bernur

Givetvis har också jag märkt att allt fler verkar vara intresserade av språk: många av dem är inte svensklärare. Lika givet att den nya språktidningen har tilldelats det prosaiska namnet Språktidningen, och sedan är det bara att följa det snitslade avprickandet av förutsägbarheter. Jodå, 'typ'-ordet finns i överstora versaler på omslaget, liksom en brud med en s.k. i-pod, och tidningen innehåller en krönika av Fredrik Lindström, en hyllning till Astrid Lindgren som orduppfinnare (gissa om 'spunk' ingår), en artikel om svordomar och fult språk, en om tvåspråkighet, en debattartikel som varnar för det engelska språkinflytandet: det känns som om redaktionen har tagit alla ljumma potatisar de kunde hitta. Och ändå - - - Eller är jag tidskriftsjunkie ändå? Typografiskt är den skitful, formgiven av någon Jeppe som snöat in på hur det brukade se ut cirka 1992, med svårläst rubriksättning och ett gytter av färger och en förkärlek för hakparentesen. Men artiklarna är typ läsvärda, när jag väl orkat mig igenom allt som talar emot hela företaget. Hur många nummer hinner de prångla ut innan pengarna tar slut?