bernur

I en paus i läsningen av Noréns dagböcker läser jag dess vita prolog, diktsamlingen han gav ut 1976 med den lustiga titeln Dagbok augusti-oktober 1975, och genast hamnar jag i det där välsignade tillståndet då jag för tjugo år sedan plöjde gamla böcker av det här slaget, och även nu imponeras jag av konsekvensen i hans författarskap - en konsekvens som blir ännu tydligare när den ställs i relief mot den nya minst sagt mer omfattande dagboken. Den här är vit, relativt spatiös, även om draget av grafomani finns även här (ännu mer, givetvis, i andra av hans diktsamlingar: jag har förstått att vi har att vänta oss ett välkommet urval inom en snar framtid). Att kritisera Norén för att sticka fingret i luften och känna vartåt vinden blåser, något som har antytts genom att placera hans 00-talsdagbok i samtidslitteraturens intimiseringstrend, blir ett ihåligt argument då han också i den här 70-talsboken är privat ända in i vad han plockar fram när han drar ned sin gylf, eller en kommentar i hur arbetarna på förlaget uppfattar honom (har han krisat?). Allt hos den tidige Norén känns oförlöst, och just den här boken blir förebådande. Den slutar med mordet på Pasolini.  

Min kollega W tog upp tråden: vad är det som får just hundägare att vara så rabiata och omöjliga att diskutera med? Så fort man säger något försynt om att hörru du, nu har din hund skällt här i fyra timmar i sträck, kontrar de med ett långt aggressivt försvarstal, där det inte finns utrymme för någon självkritik överhuvudtaget. Men det gäller även om man skulle yttra något generellt om hundar - då morras det och så kommer långa utläggningar om hur överlägsen hundrasen är alla andra djurraser, och i flera avseenden även människan, speciellt när det gäller att vifta på svansen. Det är likadant med Tolkien-läsarna, och vissa bilägare - att säger du något negativt om till exempel Citroën, då ska genast någon läsa lusen av dig och påpeka att en Citroën-modell minsann har fått högsta betyg i någon biltidnings test. Vad är den psykologiska förklaringen att somliga bokstavligen inte kan skilja på sak och person? Om någon säger något kritiskt eller elakt om katter, inte reagerar jag då. Tvärtom: kalla dem fjantiga, egocentriska, narcissistiska, falska, svekfulla, opålitliga, själviska, elaka, poserande, vad som helst - vad bryr jag mig om det? Allt detta, och ganska mycket till, gäller Elfriede, och de flesta andra katter jag känner. Ville jag ha något annat än den lömska katten skaffade jag väl en hund.

Nä, det är förstås en orättvis betraktelse att påstå att utgivningen av översatt icke-engelskspråklig litteratur har varit obefintlig: dålig har den ändock varit, och kanske är det därför Svante Weyler gjorde slag i saken och lämnade Norstedts och startade ett eget förlag, Weyler, där han själv har översatt den första titeln, Silke Scheuermanns roman Timmen mellan hund och varg (och något djuriskt är det ändå över författaren, med blottade tänder och det bångstyrigaste författarhår jag har sett på länge).

Det här är en mystisk roman, med lönngångar och försåtliga grepp och flitigt användande av den fördröjda avkodningens princip. Det handlar om en ung kvinna som återvänder till Frankfurt efter att ha vistats en tid i Rom, och väl tillbaka på tysk mark återförenas hon med sin syster Ines, konstnär. Men det är en återförening av det osmidiga slaget, då systrarna distanserat bevakar varandra som två rovdjur, skuggboxas, och bär på hemligheter. 

Berättarjaget trånar svartsjukt elakt efter systerns pojkvän, och det är lite synd att det som redan blurben avslöjar är något som sker först efter två tredjedelar av boken. Det ska sägas att Kai är en konturlös rackare, medan systrarna fångats på kornet av Schauermann. Hon tassar in på allvarliga ämnen och gör det med full respekt för ämnets allvar och komplexitet.

Till det här kammarspelet har Scheuermann hittat en perfekt avvägd munterbitter ton, som bär hela historien, som bänglar sig fram, men alltid hittar dit den ska. Det finns en otäck kuslighet i detaljerna, intelligenta vändningar i språket, där meningarna laddas med osäkerhet, i glimrande formuleringar, och en oförutsägbarhet både i helheten och in i minsta detaljen, ned på ordnivån: "Han sa det en smula nedlåtande, som om hans vän och jag, var och en på sitt sätt, båda var tragiskt vilsegångna människor i en identiskt tillskuren värld som vi som invånare inte överblickade."

Liknelserna är fräscha, originella, stilen är spänstig utan att bli överdriven - allt hålls under stram kontroll, liksom kvinnans känsloliv. Schauermann uppvaktar det oväntade, och om det är lika gott om lyckat sex i litteraturen som det är ont om lyckade sexskildringar, klarar hon ändå av att ge något så schablonmässigt en ny vinkling, genom att kalla det ett "kollegialt samarbete". Stilen gungar, irriterar, håller sig fast vid en förskjutning, en känsla av att något är i olag. Som läsare befinner du dig alltid på berättarens/författarens sida: tålmodig, i spänd förväntan, inför en text som hela tiden hotar att brista, implodera av ett starkt inre tryck.

Schauermann lyckas levandegöra den här behärskade tillknäppt kontrollerade kvinnan, hennes vaga förföljelsetankar och hennes neurotiskt nervösa skratt. Hon har också en förmåga att pricksäkert visa andra, där en förvuxen reklamchef liknas vid en "färggrann giftig fisk i sin alldeles säregna livsmiljö." Människorna är skruvade, antingen för att jaget ser dem så, eller för att de verkligen är skruvade: sanningen - den osäkra, osäkrade - ligger mittemellan. Även för sig själv förblir kvinnan en främling, ett mysterium, och en av bokens stora förtjänster ligger just i dess överraskningseffekter - som läsare tvivlar du aldrig på berättarrösten, men du känner dig ändå duperad, förd bakom ljuset.

Vitt, vitt, intensivt  

vitare ändå än vit

blir alltid vitt, vitt.

I förordet till den nya boken Håkan Hellström. Texter om ett popfenomen skriver redaktören Håkan Steen att Hellström räddade oss från det onda, cyniska och ironiska 90-talet, något som ter sig som en efterhandskonstruktion, bara för att debuten skede just 2000. Nåja, för knappa halvåret sedan kom det en liknande klippbok om Kent, och nu har alltså samlats recensioner och intervjuer om den fenomenale Hellström.

Visst, jag medger nästan mer än gärna att det är något unikt med honom, om än han aldrig har fått mig att falla ned på knäna i hänförelse. Att han är stor nu och har varit så i åtta år går inte att bestrida, men profetior om vad han kommer att syssla med om flera årtionden känns löjeväckande - i denna osäkra bransch, där instabiliteten och ombytligheten hos massorna endast överträffas av artisternas egen inneboende nyckfullhet, går det inte att förutsäga något: snarare tenderar det ofta att bli något annat än önskningarna som slår in.

Det är en mättnad som infinner sig efter avslutad läsning. Alla skriver samma sak, med förbluffande dålig variation på temat den euforiske äkta ärlige frälsargestalten, som naiv och charmigt dum som ett spån tafflar sig fram - att taffligheten kunde vara en strategi för att bli ännu mer omtyckt verkar ingen kunna tänka sig, men det är ett gammalt knep, att oskadliggöra och nedgöra sig själv för att väcka sympatier. Att Hellström som ett förvuxet barn förevisar något lätt skadat över sig behöver inte betyda mer än att han spelar rollen av sig själv. Att han är beräknande visar sig om inte annat när han döper sin frisyr efter svenska rockkritikers största älskling, Paul Weller.

Här verkar de tråkiga reportrarnas klubb gemensamt ha bestämt sig för vad som kan, ska och får skrivas. Jag saknar det djuplodande, kort sagt intressanta analyser, speciellt när det har gått flera år och samma superlativ mals om och om igen - varför inte stanna upp och fundera lite? En gnutta eftertanke visas av Andres Lokko, när han relativt tidigt antyder att Hellström har dödat Henrik Berggrens karriär: denna dom är något för tidig, men i retrospektiv kan det förefalla så, då "Shoreline" kanske är det enda av värde Broder Daniel åstadkommit allt medan Hellström har härjat. Med den synen skulle Berggren agera Johnny Marr till Hellströms Morrissey.

En urgammal sanning lyder att det bara är misslyckade musiker som börjar skriva rockjournalistik: i Sverige är det symptomatiskt nog tvärtom, och här vimlar förbi journalisterna Annika Norlin (Säkert!) och Marit Bergman, strax innan deras publika genombrott som artister. Många av texterna i den här boken är insmickrande, och eftersom jag läser så skamligt lite rockjournalistik annars blir jag här lite förvånad över att artister och skribenter verkar leva i symbios med varandra, i kompisskap rentav. Är det inte ironiskt ändå att dessa okritiska skribenter går under namnet 'kritiker'?

