bernur

I september, mest välsignad av månader, kommer en ny diktsamling av Bruno K. Öijer: Svart Som Silver heter den, och vi som trodde att han gett upp efter den oefterhärmliga trilogin får stå med skeden i den vackra handen och skrapa med foten när vi tar emot den välsignelse som det alltid är att läsa den här virvlande himlastormande schamannen till poet. Titeln får mig att tänka på en av Ekelöfs senare dikter, ur Diwan över fursten av Emigon, där han skriver om "den svarta bilden" som korsas med silver genom halva diktens rader, innan han majestätiskt utropar, som en profetia om Öijers återkomst efter sju svåra år:
"Mörker i våra ögon
sönderkysst
Allt vad vi önskat
sönderkysst
Allt vad vi inte önskat
kysst och sönderkysst".
Så långt Ekelöf. I trilogin tycker jag att Öijer blev en fullkomligt lysande självlysande poet, som med råge uppfyller och överskrider de förväntningar som sattes med hans 70-talssamlingar, allra helst i den någorlunda nedtonade Det Förlorade Ordet, en bok som inga hyllningar i världen ändå helt kan komma i närheten av att förklara eller täcka in i sin storhet. Fyll almanackan med svart k(r)yss - - -