bernur

Mina söner diskuterar sina favoritkomiker, och om det är så att det är få saker där de kan enas, är de ändå rörande ense i att roligast är Henrik Dorsin och Homer Simpson. Jag frågar om de inte tycker att Björn Gustafsson är rolig. - Sådär, svarar de unisont, och så säger tolvåringen: - Han är i alla fall roligare än en viss annan Björn jag känner. Det kostar på att vara förälder. Så tänker jag på hur det blivit vanligt att svenska humorister gör saker i grupp, och då alltid lanseras med det pretentiösa tilltalet som "Den svenska humoreliten", vilket alltid får mig att tänka på hur löjligt det var på 80-talet, när det gjordes samlingsskivor (till minne av Cornelis, Taube, etc), och då under det lika stenhårt löjliga namnet "Den svenska rockeliten": denna rockelit bestod alltid av Tomas Ledin, Mikael Rickfors och Mats Ronander (och på ett litet hörn Marie Fredriksson). De svenska komikerna borde skämmas över den associationen, och i fantasins namn vara kapabla att hitta ett annat namn åt sig själva. Fast: det var just fantasi som de var så dåliga på - - -