Man får egentligen inte veta någonting om Hellström, alla pratar runt omkring allting, i en de likriktade frågornas tyranni. Det enda nya som kommer fram är när han i en gammal intervju i QX berättar att han brukar sova med damtrosor på sig. Det är ett förbluffande avslöjande från någon som byggt hela sin karriär på sin ofarlighet - inga döttrar behöver låsas in när Hellström kommer till stan - och även om han röker, så väljer han den mesigaste cigaretten, Marlboro Light.

Redan i anslaget till Peter Mickwitz nya diktsamling Där bara diset återstår av paradiset finns det något bombastiskt: det är sju genretillhörigheter ("en byggnad - en rimkör - en kokbok - en tokbok, och så vidare), tjugofyra alternativa titlar mer eller mindre ansträngda, samt tjugoen citat, där det utsökta samsas med det löjliga, på ett sätt som säkert är tänkt att ge ett postmodernistiskt intryck. Överdådet gör att läsaren känner sig väl preparerad långt innan läsningen av den första dikten börjar: som en bergsbestigare som fått på sig all tänkbar utrustning, alltså.

Nu är det dock inte bara bestigning av berg, i den här boken som har både toppar och dalar, liksom djupa hav (på med dykardräkten också). Jag må låta raljerande: faktiskt gillar jag boken mer och mer ju längre den håller på, just för att Mickwitz så envetet håller på med sina lika enerverande som totalt charmfulla experiment. Det är samma gamla vanliga djävla bokstävlar som han vrider och vänder på. Bokstäverna byter plats, som om lömskheten fanns latent inbyggd i språket, som är förrädiskt, opålitligt.

Förlaget presenterar boken som resultatet av "ett parallellskrivande", åstadkommit mellan 1992 och 2007, och samlingen ger samma intryck som en box med singelbaksidor från någon obskyr artist; det obskyra blir ännu lite mer skruvat obskyrt, i extrema varianter, oroväckande rim, en absurdistisk vuxenpekbok, med kupletter av det här slaget: "TACK FÖR STATEN DEN VAR BLOD / HUNDRA FLYDDE TUSEN DOG".

Ren och skär nonsens blandas med det blodiga allvaret. Lekfullheten pekar mot en frihetssträvan, och Mickwitz visar fin förtrogenhet med andra goda finlandssvenska kålsupare, från Björling och Diktonius till Byggmästars underbara samlingar från 80- och 90-tal. Från svenskt håll är Ekelöfs Strountes-diktning en given referens, och Micwitz citerar faktiskt Ekelöf inne i sin bok, låter honom ropa som en Jona i valfiskens buk, före en makalös katalogisering av fiskbeståndet, den ena arten påhittat påhittigare än den andra. I viss mån kan det också påminna om Malte Perssons fantasifulla uppfinningsrikedom, och på författarporträttet ser Mickwitz rentav ut som en tvilling till den svenske personlige Persson.  

Här finns även förhållningsregler till hur författaren - här pejorativt kallad skribenten - ska se ut på bild: Mickwitz uppfyller drygt hälften av dessa råd. Och det är en bravurkonst han bekänner sig till. Det är vackert när texten fås att svindla, i denna ordmarodörs bråkigt brokiga bok, där du utan att ifrågasätta rimligheten umgås med snigelkottar och vapeninfektörer. Förvisso: alla poeter är kufar, men somliga är mer kufiska än andra.  

Resultatet har blivit en spretig samling som är expansiv till sin form: det är hög styrfart och sämre styrsel, men desto mer av styrka. Om Mickwitz förefaller vara en oförarglig rackare, en Joyce-epigon, så är det skenet, det bedrägliga, som bedrar. Visst är det roligt, men uppsåtet, det allvarsamma, finns också där, exempelvis i ett blasfemiskt modersmord på mumintrollen, med vägledning till hur de ska rensas och tillagas. Vill du deltaga i ett kors(ords)tåg mot dumheten, ett piggt angrepp på liknöjdheten, har du inget att skylla på om du inte bums (plums!) upptäcker storheten i den här boken, innan den sjunker - - -  

I sin helt nyligen utkomna monografi om Sonja Åkesson skriver Amelia Björck att det inte finns mycket skrivet om henne - ett lite kuriöst påpekande, då jag själv tycker mig ha läst en hel del, utan att ens ha letat efter dessa artiklar: men denna tveksamma brist har alltså Björck försökt råda bot på, med denna personligt hållna biografi, utgiven under Natur och Kulturs serie författarporträtt (en kanonisering så god som någon), och med namnet Sonja Åkesson.

Åkessons dikter är chockerande i sin rättframhet, med sitt tilltal som både lockar och stöter bort, och det speciella med hennes stil tas väl till vara av Björck, som med generösa exempel visar hur Åkesson ger det vardagliga ett höglitterärt anspråk. Nu ska det betonas att Björck verkligen tar avstånd från det biografiska, och gör mycket för att undantränga schablonbilden av den alkoholiserade, självförbrännande poeten. I stället koncentrerar vi oss på dikterna, och det är bra så.

Björck blandar sina intelligenta observationer med rena truismer, som att Åkessons röst låter lite sorglig när hon läser högt (gäller inte det för nästan alla som läser poesi högt?), och den nödvändiga kritiska distansen vacklar en aning när hon lite kletigt talar om "Sonja-diggare": överlag känns hon lite som en hejaklacksledare som manar på läsarna att hålla på hennes Sonja; så ensidigt positivt som hon förhåller sig till dikterna finns det anledning att ana oråd. Vad som gör boken bra dock är hur hon växlar en muntlig jargong med en förmåga till akademisk abstraktionsnivå, som ger texten liv: man vet aldrig vart hon ska ta vägen med sitt språk (Björck, alltså).

Men det har förstås att göra med uppsåtet, eller uppdraget - att dels skriva en lättsam introduktion (där Pogo Pedagog-rösten ger sig till känna) och dels att skriva för att täcka den bristfälliga representationen på universiteten. Att ge Åkesson epitetet "den vanliga människans diktare" känns inte oproblematiskt: vad är en vanlig människa? Inte heller när Björck använder Colin Wilsons definition av outsider-begreppet - i en mer än lovligt tunn analys - blir det spännande. Att det är ett bildningskomplex som sätter spår i dikternas omnämnande av storheter är självklart, men att bara lite halvslarvigt slänga namn omkring sig ersätter inte bildning.

Åkessons överraskningseffekter tenderar att bli lite förutsägbara, liksom att dikterna blir språkligt överlastade - dessutom är de politiska slutsatserna enkla. Givetvis är det en medveten enkelhet, men den här boken ger inte riktigt svaret varför Åkesson väljer detta, mer än att det skulle vara ett diffust demokratiserande projekt - "poesi åt folket" är bara en löjlig slogan. Intressantare blir partier där Björck visar hur Åkesson revolterar också mot sig själv och sina generationskamrater: men vi får inte glömma att stora poeter (huruvida Åkesson är detta kan inte jag bedöma) alltid är gränsöverskridare, och inte går att nagla fast vid rörelser eller epokers genremallar, eller obehagliga -ismer.

Att som Björck säger här, att Åkesson inte går att kategorisera, gäller vem som helst. Det här blir en otillräcklig, frustrerande bok, som jag trots det läser med ett stigande intresse. Jag saknar, trots den uttalade ambitionen att läsa dikterna som litteratur och inte som biografi, djupare analys. Kanske Björck, som skriver ganska snyggt ändå, blir lite naiv och okritisk, och ser det positiva i allt, såsom Åkessons med förlov sagt ganska klantiga tuschteckningar. Mycket handlar om löst osammansatt tyckande utan substans, och om Åkessons insats kan summeras i att hon har gett oss poeter som Jenny Morelli kanske vi ska sluta ställa oss frågan om det är fel att inte gilla henne.    

"De talar om mig närde på kvällen sitter runt elden, - de talar om mig, men ingen tänker - pä mig!" Min överårige kompis brukade leverera sitt enda stående skämt när han såg vilken bok jag för tillfället läste: - Så, du läser Nietzsche? Glöm inte fördomarna. För nog är det så, att den som läser Friedrich Nietzsche först måste använda en mental machete för att röja undan de förutfattade meningarna. Något lättare blir det nu, med h:ströms nyutgåva av Så talade Zarathustra. En bok för alla och ingen, i briljant översättning av den mångförfarne Nikanor Teratologen: en tidsinställd översättning som har tickat allt sedan hans Äldreomsorg såg nattens mörker.

Nattsvart är också omslaget, som ett tjusigt komplement till det helvita som pryder min gamla översättning, Tage Thiels reviderade från 1970. Här är inte utrymme att ge sig in på förtjänsterna med Teratologens språkbehandling: den som läst honom känner igen ordvändningarna här, men framför allt temperamentet. Tydligen har Symposions annars sympatiska översättningsserie avstannat efter drygt hälften utgivna volymer i Nietzsches samlade verk: en gärning det har rått en obehaglig tystnad kring i Sverige.

