bernur

På läsbloggen Läser och funderar hittar jag en fin artikel om Cormac McCarthys roman Vägen, och ett intressant resonemang om författaransiktet. Det här är en negligerad form av litteraturkritik, som jag tror har mycket att säga om ett författarskap. Sara Lidman påstod för väldigt länge sedan att en läsare bara har ett par sidor på sig att fånga läsarens intresse: det finns andra som har sämre tålamod, för jag minns hur bespottad Stig Larsson blev för tio år sedan när han hävdade att det gick att bedöma ett verks litterära kvalitet utifrån författarens blick, och att charlatanerna avslöjades av att de kisade (på ett pretentiöst sätt, får man förmoda) - nu är detta inte ens Larssons egen idé, utan detta står någonstans i Proust väldiga romanbygge, På spaning efter den tid som flytt. För mig var det lätt att gilla Beckett efter bekantskapen med hans stränga outgrundliga blick från alla svartvita 60-talsfoton, och sedan dess har det bara fortsatt: Cormac McCarthy har Faulkner som ideal både stilmässigt och utseendemässigt, skulle jag säga: jag tror att han vill se så där luggslitet bondsk ut.