bernur

Att sakligt lyssna på och bedöma Siouxsies första soloskiva "Mantaray" kan andra få göra - själv nöjer jag mig med att de första fem-sex låtarna är ypperliga med sina storbandspunkiga glamreferenser, att Fröken Farligs säreget vackra röst i stort sett är intakt, och att som vanligt recensenterna nöjt sig med att slentrianhylla hennes tidigare insatser uppbackad av olyckskorparna i de illavarslande Banshees, medan den här skivan är något helt annat. Det finns inga ord på något språk som förmår täcka in storheten i det hon har gjort och fortfarande gör; som lyssnare kan du bara svepas med av skönheten i de vildsinta melodierna och den svepande rösten som lyser i suverän majestät. Det är musik bortom bedömningsmallar och betygsskalor - trolldom och magi och läkekonst, och det må så vara, att hennes röst lockar likt Hamelns råttfångare eller Loreleis sirener: du följer med, till vilket fördärv som helst - - -