bernur

Efter att alla andra har släpat sig in i debatten, med synbar motvilja nedstänkt över vartenda adjektiv i deras argumentation, har nu även Marcus Birro skrivit om Maja Lundgrens Myggor och tigrar - liksom så många andra debattörer tycker han att det är en dålig bok som på något sätt ändå förtjänar att skrivas om, men det mesta handlar som vanligt om Marcus Birro, och att Lundgren är en sämre outsider än vad han själv är. Med förlov sagt: det går inte att tävla i outsiderskap, det är det som är själva poängen med det. Jag blir också förvånad (och trött: å, vad jag är trött, trött som ett lokomotiv) när många av Birros gelikar klagar på att boken presenteras som sanning - alla riktiga läsare förstår att sanningen är armén av de subjektiva metaforerna, och att Lundgren i sin roman är ute i ett annat ärende: att kritisera ett manligt förtryck; att detta förtryck utövas på Sosseblaskan är långt ifrån överraskande, eftersom vänsterrörelsen och andra rörelser som varit förment kvinnovänliga alltid varit de värsta misogyna kålsuparna.