bernur

I en paus i läsningen av Noréns dagböcker läser jag dess vita prolog, diktsamlingen han gav ut 1976 med den lustiga titeln Dagbok augusti-oktober 1975, och genast hamnar jag i det där välsignade tillståndet då jag för tjugo år sedan plöjde gamla böcker av det här slaget, och även nu imponeras jag av konsekvensen i hans författarskap - en konsekvens som blir ännu tydligare när den ställs i relief mot den nya minst sagt mer omfattande dagboken. Den här är vit, relativt spatiös, även om draget av grafomani finns även här (ännu mer, givetvis, i andra av hans diktsamlingar: jag har förstått att vi har att vänta oss ett välkommet urval inom en snar framtid). Att kritisera Norén för att sticka fingret i luften och känna vartåt vinden blåser, något som har antytts genom att placera hans 00-talsdagbok i samtidslitteraturens intimiseringstrend, blir ett ihåligt argument då han också i den här 70-talsboken är privat ända in i vad han plockar fram när han drar ned sin gylf, eller en kommentar i hur arbetarna på förlaget uppfattar honom (har han krisat?). Allt hos den tidige Norén känns oförlöst, och just den här boken blir förebådande. Den slutar med mordet på Pasolini.