Vad är då Nietzsches Zarathustra, och vad ska vi ha den till? Zoroaster är förstås den persiske religionsstiftaren, vars dunkla lära om övermänniskan torde höra till det som vår värld mest känner till. Här blir Zoroaster, Zarathustra, mer av en persona för Nietzsches skönlitterära projekt: ett sätt för honom att pröva ett delvis nytt tonläge - det lyriska tar över, och det filosofiska samsas med det religiösa (att Gud, som bekant, är död hos Nietzsche hindrar inte detta), liksom den politiska retoriken. Teratologens korta instruktion uppmanar att vi borde "lustläsa" Nietzsche, och det är lätt att hålla med om detta.

Nietzsche går aldrig att sammanfatta i behändiga kortfattade ramar, där hans filosofiska idéer inryms, i uppfattningen att han tyckte si eller så (han tyckte si och så). Snarare rör han sig fritt mellan tankar, testar dess hållbarhet, och stannar inte vid fixerade föreställningar. Zarathustras lära går ut på att vi inte ska följa läror: det är en självförgörandets metodik, där han blir en profet utan lärjungar. Givetvis är det så också med hans uttolkare: tanken på Nietzscheaner är löjeväckande, och exempelvis Södergrans svärmande fungerade efter det tidiga beroendet enbart som katalysator för att frikoppla hennes inre skaparkraft.  

Den friska kristallklara tonen som är Nietzsches egen bevaras snyggt i den här översättningen. Den löftesrika övermänniskan har provocerat åtskilliga ängsliga läsare, men här fungerar den som ett ledmotiv i en kompositionsteknik som följer musikens regler. Sant: Nietzsche är provocerande, fräck, lekfull - men det här är positivt tänkande på riktigt, bortom managementlitteraturens floskler, i konstruktiva paradoxer lika väl odlade som hans mustascher. Här bevittnar vi ett ut- och invänt jag, som uttrycker sig på lika febrig som kvicksilvrig prosa, där han flitigt brukar ett dubbelt tankstreck - tja, det retar alltid någon, antar jag.  

Samtidigt är Nietzsche aristokratisk och konservativ, och hans storhet omfattar både ödmjukheten och det strängt uppfordrande. Egentligen är det ingen svår bok: hans bilder är anslående skarpa, och hans bok kan väl inte läsas fel, då en felläsning skulle vara detsamma som ingen läsning alls. Den är övermåttlig, tack och lov.   

Må lätta Sömnen fara
   från dina ögonlock!
Solen redan glimmar
   på höga himmelen.
Och djuren vimla
   på vida jorden. ("Thoraud till Freidin")
I dag fyller Thomas Thorild 249 år, och det firar vi så klart. Att jag själv också fyller i dag, fast en något mer modest siffra (12 i den senaste räkningen), hör givetvis inte hit. 

                              *
Hon steg upp då han fordrade det - tappade

Det Lekfulla i sitt Liv

För att ta sig an det ärbara Yrket

Som Kvinna och Hustru -

Om Hon i Sitt nya Liv saknade något alls

Av Storhet, Bävan -

Eller tillkommande Nyheter - eller om  

Guldet tynade bort av användandet

Låg det onämnt -  liksom Havet

Utvecklar Pärlor och Tång,

Men ingen Annan - vet

Vilka Djup det bidar över - 

                              *
Stor Galenskap är gudomligaste Vett -

För en granskande Blick -

Stort Vett  - den skarpaste Galenskapen -

Majoriteten fick

I detta, som Alltid, råda -

Instäm -  och du är sund -

Invänd - genast blir du farlig - och Kedjor -

Blir dina om en stund -

Jag ser till min glädje att svt visar en teknikserie för tittare som har svårt för teknik: och ja, om jag någonsin känner att jag tillhör en kategori, så är denna som gjord för mig. Fortfarande, efter att ha ägt den i snart två år, håller jag på att lära mig hur man ställer in mobiltelefonens väckarklocka. Digitalkameran dör i mina händer, och bredbandet beter sig nyckfullt: vissa dagar känner det sig lite hängigt och orkar en halvtimme, ibland är den uthålligare än vad jag själv är, och mina förvånade fingrar stänger av datorn med fungerande anslutning, och ibland orkar den inte ens hitta startsidan. Likadant, förstås, med diskmaskinen (lite då och då upptäcker jag en ny finess med den: högst intressant), och tv-apparaten har också dolda talanger som den plockar fram lite pö om pö - som att bilden fryses under fotbollsmatcher, men bara när bollen närmar sig straffområdet (under halvlekarna händer det aldrig). CD-spelaren vill ha särskild omsorg: några smekningar, och så godkänner den bara vissa skivor (en Rolling Stones-skiva har jag fortfarande inte lyckats starta på den här anläggningen). Nu ser jag att det här tv-programmet sändes i dag klockan 19.30, och då missade jag det, upptagen som jag var med det tidskrävande och besvärliga böket med att pilla in musik i mp3-spelaren, en syssla som jag blir allt sämre på, känns det som. Äsch.

I DN bloggar Jonas Thente och skriver om böcker han kommer att skriva om (Noréns dagböcker), och han ber läsarna ge honom de frågor han ska ställa när han förbereder en intervju med Umberto Eco (vad kommer härnäst: att han ber läsarna skriva hans recensioner också?), medan i The Guardian skriver en bunt recensenter initierat, passionerat, detaljerat, och det är ofta en fröjd att läsa. Belinda Webb [sic] skriver om dödsscener i 1800-talsromanen, och använder förstås Thomas Hardys lugubra scen från Jude the Obscure där sonen dödar sina syskon och sedan sig själv - en scen jag har skrivit om tidigare - men jag tänker mest på när sonen dör i Thackerays Barry Lyndon, en roman som jag inte vågat läsa, så jag förlitar mig på Kubricks filmversion: åtminstone det är det mest gripande jag har sett, och jag har fortfarande inte velat riskera att det intrycket ska korrigeras av en läsning. Döden är förstås helt bortrationaliserad ur samtida litteratur - kunde man tro, men åtminstone i den engelska romanen finns några dödsbesatta exemplar (Julian Barnes, till exempel). Nåja, tids nog blir vi alla gamla, och då får vi något att tänka på, och som Kent så vist skaldade: "Vi ska alla dö" - - -

I DN skriver Ulrika Kärnborg om Sverker Lindströms nya bok Det stora sveket, en historia om hur OS har tjänat diktaturers eller snarare kapitalismens tjänst, allt sedan Berlin-OS 1936 till det skändliga beslutet att förlägga årets lekar till Peking. Att Adidas, grundat av två nazister, har största delen av sin produktion i Kina hade stor betydelse för att IOK röstade för Kina. En bojkott skulle vara ett utslag av moral, när vi blivit så beroende av de billiga varorna, men också därför att det kunde spela nationella krafter i Kina i händerna, och stärka dem i deras uppfattning att det är dom andra som är konstiga, och att dom själva är normala. Men att som Sveriges bidrag till den här samlingen stofiler ("kommittén") Gunilla Lindberg i tv försvara sig med att det var väl bra att Kina fick OS, för då bryr sig världen om de tibetanska munkar de slaktar, något som knappast hade diskuterats i samma utsträckning annars, låter bara smaklöst och cyniskt. Kärnborg menar att en bojkott skulle kanske inte få någon effekt på Kina eller deras moral, men hos vår egen: antingen väljer vi principlöshet (det stora äschet) eller så tycker vi att det är värt att bevara en gnutta av vår etiska upprustning.

Sent omsider läste jag Görel Kristina Näslunds understreckare om psykopaten, och det är då typiskt vad detta begrepp blivit omhuldat och debatterat, även om just hennes text är nog så okontroversiell i det avseendet - begreppet riskerar ändå att nötas ut, när det används på var och varannan, och det behöver inte ens vara brottslingar. Nu vet jag inte om 42-åringen är psykopat: men nog verkar det tyda på det, med hans oförmåga att sätta sig in i andras behov - att vara färgblind mot känslor, har jag läst i ett annat sammanhang. Ur Näslunds artikel: "brotten ger psykopaten så stora kickar att han kommer att utveckla ett behov av stark spänning och det förhållandet har kanske störst betydelse för varför psykopaten utför brott efter brott - efter en lustfylld stöt som gjort honom kickad ser han fram mot nästa." Det resulterar i ett brottsberoende, som ett belöningssystem för hjärnan. Till skillnad från många tror jag inte att det här går att bota, och att det är för förenat med för stora risker att låta dem gå fria, när deras brott har hamnat på sådana nivåer som den här 42-åringen. Det skulle också förklara varför återfallen är så vanliga bland grövre brottslingar: belöningen är desto större.    

