bernur

Min kollega W tog upp tråden: vad är det som får just hundägare att vara så rabiata och omöjliga att diskutera med? Så fort man säger något försynt om att hörru du, nu har din hund skällt här i fyra timmar i sträck, kontrar de med ett långt aggressivt försvarstal, där det inte finns utrymme för någon självkritik överhuvudtaget. Men det gäller även om man skulle yttra något generellt om hundar - då morras det och så kommer långa utläggningar om hur överlägsen hundrasen är alla andra djurraser, och i flera avseenden även människan, speciellt när det gäller att vifta på svansen. Det är likadant med Tolkien-läsarna, och vissa bilägare - att säger du något negativt om till exempel Citroën, då ska genast någon läsa lusen av dig och påpeka att en Citroën-modell minsann har fått högsta betyg i någon biltidnings test. Vad är den psykologiska förklaringen att somliga bokstavligen inte kan skilja på sak och person? Om någon säger något kritiskt eller elakt om katter, inte reagerar jag då. Tvärtom: kalla dem fjantiga, egocentriska, narcissistiska, falska, svekfulla, opålitliga, själviska, elaka, poserande, vad som helst - vad bryr jag mig om det? Allt detta, och ganska mycket till, gäller Elfriede, och de flesta andra katter jag känner. Ville jag ha något annat än den lömska katten skaffade jag väl en hund.