bernur

För några år sedan introducerades Corinne Maier på svenska med den för alla lutheraner lockande titeln Hej lättja - men jag läste den aldrig, eftersom jag knappast behöver lära mig att bli mer lat än jag redan är - och sedan följde den kanske inte lika publikknipande titeln Fransk psykoanalys är kul. Låt Lacan fylla tomrummet, en bok som jag givetvis inte kunde motstå, då jag hatälskar Lacan. Och psykoanalysen? Den som läser och inbillar sig tolka kan inte undkomma psykoanalysen (på samma sätt som psykoanalysen inte kan undkomma litteraturen). Maiers bok är lätt som en sufflé, och ambitionen är kanske inte heller att förklara den legendariskt snårige Lacan, utan fungera som en introduktion för den som inte läser honom (fast, varför då presentera honom? undrar jag misstänksamt, och anar att det som vanligt är ett exempel på en bok som ska läsas av sådana som vill vara bildade, som har förstått att Lacan bör man ha ett hum om, men inte orkar läsa någon av hans skrifter - ska vi förlåta dem?) Det enda av värde jag hittar här är att Lacans första fru hette Blondin i förnamn: resten är allom bekanta saker. Lacan tillhör ändå inte de som kan naglas fast vid en speciell teori, för liksom Nietzsche skuttar han omkring med sitt tänkande (förlåt, jag menar på nusvenska "med sitt tänk"), och frossar i motsägelsens ljuva paradoxer. Jo, en intressant sak med boken är att den betonar psykoanalysens betonande av språkets betydelse, och där kan jag känna en tillhörighet: språket är allt.