Den nästan för produktiva författaren Carina Burman har som ett sidoprojekt en serie lättsamma historiska deckare, med den paranta hjältinnan Euthanasia Bondesson, som under mitten av 1800-talet härjar som en kvinnlig Ture Sventon, i miljöer som sträckt sig mellan Rom och London, och nu Konstantinopel, i den tredje installationen, Hästen från Porten. Ett österländskt äventyr, en bok som radioprogrammet förärat mig.

Sidoprojekt, säger jag, något pejorativt - men det är mestadels hennes eget fel att jag ser det här som något hon gör vid sidan av sin egentliga gärning som lysande skildrare av förfluten tid, exempelvis i den exempellöst skickliga Min salig bror Jean Hendrich, om Kellgren, eller Islandet, om Geijer. Jag tippar att hon lagt ned större möda på dessa böcker än på denna bagatellartade historia, som hon verkar ha tagit lätt på.

Som deckare är intrigen i det uttunnat tunnaste laget: den kosmopolitiska E.B., som egentligen är författare (fast hon aldrig verkar skriva något), utreder försvinnandet av en häst. Som lök på laxen får vi tidstypiska metadiskussioner, där E.B. påstår sig ogilla historiska romaner, för att läsaren ska räcka lång näsa åt henne, och utbrista: - Jaha, men du är själv med i en!

Nä, jag får nog erkänna att den här historien aldrig fängslar mig. Det är stundtals intelligent skrivet, men det lärda stannar vid att E.B. nämner Tegnérs mest kända dikt, den om mjältsjukan, och så nämns Shakespeare. Förresten känns det som en anakronism att hon redan nio år efter Marx då obskyra skrift Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin ska ha hittat hans berömda uttalande om religion, som hon dock felciterar: "Den är folkets opium", skriver han faktiskt, och inte att den är "ett opium för folket". Vidare citerar hon Dante ur en översättning som inte fanns tillgänglig 1853, och det är också osannolikt att hon skulle referera till Stendhal, som då inte hade någon läsare alls (jo, fem stycken). Att hon ger en hästs färg liknelsen vid använt diskvatten känns också mer som nittonhundra- än artonhundratal.

Språket är käckt så det förslår. Enid Blytons skugga växer tungt över Burman, när det ideligen springs i gränder med oväntade sammanstötningar, och det dricks så mycket té att även läsaren får ont i magen. Anglicismer av slaget att man 'håller något emot' någon kanske kan ursäktas, då de är sällsynta, men det är överlag en slarvig och ojämnt skriven bok, som förstås skulle tjäna på ett lektörsutlåtande: här saknas en fast redigerares hand, då Burman verkar ha skrivit helt okritiskt.

Jo, jag fattar att E.B. är en karikatyr: hon ska vara så här fjantig, men det betyder inte att det blir en stor läsupplevelse, med en så uppenbart löjlig romanfigur. Hon är också onödigt elak mot Alf, som hon tar varje tillfälle att chikanera. Det är också en märkligt stillastående intrig, som ofta stannar upp för fullkomligt poänglöst sagoberättande, och allt slutar med en orgie i té-drickande. Alla beter sig som om de befann sig i en parodi, med repliker som närmar sig det skrattretande. Någon säger så här: - Hästen är borta! Någon svarar: - Borta? Och så vidare.   

"you ought to stop twice as long at a semicolon as you do at a comma". George Eliot, The Mill on the Floss

På begäran: semikolonets vidare öden. Jag citerar sid 55 ur den underbara skriften Svensk sats- och formlära jämte läran om skiljetecknensbruk, av Nils Genell (1891), en gåva från den snälla eleven E: "ett förstärkt komma och användes, där komma är för litet, men där man ej vill använda punkt, i synnerhet framför orden alltså, därför, följaktligen och således. Ex. "Saglig är den människa, som Gud straffar; därför förkasta icke den rättfärdiges tuktan!" Jämför detta med sid 153 ur Svenska språknämndens Svenska skrivregler (2006): "kan användas när man tycker att punkt är för starkt avskiljande och komma för svagt. Det används mellan satser - normalt huvudsatser - som har ett nära samband med varandra." I Lynne Truss fina bok Eats, Shoots & Leaves. The Zero Tolerance Approach to Punctuation (som kom i en urvattnad svensk version också) finns förstås ett läsvärt kapitel om semikolonet, ett tecken som gillas av alla som gillar språket på riktigt. Hennes argument är ganska enkelt: George Orwell klarade sig utan, inte Marcel Proust - bestäm dig för var dina sympatier ligger. Det viktigaste är väl att man undviker den vanligaste felaktiga användningen, före en uppräkning, då det ska vara vanligt kolon. Den som vill lära sig hur vackert semikolonet kan få en text att lyfta, rekommenderas vända sig till nästan vilken 1800-talsroman som helst. Det är svårt att tänka sig en vettig stil utan semikolonet; det skulle vara som att föreställa sig en kavaj utan innerficka - en diskret behållare för tingestar som kan komma till användning, fast du vet inte än i vilket syfte. Överhuvudtaget tycker jag att svenskan har behandlat både semikolonet och det vanliga kolonet nedlåtande på senare tid, och tycker att det är på tiden att båda får en upprättelse. Det är ett befriande skiljetecken, och när du väl har lärt dig dess användning inser du att du aldrig kan skiljas ifrån det - - - 

Vi gästas av en katt, så orange att den kunde utgöra en våt dröm för pyromaner. Den bor i ett hus i området, men dess matte verkar inte vara hemma, så den söker vårt sällskap. Vi kan inbilla oss att det är vår omsorg den vill åt, eller Elfriedes sällskap - Elfriede vet dock inte hur hon ska uppföra sig (hur skulle hon kunna, med det namnet?), men det är förstås så att den vill ha mat. Hungrigt blänger den på oss och krafsar på rutan, från sena kvällen till tidiga morgonen. Den lystrar till namnet Saffran, men vi kallar den Rufus. Den får sin mat, men det gör bara att den kommer tillbaka nästa dag. Inte klarar den sig, den är hur smal som helst. Här finns inget för den att äta, bara rester av fågelmat som knappast är bra för en katts mage. Katten sov över hos oss en natt, och jag berättade om det på jobbet, och sa något käckt om att vi bestämt oss för att sparka ut Elfriede och ta oss an den här i stället, för han var mycket gosigare. - Nä, så hemskt! sa en lärarstudent, men jag skämtade ju bara - - -  

I går föreläsning på Gnistan om La Belle epoque, av Ylva Lindberg, och det är förstås intressant med fransk modernism, ett ämne som jag är skrämmande dåligt insatt i. Länge trodde jag att Apollinaire var ... äsch ... Det serverades, vi serverade, rött vin, förstås, och jag köpte två lotter, något jag inte har gjort sedan 80-talet. Jag satt bredvid C-J, och vi hoppades att inte vi skulle vinna i lotteriet, då det skulle se skumt ut om någon i styrelsen stegade fram för att hämta vinsten. Första numret som dras är 47: min lott. Jag gav mig inte tillkänna, utan hämtade vinsten efteråt, diskret. En CD med Junekvintetten, där förresten min före detta kollega, den mångbegåvade Per-Åke Wennerberg ingår. Min musiksmak breddades med flera decimeter.  

Det var ingen som pekade ut William Blake åt mig, och sa att honom borde du läsa: jag gjorde som man gör i brist på annat, tar vad som finns till hands, och Blakes böcker fanns där i biblioteket att lånas och läsas, och sedan var jag fast: helt inne i hans vilt visionära värld, där motsägelser förenas, och tänkandet är otuktat och rått. Bakhåll förlag ger nu ut ett mindre urval Jonas Ellerströms översättningar, i titeln Eldfängd glädje, och det är svårt att känna annat än just eldfängd dito när man läser den tunna skriften.

I ett efterord förklarar Ellerström att det inte har getts ut så ofantligt många Blake-tolkningar på svenska: något jag skulle bestrida, men det kan bero på att jag läste böckerna i olika städer. Och förresten gäller väl i än högre grad generationskamraterna, de engelska romantikerna, att inte heller de i någon högre utsträckning har representerats i enskilda böcker de senaste åren. Blake är en poet som ständigt måste återuppväckas, och som läsare ska du ständigt återvända till hans syner och hans föreställningar om hur tillvaron ska beaktas och betraktas. 

Den här boken ger några exempel med färgplanscher på Blakes originella metod att färglägga sina egna dikter: och just originell är förstås det ord som någorlunda täcker in Blakes verksamhet som både illustratör och poet. Det är en truism att de flesta livskraftiga författare är unika i sitt uttryck - för Blake känns originalitetsuppfattningen som någonting självklart. Den innebörd vi lägger i begreppet outsider känns urvattnat då vi diskuterar Blake, en författare som på riktigt saknar motstycke.  

