Har du gjort läxan? Har du gjort läxan? Har du gjort läxan?
På Karin Stensdotters intressanta blogg hittar jag ett inlägg som handlar om hur hon som förälder lägger ned tid på sina barns läxor: detta argument, att föräldrar är ansvariga för barnens resultat i skolan, diskuteras sällan i det som går under namnet "svensk skoldebatt", för där är vi fasligt upptagna av att tala om exakt hur korkat fascistisk den hårda Björklund-skolan kommer att vara, eller på ett ungefär hur flummigt utlippad den mysiga sosse-skolan har varit. Jag tror att Karin är inne på något väldigt viktigt: att vi tror att allt hänger på skolan (på lärarna), men det borde vara självklart att ingenting kommer att fungera om föräldrarna avsäger sig sitt ansvar. Jag håller med henne: det är enormt tråkigt att varje dag traggla läxor med barnen, och de tackar dig inte, men alternativet känns faktiskt ännu tråkigare - - -
Jag skulle kunna skriva något om hur svenskarna verkar bli allt mer lockade av en bekväm Big Brother-stat...
Hej!
Men allt beror ju av tid och möjlighet. Min mamma var ensamstående med fem barn och det avr en omöjlighet för henne att läsa läxorna med oss. Läxorna, det får ni sköta själva, sa hon. Det var inte helt fel att låta oss förstå att ansvaret faktiskt var vårt.
Jag kan inte lämna detta fascinerande ämne. Jag hjälpte heller inte mina barn med läxorna - säkert på grund av det exempel som min mor gett. Men däremot, vilket
jag tror var precis
lika viktigt fick de vara med i alla diskussioner och vi lyssnade på dem - det var aldrig tal om något "barnbord" på fester och dylikt.
Sonen ( som sedermera blev forskningsingenjör på Ericsson) som själv på att för att lära sig matematik var det bästa ( för honom) att räkna två tal om dagen. Varken mer eller mindre. I synnerhet aldrig mer före en skrivning. På så vis höll man det problemlösande och matematiska sinnet igång men hetsade det inte med nervösa, överdimensionerade punktinsatser( jfr motion).
Ja, allt har två sidor (minst). Jag är inte säker på vad jag tycker här, bara att det är ganska individuellt hur mogen en ungdom är: somliga blir inte mogna att ta ansvar förrän de är kanske 23, och då är det mycket begärt att de ska klara det under sin skoltid. Vad jag vet, efter att ha jobbat som lärare i snart tio är, är att det är svårt för att inte säga omöjligt att utgå från sig själv - använda sig själv som exempel - speciellt angående hur viktigt man tycker ens ämne är, eftersom ingen delar just din erfarenhet. Jag tycker som du, Eva, att i en ideal värld säger föräldrarna till barnen att nu tar du och sköter dina läxor, men det är inte alla barn som klarar det.
I den här diskussionen utgår alla från att det bästa är att hjälpa sina barn med läxorna. Jag har adlrig fått hjälp med mina läxor vilket snarare har lärt mig att ta ansvar för mina studier själv och att ta konsekvenserna om jag struntat i att göra dem. Av det ursprungliga inlägget att döma, får jag känslan av det mer handlar om att pusha sina barn til att prestera bra i skolan, vilket jag inte anser är samma sak som att hjälpa till med läxläsning. Det ansvar som borde ligga hos lärarna är att få eleverna motiverade, vilket de flesta föräldrar har svårt att bidra till.
ja, men det är väl bättre om föräldrarna bryr sig om sina barn - sen fattar jag att vissa inte behöver pushas: kanske jag bara är trött på mina egna barn, som är så monumentalt lata (de måtte brås på någon), att vi jämt måste hålla på med läxorna. Jag håller med dig, någon gång måste barnet själv fatta att om du inte gör det du ska så får det konsekvenser: problemet kanske snarare ligger i att vi håller på att avskaffa konsekvenserna, att det spelar ingen roll vad du gör, för det händer ändå inget.
Jag tror fortfarande att roten till problemet (eller hur det nu ska ses) ligger i bristande motivation. Lågstadietiden är för de flesta rolig, du vill lära dig, du är motiverad och kan snabbt se dina framsteg. Under mellanstadietiden får du höra att allt är förberedelser inför högstadiet. På högstadiet får du höra att allt är förberedelser inför gymnasiet. På gymnasiet får du höra att allt är förberedelser inför Högskolan. När kommer föberedelserna för livet efter skolan? Och var är förberedelserna för livet under skoltiden?
allt, hela livet, är en förberedelse inför döden: vi lever aldrig i nuet - men visst, jag tyckte också lågstadiet var roligt, förutom år 1, då jag var den ende som kunde läsa, så medan resten av klassen ljudade sig igenom alfabetet - i ett helt år - satt jag och tänkte på annat.
Haha kul att du nämner det. Jag tror inte på någon tid för huvudtaget. Varken dåtid, nutid eller framtid (behöver jag ens förklara?). Men jag tror på perioder, livsperioder eller tidsperioder.
Även om allt är en förberedelse för döden, så finns det tidigare perioder där jag anser att det bästa är att ha så kul som möjligt, eller på annat sätt må så bra som möjligt. Finns det bättre förberedelser för döden än så?