bernur

I litteraturen om Samuel Beckett avfärdas ofta hans insatser som lärare, eller föreläsare, när han undervisade på sin gamla skola Trinity. Mestadels verkar han ha stått med ryggen mot eleverna, vänd mot ett fönster, medan han muttrade något knappt hörbart (säkert något som handlade om förbittring över den klichéartade uppfattning människor skulle ha av honom i framtiden). Birgitte La Juez har skrivit en bok om hans lärargärning, Samuel Beckett´s Lectures on French Literature, och den utkommer i dag. Den verkar bygga på minnen från en av hans elever, Rachel Burrows, och av referatet att döma påminner Becketts syn på litteraturläsning om den Nabokov skulle följa som lärare på college i Amerika några årtionden senare - inte så förvånande, då Becketts lilla bok om Proust är helt fantastisk läsning. Nog finns det ändå anledning att vara lite skeptisk till dessa minnen, som säkert idealiserar och friserar bilden av den som i eftervärldens ögon blivit kritikergnuggad och geniförklarad. Nu har La Juez använt sig av autentiska föreläsningsanteckningar från Burrows, och dessa verkar åtminstone nyansera bilden av Beckett som introvert surmulen kuf.