För Blake var det aldrig frågan om att förena motsatser, då han aldrig såg skillnaderna: det fanns aldrig något 'eller' i hans tänkande, som är uppfriskande okonventionellt, och där umgås de oförenliga elementen, i utbyte av förtroligheter. Hans värld är besjälad, magisk: träden är så fulla av skönhet - att han råkar kalla det "änglar" är mest en tillfällighet - att han hade svårt att passa tider, då den inre och den yttre världen samspelar, i dialog med människans själ. Är det då ett önsketänkande med denna besjälade värld: var han galen ändå? En viss vimsighet må ursäktas i några av plåtarna, vad som imponerar är snarare skärpan i hans tankar.  

Kombinationen mellan vision och realism är det mest charmfulla med Blakes bildrika poesi, där storslagna syner når de enklaste människorna, och de mest undanskuffade ges en röst. Förutsättningen för detta är en jagutplåning som närmar sig den religiösa mysticismen, där han uppfinner nya jag, i rolldikter, som tillåts förbli personliga. Annars är det lätt att kategorisera Blake som, förutom poet och bildkonstnär, både filosof och politisk agitator eller reformivrare, med ett snett tänkande, som närmar sig sanningen genom omvägar, och därför överrumplar den, genom att injicera fantasi i den.

Människan är ett löfte, befinner sig i vardande: det stora mysteriet, gåtan och gåvan. "Ingen fågel svävar för högt, om den svävar på egna vingar." I den här boken finns ont om Blakes mest kända dikter: i gengäld får vi kännarens urval av profetiska visioner, dock i det fattigaste laget - å andra sidan ger läsningen sådan mersmak, att jag skulle vilja se den läsaren i ögonen som efter att ha läst den här boken inte skyndar sig att gå till digrare luntor med Blakes underbara poesi.

I en vacker midnattsblå bok av arkaiskt snitt lanserar det lilla förlaget Pontes Marcel Prousts tankar om läsning, en essä med den typiska titeln Om läsning, ursprungligen publicerad som förord till den engelske konsthistorikern John Ruskins föreläsningar om läsning, där den franska utgåvan utkom 1906. Och som ett mirakel nu på svenska, i Vibeke Edmonds översättning.

Under sex års tid ägnade sig Proust åt Ruskin: förspilld tid, enligt vissa experter - ingalunda, skulle jag hävda, då denna syssla skärpte hans intellekt och utgjorde en idealisk förberedelse till den stora roman som väntade på att bli skriven av honom. Detta förord till Ruskins teorier om läsning (två föreläsningar, varav den ena hölls i Rusholme) blir mer en slags prolog till Prousts egna verk, På spaning efter den tid som flytt, och Ruskin själv nämns knappt alls i texten, liksom hans synbara närvaro i romanserien är ganska marginell.

Essäns två delar speglar olika uppfattningar av läsning, där den första delen självbiografiskt skildrar barndomens magiska läsning: den distanslösa och förbehållslösa läsningen. Här övar sig Proust i konsten att frammana det förflutna, med minnen vars detaljrikedom överrumplar den vuxne. Det är med säregen precision Prousts minne framträder, när barndomens läsning var en fristad: ett okränkbart rum, egentligen en bubbla utanför både tid och rum. Läsningen blir i minnet en plats: det var där du läste, och vad du läste där förblir en oåtkomlig gåta (för mig är platsen ofta sömnlösheten). 

Han skriver nostalgiskt om den inlevelseförmåga som drillades till perfektion under barndomen. Proust visar också generositet mot andras åsikter (andras smak), i en förtröstan att de också har rätt - han godtar det annorlunda, på ett allomfattande, föredömligt sätt. Vackert skriver han om bokens förmåga att vara en transcenderande kraft, dess förmåga att utgöra mer liv än livet självt: samtidigt som boken inte får vara en fetisch, eller ett självändamål, utan måste förbli medlet för att nå fram till Prousts definition av fullkomlighet - andlighet. Framsynt kan han också visa att litteratur visst kan fungera som medicin för den själsligt livströtte, då läsningen är livgivande, något som berikar och förevisar nya tankebanor.

Liksom i förbigående visar han i medföljande noter sin briljanta kritiska blick i kortfattade formuleringar om författarskap, där han med en halv mening lyckas summera exempelvis Balzacs monumentala produktion ("vars på något vis orena verk har en blandning av tankeskapelser och en aning för otillräckligt omvandlad verklighet"). Den här kritiska blicken utnyttjas senare till fullo i den essäistiska På spaning-serien, och jag tror att denna voluminösa roman skulle ha blivit fattigare utan Ruskins undermedvetna påverkan, på alla plan.

Proust ställde nästan orimligt höga krav på litteraturen, men han lyckas också uppfylla dessa sina egna krav, i en sträng men samtidigt lekfull stil, där leendet inte är långt borta från den allvarsamma uppsynen. Att läsa honom är befriande, upplyftande - en glädje. Om författaren kan han skriva vackert, att "vi skulle vilja att han gav oss svar, när allt han kan göra är att ge oss önskningar. Och dessa önskningar kan han inte väcka hos oss annat än genom att få oss att betrakta den yttersta skönhet som hans konsts högsta bemödande gjort det möjligt för honom att uppnå."

Mina söner diskuterar sina favoritkomiker, och om det är så att det är få saker där de kan enas, är de ändå rörande ense i att roligast är Henrik Dorsin och Homer Simpson. Jag frågar om de inte tycker att Björn Gustafsson är rolig. - Sådär, svarar de unisont, och så säger tolvåringen: - Han är i alla fall roligare än en viss annan Björn jag känner. Det kostar på att vara förälder. Så tänker jag på hur det blivit vanligt att svenska humorister gör saker i grupp, och då alltid lanseras med det pretentiösa tilltalet som "Den svenska humoreliten", vilket alltid får mig att tänka på hur löjligt det var på 80-talet, när det gjordes samlingsskivor (till minne av Cornelis, Taube, etc), och då under det lika stenhårt löjliga namnet "Den svenska rockeliten": denna rockelit bestod alltid av Tomas Ledin, Mikael Rickfors och Mats Ronander (och på ett litet hörn Marie Fredriksson). De svenska komikerna borde skämmas över den associationen, och i fantasins namn vara kapabla att hitta ett annat namn åt sig själva. Fast: det var just fantasi som de var så dåliga på - - -

När jag sitter och arbetar (på helgen, ja) med förberedelser inför måndagens lektioner går jag igenom gamla examensfrågor, där jag läser både en och två gånger formuleringen: "Diskutera med belysande exempel ur två eller tre lästa verk hur och i vilken utsträckning din läsning varit en utmattning för dig", innan jag hejdar min dyslektiska blick: givetvis ska det stå 'utmaning', men jag undrar ändå hur ofta mina ögon spelar mig spratt av det här slaget: om det är tillräckligt ofta? Det får mig att tänka på Martina Lowdens krönika i dagens DN, där hon läste fel på en löpsedel häromåret, om en dokusåpakändis plastikkirurgiska ingrepp: "Okänd[a] skönhet[s-] ingrep[p]", som en förklaring till skapelseprocessen - okänd skönhet ingrep.

Den plottriga tidskriften Språktidningen kommer med ett nytt nummer, årets andra, och det är gott om det halvintresanta i de längre artiklarna. Jag roas nog mest av notiserna, där jag läser om det fula språket, som en grupp schweiziska forskare har studerat, med Baudelaire som exempel: efter sin stroke var hans enda ord i princip 'crè nom!', vilket var tillräckligt för att en exorcist tillkallades. Det är en gammal sanning att strokepatienter, liksom dementa för övrigt, hemfaller åt svordomarna: i de förras fall beror det på att svordomarna lagras i den oskadade högra hjärnhalvan. Den alltid lika liberale Fredrik Lindström vill tillåta uttalet av 'ejenklien' för ordet 'egentligen', med sitt gamla vanliga argument, att vi redan har många ord som har förenklats, och den som förordar uttalet 'ejentligen' borde kalla Lars för Laurentius. Visst kan vi förenkla, men vi bör vara aktsamma, för ger vi efter vet vi inte var det slutar - eller så är det just det vi gör: vet var det slutar, nämligen med att vi nöjer oss med ett barnspråk, eftersom vi förstår varandra ändå, eller "ejenklien".

En kompis hade på sin vägg en affisch från en konstutställning: ett kalt trä format som ett 'Y', omgivet av två böjda korta stammar, och hans standardfråga: - Ser du vad det föreställer? - Nä. - Gå lite längre bak. - Aha ... Y:et inom parentes blir - ja, ni fattar. Den bilden tänker jag på när jag ser Lotta Külhorns omslag till Sara Villius tredje bok, Sex: ett blomster bildar ett slingrande oformligt emblematiskt 'Y', omgivet av två treklövrar, som tecknar konturerna av den omgivande parentesen. Bilder är aldrig oskyldiga.

