankar och hennes neurotiskt nervösa skratt. Hon har också en förmåga att pricksäkert visa andra, där en förvuxen reklamchef liknas vid en "färggrann giftig fisk i sin alldeles säregna livsmiljö." Människorna är skruvade, antingen för att jaget ser dem så, eller för att de verkligen är skruvade: sanningen - den osäkra, osäkrade - ligger mittemellan. Även för sig själv förblir kvinnan en främling, ett mysterium, och en av bokens stora förtjänster ligger just i dess överraskningseffekter - som läsare tvivlar du aldrig på berättarrösten, men du känner dig ändå duperad, förd bakom ljuset.