bernur

I DN skrev Nina Björk nyligen en lång utredande artikel om Stieg Larsson-trilogin, och hade som teori till böckernas popularitet att det var så fräscht med en kvinnlig version av den manlige arketypiske hjälten - "the lone rider" - men det känns som en ganska stereotyp typiskt manlig variant, där den kvinnliga hjälten alltid ska vara så himla snygg (24 år och ser ut som ett hjälplöst barn), och så är hennes klädsel och hela attityd klyschig. Det har inte heller saknats identiska kvinnliga hjältar, fast då har de vistats i andra genrer: dataspelens Lara Croft, serietidningsvärldens Modesty Blaise och filmens Nikita. Björks tes om att det är "drömmen om kontroll" som är det speciella med Salander känns diffus och otillräcklig. För mig låter masspsykos som en troligare förklaring till att böckerna vält kiosker inte bara i Sverige, utan snart också i den Da Vinci-kodfrustrerade delen av världen.