Myra är namnet på den elvaåriga huvudpersonen i Villius ovanliga bok, och det är också problematiskt med en så ung protagonist i en bok som heter Sex, men det är en problematik Villius löser på ett ovanligt sätt. Hon plockas upp av den medelålders CF (liksom Inger Edelfeldt tänkbare pedofil i novellen "Skönheten och odjuret", CeBe, är han oftast inget mer än sina hotfullt anonyma initialer). När mamman tror att hon åker på läger tar CF med sig henne på en resa till Frankrike.

Och varför då? Som ressällskap, då han behöver någon som lyssnar på hans utgjutelser - oftast om sex - och Myra lyssnar, men tänker hellre på annat. Hon "ser ut som ett Vogue-omslag fast bättre", säger CF, men han verkar inte gå längre än en platonisk dyrkan. Och så vänder hela berättelsen mitt i, när en berättarröst kommenterar Myras historia: det är en vuxen kvinna som har hittat på henne, möjligen som en del i sin psykoterapi, och Myra är ingenting annat än en karaktär i en fiktiv berättelse - där ser man!

Myras referenser till tv-programmet Solstollarna placerar hennes berättelse i det 80-tal då berättaren var i hennes egen ålder, så det finns anledning att misstänka att kvinnan minns och fantiserar om sin egen uppväxt: hon bearbetar något som skedde när hon var fjorton. Myra tar in tillvaron, betraktar den med lakonisk blick: en enkel psykologisk förklaring skulle vara att hon helt enkelt saknar en far, en fadersgestalt - men förhållandet mellan henne och mannen är konstigt, svårförklarligt. Hela hon vibrerar av ovisshet, en oförmåga att förstå sammanhang annat än i glimtar.

Sara Villius är bra på att hitta Myras barnsliga, taggiga idiom, då tillvaron skildras ur hennes perspektiv. Spänningen sätts i dallring, och Myras temperament växlar mellan förväntan och uppgivenhet, en känsla av att allt har redan hänt, att allt är för sent, men att samtidigt ingenting alls kommer att hända, vilket får berättelsens tempus att krångla. Hon skriver olitterärt, som någon som söker efter en melodi på ett piano, eller försöker hitta ett passande röstläge: det är också där bokens styrka ligger, i det prövande men samtidigt stabila tonfallet.

Myra blir en marionett i kvinnans händer, och hon beter sig allt mer oförutsägbart. Hon blir något av en Tintomara, en kanvas för dräglande begär: och hela boken gestaltar detta begär, som om sex vore just fantasi, en chimär, ett resonemang som utmynnar i de avslutande chatt-dialogerna mellan "Milly_femton_vårar" (kvinnan) och diverse kåtbockar, en slutstation för jagets upplösning. Kvinnans tillvaro saknar kontur, även när hon skildrar sin man, som är lika diffus som våldtäktsmannen i Polanskis Repulsion: en hallucination. Något oförlöst vilar över denna suggestiva och besynnerliga bok, som sätter åtminstone en Myra i huvudet.

En bekräftelse som faller på min läpp: vi har någonting som heter "Pedagogiska samtal" för lärarna på skolan, där jag ingår i en grupp, som möts en gång i månaden för att utse ett problem, som diskuteras, utifrån en tydligt formulerad struktur; det är en arbetsgång som kan rekommenderas, och dessa möten är angelägna och fulla av innehåll. Eftersom jag leder denna grupp var tanken att jag inte själv skulle föreslå något problem vid första sammankomsten, utan koncentrera mig på att leda arbetet. Dock, vad händer vid andra sammankomsten, om inte mitt problem väljs ut för diskussion? Så i dag hade vi tredje mötet, och då det var flera avbokningar i min grupp gick jag till en annan grupp. Skönt att slippa vara ledare, tänkte jag, men vad händer? Jo, mitt problem, ett nytt problem, väljs också denna gång. Detta bevisar förstås att jag har större problem än alla andra, och det känns skönt - på sätt och vis - - -

För några år sedan introducerades Corinne Maier på svenska med den för alla lutheraner lockande titeln Hej lättja - men jag läste den aldrig, eftersom jag knappast behöver lära mig att bli mer lat än jag redan är - och sedan följde den kanske inte lika publikknipande titeln Fransk psykoanalys är kul. Låt Lacan fylla tomrummet, en bok som jag givetvis inte kunde motstå, då jag hatälskar Lacan. Och psykoanalysen? Den som läser och inbillar sig tolka kan inte undkomma psykoanalysen (på samma sätt som psykoanalysen inte kan undkomma litteraturen). Maiers bok är lätt som en sufflé, och ambitionen är kanske inte heller att förklara den legendariskt snårige Lacan, utan fungera som en introduktion för den som inte läser honom (fast, varför då presentera honom? undrar jag misstänksamt, och anar att det som vanligt är ett exempel på en bok som ska läsas av sådana som vill vara bildade, som har förstått att Lacan bör man ha ett hum om, men inte orkar läsa någon av hans skrifter - ska vi förlåta dem?) Det enda av värde jag hittar här är att Lacans första fru hette Blondin i förnamn: resten är allom bekanta saker. Lacan tillhör ändå inte de som kan naglas fast vid en speciell teori, för liksom Nietzsche skuttar han omkring med sitt tänkande (förlåt, jag menar på nusvenska "med sitt tänk"), och frossar i motsägelsens ljuva paradoxer. Jo, en intressant sak med boken är att den betonar psykoanalysens betonande av språkets betydelse, och där kan jag känna en tillhörighet: språket är allt.   

Genom fönstrets ruta

I min dröm har de döda ankommit
för att tvätta fönstren på mitt hus.
Det finns inga persiener att hålla dem borta med.

Molnen skockar sig över viken
på samma sätt som molnen skockar sig över Delft.

De har den där övermättade uppsynen, likt moln över vatten.

De dödas huvuden är enorma. Jag undrar

om det är min son de är ute efter, hans

obesvärade andning, hans årsremsor -

men han sover ouppmärksamt vidare i sin spjälsäng,

härdad, kan tyckas, helt naturligt

till slussandet och lutandet och glasets beskärning

som frambringar det här skinande yttre rummet ...

En blå pojke håller en filt mellan sina tänder

genom glasrutor, som en magiker.

Och sedan, lika plötsligt som de kom, går de iväg.

Och det finns en horisont

från vilken molnen stirrar in,

Hazelbanks molniga himlavalv,

den avhuggna kanten av Strangfords halvö,

och jag tycker att det är svårt att andas i tätheten i rummet

tills jag vaknar, på ryggen, med en kork

i munnen. Flaskstoppad, faktiskt,

likt en botanikers bot mot vattusot.

Häromåret kom Umberto Eco med en diger lunta, On Beauty, som den hette på engelska, och nu har han samlat sig för uppföljaren, med det förväntade namnet On Ugliness (på original Storia della brutezza: blir någonting någonsin fult på italienska?), och det är en imponerande, imposant bok. Eco står som redaktör, och har vad jag förstår skrivit ledsagande texter till fjorton kapitel: i övrigt är boken både en delikat litteraturantologi och ett rikt illustrerat praktverk.

Kanske ingen annan än Eco kan skildra ämnet fulhet med liknande storslagna bredd och minst sagt förbluffande lärdom. Det finns alltid något att sakna i antologier, men Eco lyckas ändå ge sken av fullständighet, både när det gäller bildmaterialet och texturvalet, som ledigt rör sig mellan höga representanter som Platon och Dostojevskij och låga favoriter som Lovecraft och Fleming (en gammal Eco-bekanting). Den som representeras flitigast är ändå Baudelaire, mannen bakom Det ondas blommor, och en estetik som verkligen rörde sig i närheten av satanismens räjonger.

Snarare än skönhetens motsats - en anti-estetik - är fulheten ett alternativ, som alltid vistats sida vid sida med det vackra. Vi måste också vara uppmärksam på att det också finns en inlärd uppfattning om vad som är fult (liksom om vad som är snyggt), styrt av konventioner och en allmän vilja att vara sams. Signifikant nog inleder Eco med häxornas (egentligen "The Weird Sisters") utrop i Macbeth: "Fair is foul, and foul is fair".

Som sagt: här saknas inte mycket. En läsare som ännu en gång betraktar Mathias Grünewalds mäktiga Jesus på korset och tänker på Mel Gibsons nästan lika blodiga version i The Passion of the Christ får se en bild också därifrån. Svårare att förklara är kanske hur religionen har handskats med det fula, när den sammankopplats med det onda: men hur kan någonting skapat av Gud vara fult, och därmed ont? Att Jesus ofta avbildats som ful, frånstötande, torde ha skett i syfte att väcka mer medlidande hos betraktaren.

