Halvkolonet
"you ought to stop twice as long at a semicolon as you do at a comma". George Eliot, The Mill on the Floss
På begäran: semikolonets vidare öden. Jag citerar sid 55 ur den underbara skriften Svensk sats- och formlära jämte läran om skiljetecknensbruk, av Nils Genell (1891), en gåva från den snälla eleven E: "ett förstärkt komma och användes, där komma är för litet, men där man ej vill använda punkt, i synnerhet framför orden alltså, därför, följaktligen och således. Ex. "Saglig är den människa, som Gud straffar; därför förkasta icke den rättfärdiges tuktan!" Jämför detta med sid 153 ur Svenska språknämndens Svenska skrivregler (2006): "kan användas när man tycker att punkt är för starkt avskiljande och komma för svagt. Det används mellan satser - normalt huvudsatser - som har ett nära samband med varandra." I Lynne Truss fina bok Eats, Shoots & Leaves. The Zero Tolerance Approach to Punctuation (som kom i en urvattnad svensk version också) finns förstås ett läsvärt kapitel om semikolonet, ett tecken som gillas av alla som gillar språket på riktigt. Hennes argument är ganska enkelt: George Orwell klarade sig utan, inte Marcel Proust - bestäm dig för var dina sympatier ligger. Det viktigaste är väl att man undviker den vanligaste felaktiga användningen, före en uppräkning, då det ska vara vanligt kolon. Den som vill lära sig hur vackert semikolonet kan få en text att lyfta, rekommenderas vända sig till nästan vilken 1800-talsroman som helst. Det är svårt att tänka sig en vettig stil utan semikolonet; det skulle vara som att föreställa sig en kavaj utan innerficka - en diskret behållare för tingestar som kan komma till användning, fast du vet inte än i vilket syfte. Överhuvudtaget tycker jag att svenskan har behandlat både semikolonet och det vanliga kolonet nedlåtande på senare tid, och tycker att det är på tiden att båda får en upprättelse. Det är ett befriande skiljetecken, och när du väl har lärt dig dess användning inser du att du aldrig kan skiljas ifrån det - - -
kommer kolonen att ersätta - - - i framtiden?
Kommer vi få se ett : : :
istället?
Om framtiden vet jag ingenting!!!
Det är svårt att läsa Jane Eyre utan att bli förälskad i semikolonet...
Essäisten Mikael Enckell - finlandssvensk psykoanalytiker, son till poeten och konstnären Rabbe Enckell, far till poeten Agneta Enckell ? är som jag ser det en av de intressantaste stilisterna på svenska språket i dag, inte minst för att hans språk är i bästa mening anakronistiskt, känns så på något sätt gammaldags, sirligt, utan att vara mossbelupet, så att det, så som jag här i denna kommentar nu försöker härma stilen, blir någonting som pekar tillbaka mot ett annat sätt att tala, läsa och tänka, i längre fraser än vad vi är vana vid i dagens hårdkokta staccato-samhälle.
Hos Enckell, vars ämnesområden i de många essäsamlingarna (ofta först publicerade i helsingforsiska kulturtidskriften Nya Argus) rör sig inom triangeln psykoanalys, film, - och på senare år alltmer ? Judaica, är kanske inte semikolonet så rikligt förekommande, däremot nog de med tankstreck instoppade bisatserna, tankesprången, infallen, inpassen, distinktionerna, samt hans många kolon som så att säga utgör en motor i texten/läsningen, som får tanken att rusa vidare i jakt på nästa spännande tankefigur, nästan association eller restriktion, modifikation.
Satskonstruktionerna är hos Enckell ofta oerhört komplicerade, snåriga. Han använder sig av en mängd instuckna bisatser och mellanord, allt efter vad han får för infall i skrivandets stund, förefaller det, ungefär som en jazzmusiker, eller som om han skulle tänka högt, vilket väl på sätt och vis också är vad han gör i sina essäer. Det finns också ett lite arkaiserande, torrt och omständligt drag i språket hos honom, med rikligt av ålderdomliga ord. Ja, man skulle kunna säga att hans språk representerar ett något äldre skikt av ett borgerligt helsingforssvenskt högspråk. Han använder gärna sådana småord som ?ty, dylik, emellertid, likaledes, sålunda?, och ofta utnyttjar han också pronominet ?vi? nästan som ett slags pluralis majestätis. Effekten blir närmast arkaiserande.
Den här skrivarten kan förefalla en läsare av modern dagstidningssvenska - eller bloggsvenska! -
främmande. Men när man väl så att säga får in rätt växel eller våglängd i sin läsning förefaller det här skrivsättet, den här stilen väl lämpad för det han är upptagen med, nämligen att ur små, skenbart betydelselösa, men aningen ?utstickande? detaljer i en berättelse, en text, en händelse försöka analysera fram de små avvikelsernas betydelse som symptom för djupt liggande kulturella och sociala skeenden, problem, sammanhang.
Det finns också en märklig dragning hos Enckell till det aristokratiska, både socialt och tankemässigt, kombinerad med en aversion gentemot hierarkier, konformism, elitism. Draget kunde kanske kallas ett slags aristokratisk bohemiskhet.
Ja, glömde skriva in avsändarnamn på texten om Mikael Enckell.
Sven-Erik Klinkmann
Jag har inte läst mycket av Mikael Enckell, dock Rabbe förstås. Jo, jag förstår inte varför det blir så provocerande. En som också använder tankstrecket spännande (förutom poeten Emily Dickinson, som gör det till ett eget kommatecken) är ju Olof Lagercrantz, speciellt i sina senare författarmonografier: särskilt Proust-boken är fantastiskt, med sina inskjutna satser. Det är en fröjd att läsa, kanske just för att det är så ovanligt ändå. Och ja, jag kan också tycka att det där anakronistiska saknas; dock är det nära gränsen till att bli pompöst. Just nu läser jag Nietzsche, och grips av hur han också är aristokrat-bohemisk - mycket spännande.
Men - somliga vill ha den där konformismen, att det ska vara komma, punkt ... komma, punkt ... och på sin höjd komma, komma, punkt - - -
Mikael Enckell är ju gammal proustian, vilket förstås till en del kan förklara detta med stilen, inklusive tankstrecken. Men bara till en del. Han har skrivit en hel del om Proust i sina dagar och är också med i ett proustsällskap, har jag förstått.