bernur

Ett vågat projekt: Rufus Wainwright kopierar en hel konsert av Judy Garland, och jag skulle ljuga mig blå om jag påstod att jag sitter fullt koncentrerad och lyssnar på allt: men några av de mest melodramatiska låtarna passar utmärkt för den här nästan löjligt melodramatiske sångaren. Det är rart när han tar med sig sin mor, Kate McGarrigle (tänk om jag hade vetat på 80-talet, när jag lyssnade på systrarnas skivor, att hon samtidigt sjöng vaggvisor för Rufus - eller snarare att han kraschade alla deras fester, genom att lämna sängen och sjunga tills gästerna skyndsamt gick därifrån), och hon på scenen säger att hon känner sig som Celine Dion: - Oh, mother! 
En av många - eller ett par - höjdpunkter är förstås "Over the Rainbow", en helt uttjatad låt som alltid lyckas komma till liv, som mördaren i en slasherfilm reser sig just när man tror att den har fått mer än den tål. När jag hör den är jag fem år gammal, "where troubles melt like lemondrops", och förstår vartenda ord i den halvt banala texten, som ändå är tillräckligt subtil för att mitt vuxna jag inte ska fatta den.