Hans namn är James. Henry James.
I debatten om Henry James utkristalliserades lika många vänner som fiender till just den där meningen - själv försvarade jag den, tyckte och tycker att den är vacker, informativ och suggestiv, och det såriga, spruckna i den är exakt det som ger den karaktär, och att det som ter sig som diffust handlar om något annat: exakthet. När den diskuteras glömmer vi att den är hämtad från Crapy Cornelia, en av hans mindre kända och mindre bra kortprosatexter: den som läser exempelvis The Europeans behöver inte leta längre än ett par sidor in för att hitta bättre meningar, till exempel den här utsökta:
"Neither was she in her first youth; yet, though slender, with a great deal of extremely well-fashioned roundness of contour - a suggestion both of maturity and flexibility - she carried her three-and-thirty years as a lightwristed Hebe might have carried a brimming wine-cup."
Men i debatten glömdes också bort att stil inte handlar om att läsa en citerad mening bortryckt ur sitt sammanhang, eftersom effekten av meningen inte kommer fram förrän man ser kontexten. Detsamma gäller förstås Faulkner, där det säkert går att hitta meningar som ser katastrofala ut. Men poängen med hans överlastade, barocka stil är den hypnotiska effekten som uppnås när man som läsare försätts i ett tillstånd, beroende av de överdrivet långa meningarna, de inskjutna bisatserna och parenteserna (med parenteser (i parenteserna)), de där liknelserna som gränsar till det sökta eller preciösa, och adjektiven som ömsom skärper ömsom förslöar sinnet hos mottagaren. Detsamma gäller för James, och det handlar om erfarenhet, en tillvänjning eller en känslighet: att bli mottaglig.
Tycker själv mycket om den här typen av komplicerade satsbroderier. Med ett enda undantag: parenteser inom parenteser. Skjuter man in bisatser i bisatserna så väjer man säkert inte för att lägga en parentes inom parentesen, det förstår jag. Tänker dock bara att då har man kanske missförstått parentesens natur, för hur sekundärt måste inte det vara som hamnar på detta undantag i undantaget?
Tja, tertiärt kanske?
Du har rätt- Bernur- att det egentligen är omöjligt att läsa en enda mening utryckt ur kontexten, vilket inte hindrar att det kan vara intressant att också göra det ibland; det blir som att läsa en dikt som står öppen mot många förslag, åt många håll.
Ja visst, och man måste också kunna unna sig att diskutera enskilda diktrader, så länge man är medveten om att det är just det man gör - alltså diskuterar något fragmentariskt, något som hör till en större helhet. Samtidigt som jag gillar Henry James och Faulkner skulle jag antagligen bli sur om alla skrev på det sättet - - -