Eco är sannerligen en lysande förmedlare av kunskap. Han är en ciceron som inte slinter vare sig på detaljerna eller på helhetsbygget, och att läsa den här boken är kanske i än högre grad än dess pendang On Beauty som att vistas i ett organiskt museum, med en blygsam tjänsteman som försynt pekar ut alla groteskerier. Ett kapitel handlar om Freuds Unheimliche (på engelska The uncanny: i den senaste Freud-utgåvan på svenska heter det 'Det kusliga'), om det som skräms för att det är nästan bekant. Ett annat, nästan lika intressant, handlar om kitsch och camp.  

Här finns både små och stora djävlar, fula män och kvinnor, freaks, monster, äckel, kryp, odjur, mytologiska bestar och reella otäckingar. Konsten har alltid återvänt till det fula, och återuppfunnit det som begrepp, i en lockelse till det frånstötande. När Eco ger Marilyn Manson bildutrymme kan jag visserligen sakna ett textutdrag, varför inte ur "Beautiful People": " Hey you, what do you see? / Something beautiful, something free? / Hey you, are you trying to be mean? / If you live with apes man, it's hard to be clean". Men en sådan invändning känns snål, när man får ta del av denna rikedom på intryck och vishet.

I Sydsvenskan läser jag att svensk humor har nått botten, eller snarare att botten inte (aldrig) är nådd ännu. Det får mig att tänka på det gamla, ofta citerade skämtet, att i himlen står italienarna för matlagningen, tyskarna för tågtrafiken och engelsmännen för humorn, medan i helvetet står engelsmännen för matlagningen, italienarna för tågtrafiken och tyskarna för humorn. EU skulle bara veta hur illa det är ställt med den svenska humorn, för problemet är att det aldrig blir roligt: bara plumpt, barnsligt, ointelligent. Nu är varken jag eller Patrik Svensson från Sydsvenskan den förste eller siste att påpeka detta - men det blir nästan löjligt att hela tiden behöva lyfta fram att det krävs talang, tajmning. Det är nästan rörande att se bröderna Schulman så desperat försöka provocera, men ack så tam deras hemsida är - - -   

I debatten om Henry James utkristalliserades lika många vänner som fiender till just den där meningen - själv försvarade jag den, tyckte och tycker att den är vacker, informativ och suggestiv, och det såriga, spruckna i den är exakt det som ger den karaktär, och att det som ter sig som diffust handlar om något annat: exakthet. När den diskuteras glömmer vi att den är hämtad från Crapy Cornelia, en av hans mindre kända och mindre bra kortprosatexter: den som läser exempelvis The Europeans behöver inte leta längre än ett par sidor in för att hitta bättre meningar, till exempel den här utsökta:

"Neither was she in her first youth; yet, though slender, with a great deal of extremely well-fashioned roundness of contour - a suggestion both of maturity and flexibility - she carried her three-and-thirty years as a lightwristed Hebe might have carried a brimming wine-cup."

Men i debatten glömdes också bort att stil inte handlar om att läsa en citerad mening bortryckt ur sitt sammanhang, eftersom effekten av meningen inte kommer fram förrän man ser kontexten. Detsamma gäller förstås Faulkner, där det säkert går att hitta meningar som ser katastrofala ut. Men poängen med hans överlastade, barocka stil är den hypnotiska effekten som uppnås när man som läsare försätts i ett tillstånd, beroende av de överdrivet långa meningarna, de inskjutna bisatserna och parenteserna (med parenteser (i parenteserna)), de där liknelserna som gränsar till det sökta eller preciösa, och adjektiven som ömsom skärper ömsom förslöar sinnet hos mottagaren. Detsamma gäller för James, och det handlar om erfarenhet, en tillvänjning eller en känslighet: att bli mottaglig.

På Karin Stensdotters intressanta blogg hittar jag ett inlägg som handlar om hur hon som förälder lägger ned tid på sina barns läxor: detta argument, att föräldrar är ansvariga för barnens resultat i skolan, diskuteras sällan i det som går under namnet "svensk skoldebatt", för där är vi fasligt upptagna av att tala om exakt hur korkat fascistisk den hårda Björklund-skolan kommer att vara, eller på ett ungefär hur flummigt utlippad den mysiga sosse-skolan har varit. Jag tror att Karin är inne på något väldigt viktigt: att vi tror att allt hänger på skolan (på lärarna), men det borde vara självklart att ingenting kommer att fungera om föräldrarna avsäger sig sitt ansvar. Jag håller med henne: det är enormt tråkigt att varje dag traggla läxor med barnen, och de tackar dig inte, men alternativet känns faktiskt ännu tråkigare - - -    

För mig kommer lyckan alltid oväntat, när jag minst av allt har förtjänat den: det kan vara att cykla under hösten och framför dig en hög nedfallna torra löv, och när du cyklar genom den hör du ett frasande ljud, och utan att du kan hjälpa det vidrörs du av det underbara i att vara vid liv. Dessa ögonblick har Per Engström sökt i sin märkliga bok, Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan: en titel som svårligen låter sig motstås av läsaren.

Ja, det är en märklig bok. Engström, som debuterade 1992, och sedan har arbetat bland annat med den litterära tidskriften Pequod, återkommer här till litteraturen med en bok som saknar sin motstycke. Jo då, Camilla Wittmoss gav i fjol ut en bok som också samlade ögonblick av lycka, men det var mer renodlade noveller: Engströms bok placerar sig någon annanstans, mittemellan det självbiografiska och det fiktiva, men också i närheten av essän och kåseriet.

Någon roman är det knappast, inte heller en novellsamling. Ibland kan den bli en filosofisk skrift, med ett gytter av exempel som ska illustrera lyckan som begrepp: det svåraste som går att skildra, enligt ett ofta upprepat credo - skapat av dem som försöker sig på det, kan tilläggas. För varför skulle det vara svårare att skildra lyckan, när den drabbar så kraftfullt, ibland nästan lika kraftfullt som dess antagonist, sorgen?

Oftast skriver Engström i det hyperkorta formatet, och läsaren må bli förlåten för att han tycker att det blir lite tjatigt efter ungefär halva boken: själva poängen har då hamrats in, han väntar på att det ska komma något mer, en annan sorts insikt än bara att lyckan är en plötslig gäst, att den är "en sorts sällhet", en nyans - varken mer eller mindre. Hela projektet är skrivet utifrån en slags nonchalans, som om boken vore ett work in progress, där arbetsprocessen lämnats intakt, och författaren ibland resonerar medsig själv och kommenterar sin egen bok, så där som var vanligt på 80-talet.

De profana epifanierna, som det här i viss mån handlar om, är ett av Joyces mest varaktiga arv: just de där ögonblicken av klarhet, då du spontant överraskas av att den som ler är du själv. Och jo, jag kan le igenkännande åt några av de här texterna, men mängden gör att en mättnad infinner sig, och boken är också en slags krönikesamling, som kanske hellre skulle förpassas till tidningssidan, där den kanske högst en gång i månaden publicerades. Att ta del av lyckan så här på repeat får den att bli futtig.

Vad händer då? Ett jag, ibland en han, reser, träffar barndomsvänner, dricker kaffe. Att dricka kaffe ur frigolitmugg beskrivs här som ett exempel på lycka: för mig är det oändligt sorgligt, ett hån mot drycken. Och några av slutsatserna närmar sig truismens förrädiskt lockande mark. Nåja, det är en viss mysfaktor på texterna ändå, där det mesta är trivsamt och behagligt. Till de flesta av texterna hör ett motto, där Engström i god postmodernistisk anda låter både Maurice Blanchot och Black Sabbath komma till tals. Bästa texten är kanske "God grund", där han parodierar sig själv, som för att undvika att bli äckligt söt (engelskans 'cloy'), eller "Dunjackan", en skicklig parafras på Söderbergs historiett "Pälsen", men ur rakt motsatt perspektiv.  

Gunnar Harding skriver i en understreckare initierat om Fanny Imlay, Mary Shelleys halvsyster, med anledning av en bok av Jane Todd: Death and the Maidens: Fanny Imlay and the Shelley Circle. Men inte är det "en ny bok": snarare utkom den i somras. Stackars Fanny var som alla andra förälskad i Shelley, men han föredrog Mary, och i viss mån även hennes (inte Fannys) halsyster Claire (som egentligen hette Jane) - kanske inte konstigt att Shelley var förtjust i incest som poetiskt ämne, och skrev sitt mäktiga drama The Cenci om just detta. Problemet för Todd är att Fanny är en skuggestalt, och hans bok handlar förstås mest om de färgstarka figurerna som lyste desto starkare, och kanske också förstärkte hennes depressiva läggning. Då fakta lyser med sin frånvaro får hon spekulera desto mer.  Harding är ändå skicklig på att återge den här bokens förtjänster, och hans berättande partier är fängslande så det förslår. Tyvärr är artikelns citat av Shelleys dikt, "On Fanny Godwin", katastrofalt felaktig, både angående interpunktion och prepositioner. Här är den korrigerade versionen, med begripliga prepositioner, rätt stavning av 'O', det poetiska språkets viktigaste ord, liksom versal på Misery (självklart), och en del annat som svd-klåparna missat:

"Her voice did quiver as we parted,

   Yet knew I not that heart was broken

From which it came, and I departed

   Heeding not the words then spoken.

