bernur

Så ser jag att Joan Hunter Dunn har dött, 92 år gammal. Dunn är förstås den musa John Betjeman använde till sin charmiga kärleksdikt "The Subaltern´s Love Song", där tennisspelet kontrasteras med erotisk uppvaktning i vackra strofer som denna:
"Miss Joan Hunter Dunn, Miss Joan Hunter Dunn,
How mad I am, sad I am, glad that you won.
The warm-handled racket is back in its press,
But my shock-headed victor, she loves me no less."
Att läsa om den här racketpressen, som alla som använt en forntida träracket minns som ett obligatorium, får en förstås att inse hur gammal man har blivit. Det sympatiska med miss Dunn (Jackson) är att hon aldrig ägnade sig åt det som på engelska heter kiss and tell: lite syrligt konstaterar Simon Jenkins i artikeln att hon i våra tider (deras möte utspelade sig under 40-talet, under kriget, och var troligen mest en fantasi, liksom de bästa dikter ska vara) valsat runt i medierna, då det räcker med att vidröras av någon kändis för att bli hett stoff i pressen; för en viss typ av kvinnor verkar det fungera som en pensionsförsäkring, att håva in stålar medan man är i yrkesverksam ålder. Betjeman ser för resten i viss mån ut som Sven-Göran Eriksson, men hans beteende var mer oklanderligt: sålunda sträckte sig hans uppvaktning till att gå ned på knä och fråga "How d´ye do?"