Den lätta vägen
Den plottriga tidskriften Språktidningen kommer med ett nytt nummer, årets andra, och det är gott om det halvintresanta i de längre artiklarna. Jag roas nog mest av notiserna, där jag läser om det fula språket, som en grupp schweiziska forskare har studerat, med Baudelaire som exempel: efter sin stroke var hans enda ord i princip 'crè nom!', vilket var tillräckligt för att en exorcist tillkallades. Det är en gammal sanning att strokepatienter, liksom dementa för övrigt, hemfaller åt svordomarna: i de förras fall beror det på att svordomarna lagras i den oskadade högra hjärnhalvan. Den alltid lika liberale Fredrik Lindström vill tillåta uttalet av 'ejenklien' för ordet 'egentligen', med sitt gamla vanliga argument, att vi redan har många ord som har förenklats, och den som förordar uttalet 'ejentligen' borde kalla Lars för Laurentius. Visst kan vi förenkla, men vi bör vara aktsamma, för ger vi efter vet vi inte var det slutar - eller så är det just det vi gör: vet var det slutar, nämligen med att vi nöjer oss med ett barnspråk, eftersom vi förstår varandra ändå, eller "ejenklien".
Det här med att förenkla språket får mig att tänka på 1984 - - - till slut kan vi bara samtala och diskutera på en sådan låg nivå, att vi varken kan kritisera eller utveckla; ingenting blir egentligen möjligt. Men nu är också frågan om det bara gäller uttalet av ordet, eller också borttagandet av ord, som det egentligen finns ett enklare, mer 'lättförståjelit' alternativ till. Frågan är också, om vi skulle kunna ta varandra på allvar: det finns väl ingen som lyssnar på en barnunge i alla fall?
Lustigt nog handlade seriestrippen Rocky i DN i morse om just detta: barnspråket, och hur vi blir bemötta om vi talar barnspråk.
ska vi börja säga "interjuv", "baugett" och "Jan Gillo" också tro?