      Misery - O Misery,

      This world is all too wide for thee."

I Sverige är bilden av bloggaren den debilt flinande vuxne mannen med initialerna AS, eller hans brorsa CS, som skriver infamt elaka hatmejl, hyllningar till inskränktheten och skämt som är lika fantasilösa som poänglösa. Samtidigt diskuteras i England hur etablerade litteraturkritiker (universitetsvärlden) ska kunna samarbeta med bloggare som använder internet som ett forum för litterära diskussioner. Det är klart att det finns kunskap som kan utnyttjas, från båda hållen, och det vi lägger i begreppet 'expert' är något som inte alltid motsvaras av betyg: historiskt sett har många kvinnor tvingat bilda sig själva utanför universitetsvärlden, men det betyder inte att deras tänkande har lidit skada - nästan tvärtom, skrev jag nästan. Jag misstänker att universiteten i Sverige hyser en osund skepsis mot bloggosfären: det är något smutsigt och perverst över de där asociala monstren som sitter framför skärmen och skriver sina elakheter. Men bilden av elfenbenstornet är sällan lika tydlig som just i den svenska universitetsvärlden, och höll jag på att säga utbildningsvärlden över huvud taget: exempelvis går det vissa rykten på min skola att jag bloggar, och många av mina kolleger tror säkert att jag skriver dagbok (för det var vad en blogg var senast de kollade, 1998). Låt mig därför slå fast: bernur finns inte, det är en fiktion: jag heter något annat. Sant är att jag i dag låg på en spikmatta, men jag har gjort annat som jag avstår från att nämna (innan fantasin skenar iväg: jag har skrivit protokoll, och matat katter).   

Ett av mina kollegers främsta klagomål, förutom tidsbristen och stressen, är svårigheten att hålla sig uppdaterad på det som de kallar för "populärkultur", denna illa sedda kaktus i kulturfloran, som utövar en sådan lockelse på de svårbegripliga eleverna - nu saknas ändå inte standardverk som initierat och piggt fångar in mycket av det här svårfångade begreppet. Jag tänker på Fredrik Strages Fans, och den som vill tränga djupare kan vända sig till Sven-Erik Klinkmanns mer ambitiösa verk, På drömmarnas marknad. Ikoner, fantasibilder och klichéer i populärkulturen: ja ,det är en inbjudande titel, och boken håller också nästan vad den utlovar. 

Klinkmann, verksam vid Åbo Akademi, söker sig till avfartsvägarna, och han gör det med ett aldrig svikande eller sinande intresse, och som läsare tar man tacksamt plats när han med ciceronens självklara auktoritet pekar ut vad som fallit på hans läpp. Hans välvilja som riskerar att närma sig det inställsamma kan i viss mån förklaras av att han måste motivera sitt intresse, och kan inte helt förkasta ämnesområdet. Nu är det lyckligtvis så att hans attityd inte saknar ett kritiskt förhållningssätt, och det är också det som gör kapitel om företeelser som fenomenet Allsång på Skansen så intresseväckande.

Antingen förfasar vi oss inför det populära, eller beundrar det. Men Klinkmann väljer den tredje attityden: att försöka förstå - och denna strävan är vad som utgör helhetsintrycket i den här boken, just ambitionen att förstå, med en analytisk hållning. Sant är att här redovisas mycken läsefrukt, men snarare än att bländas av en arbetsinsats är jag imponerad av hur Klinkmann hela tiden försöker komma till ämnets kärna, i knivskarpa analyser av exempelvis Mats Olssons idrottskrönikor (där Olsson med all rätt får sitt erkännande som en kollektiv gnällfarbror, en ställföreträdande klagomur), eller en överraskande vass analys av Chers hit "Believe", som öppnar nya perspektiv på en ganska tjatig låt. 

Mest intressant blir det när Klinkmann skriver om pseudohändelserna, som vår värld blivit så beroende av, alltifrån de stora idrottsevenemangen (dessa evenemang som tenderar att bli allt större) till de allt mer bombastiska schlagerfestivalerna. I anslutning till ett resonemang om idrott nämns Baudrillards lockande skildring av tillvaron som simulacra, en värld full av oviktigheter, falska bilder, som tillvaratar och uppmuntrar skenet, chimären.

Några kapitel mot slutet av boken handlar om bland annat dragspelet och mexikansk musik, och där sviktar mitt intresse något - men det beror antagligen mer på mitt monumentala ointresse för vissa musikstilar. Det är en spretig bok, men det är också dess styrka, att den klarar av att täcka in så mycket, med bibehållen trovärdighet.

Ofta överraskas läsaren av oväntade infall och nya perspektiv, såsom att rockabillyn utvecklades som en karikatyr, med förstärkningar av vissa element. I väntan på att det besvärliga ordet 'populärkultur' ska känna sig tillräckligt ovälkommet för att ge sig av, är det här en ovärderlig bok. För resten glömmer vi ofta att Shakespeare en gång var populärkultur, då han skrev för alla samhällsklasser, och att i ett längre perspektiv är Jane Eyre mer populärkultur än Da Vinci-koden.

Sömnen vidrör mig

med sina klor av metall,

rycker mig nedåt.

Född i Ryssland, eller för all del Sovjetunionen, men bosatt i Tyskland skriver Vladimir Kaminer på tyska uppskattade och hyllade romaner, och nu har turen kommit till Sverige, med en roman utgiven 2001 i det nya hemlandet: Militärmusik, utgiven av Ersatz och översatt av Ola Wallin. Det är en förbryllande bok.

Kaminer skriver en självbiografisk prosa som lånar drag av pikaresken, och det känns som att han knycklar till sanningsbegreppet en del, när han nu berättar om sin uppväxt i det egentliga Sovjetunionen. Ironin flödar nästan över, och han börjar som brukligt med sin egen födelse, och skildrar föräldrarnas färd till sjukhuset som ett ögonvittne, där fadern hinner muta en halv stad innan sonen behagar ploppa ut.

En antydan till kritik av det självgoda Sovjet finns här, med landet som firar sin första man i rymden, Gagarin, samma år som Kaminer föds, och man inväntar kosmonautens bok (vi svenskar kan le extra mycket åt detta, då vår förste man i rymden häromåret behövde två böcker för att nöja svensk läsekrets). Humorn är av det bredbenta slaget, och lutar ibland över åt det skabrösa. En del kiss och bajs, men inte mycket sex. Samtidigt blandas denna överdrivna humor med en del finurlig, subtil och elegant humor, som när han befinns icke önskvärd under förberedelserna till Moskva-OS, och deporteras för att inte störa stadsbilden under spelen - även här finns tacksamma kopplingar till nutiden, då vi i höst får se ett extra rent och vackert Peking, med idel saligt leende stadsinvånare.

Liksom en del andra goda författare bär Kaminer på en mytomangen: denna utvecklar han tidigt, och utnyttjar i skolan. Nog lär han sig saker, men kunskapen fördärvas i honom (jag skrev nästan: 'förvärras', men det hade förstås varit fel), ändras och förvrängs tills sanningen inte längre går att känna igen. Det låter som en undanflykt åt antingen latmasken eller den obotligt okunnige, men Kaminer framför sitt budskap med en rejäl dos charm, och kommer nästan undan med det.

Vad som imponerar mest i denna ganska tunna soppa är väl hans goda förmåga att skildra tillvarons egenheter, liksom de excentriska figurerna som flimrar förbi. Att förklara framgången är inte svårt, då det följer ett recept som länge har varit framgångsrikt i Sverige, något som också förklararar varför en viss typ av självbiografiska skildringar av irländsk uppväxt blir populära här - så länge det är tillräckligt skitigt-mustigt för att vi ska torka den pittoreska tåren från ögonvrån: att linda in eländet i humor (den som förgäves väntat på att Mikael Niemis karriär ska ta fart efter Populärmusik från Viitula behöver inte vänta längre). Läsaren blir ändå lite utmattad när skrattnerven retas så här oupphörligt, av denna textmakeriets duracellkanin.

Allra roligast blir det kanske när en flickvän smittar honom med huvudlöss under en rockturné som han följer som åskådare, och han smörjer in huvudet med gift och bensin och lindar in det i plast, varpå modern förnöjsamt konstaterar att lössen kommer att bli så desperata att de söker sin flyktväg in i hans hjärna. En poet begår en radda misslyckade självmordsförsök, ett skämt Johan Glans knyckte till den emblematiskt lika misslyckade komediserien i TV 4, "Hjälp". Här får vi också sanningen (nåja) om sovjetiska u-båtar i svenskt farvatten: jag hoppas att Carl Bildt läser noga.