bernur

Jag ser att Bob Dylan i går fick ett Pulitzerpris, ett special citation-pris med motiveringen "for his profound impact on popular music and American culture, marked by lyrical compositions of extraordinary poetic power": flott, och nu är det förstås bara en tidsfråga, som det heter, innan han får Nobelpriset. Mitt förhållande till Dylan är tämligen avspänt, otvunget: jag har aldrig missionerat om hans storhet, men det kanske bara beror på att han redan är så dyrkad och omhuldad av en hel generations manliga kritiker - det här skulle te sig provocerande för mig, särskilt när denna dyrkan delvis har skett på bekostnad av textförfattare som Nick Cave och Morrissey, som aldrig tillåtits kliva fram ur Dylans skarpa skugga. Dylan har jag läst och lyssnat till, han har aldrig lämnat mig, och det var fantastiskt roligt att se när han fick Polarpriset ur den svenska kungens hand, och hela tiden med en förgrymmad blick, och så förbannad att han senare avstod från banketten, där Bruno K. Öijer läste hyllningsdikter med ett ursinne som fick kungen att rodna. Så ser jag att det prestigefyllda litteraturpriset gick till Junot Diaz för hans första roman The Brief Wondrous Life of Oscar Wao - romaner med sådana titlar är sällan bra (noveller har funnits tillgängliga på svenska, under titeln Sjunk).