bernur

Jag skjutsar på lördags morgon min äldste son till samling för vidare transport till Katrineholm och en handbolls-turnering: klockan är sex på morgonen, och jag kommer hem med uppskattningsvis en halv natts outnyttjad sömn i kroppen, men vis av erfarenhet vet jag att det inte går att somna när man väl har vaknat. Men nästa natt då? Då vill min yngste son att hans kompis ska sova över. Min fru och jag reagerar samtidigt, med ett unisont 'nej', men vi har aldrig lärt oss Wittgensteins berömda yttrande om barnuppfostran, fällt i England: "When you say no to a child, you must be like a wall, and not like a door". Alltså säger vi efter ett par minuter 'ja', och förväntar oss den sedvanliga sena härjningsproceduren (en gång när jag var elva och sov över hos någon sov jag inte en sekund), och oftast brukar kompisen vakna vid tretiden och sakna sin mamma, och då ska vi ledsaga honom de trettio meter hans små fötter ska trippa dit. Kvart i tio kikar jag in i sovrummet, och där ligger kompisen helt slocknad, på rygg, med kläderna på sig, en halvmeter från tv-apparatens bedövande ljudnivå. Jag sänker barmhärtigt volymen, lägger sömnens täcke på en kompis som inte lär vakna under hela natten, säger god natt till min son, och leende kan vi fortsätta titta på film, med huset försänkt i ljuv tystnad - - -