bernur

Clarice Lispectors skriver lycksalighetens text, och tack vare förlaget Tranan unnas vi ytterligare en volym ren och skär magi, Levande vatten, som är ännu ett exempel på hennes bångstyriga skrivande, ohämmat och obehärskat, en rapport från den fjärde dimensionen. Likt alla stora konstverk förändrar den här boken hela din världsbild, utsätter den för en förskjutning och gör den Lispectorsk.

Intrigen slukas av språket: ett jag skriver till ett du - till exempel en författare till en läsare - och det är ett kärleksbrev, en filosofisk tänkebok, en transtextuell sondering av psyket - en epistel vars undertext är ett mer eller mindre förtäckt 'det är inte så här man skriver'. Det är en bildkonstnär som ger sig ut på textens vågspel, och skriver obekvämt och oortodoxt, en icke-text, i ett enda andetag. Otåligheten ger texten ett imperativt stämningsläge: ett ständigt 'vidare' manar fram det skrivna.

Lispectors hemvist är de vilda tankarnas tillhåll. Hon försöker nagla fast nuet, hon rider på rytmen, hon andas fram sina bokstäver, i ett spel mellan det abstraherande och konkretiserande. Tonfallet är hymniskt och religiöst-hedniskt extatiskt, från andra meningens 'halleluja' till sista meningens 'förhäxad'. Här finns epifaniska ögonblick, likväl som stunder då berättaren verkar vara besatt av en språkets demon: text och liv flyter samman i denna vattniga bok med sina flytande bokstäver.   

Det handlar också - liksom i den sublimt behagliga Passionen enligt G.H. - om hur verkligheten ska hanteras: en allt suddigare tillvaro konfronteras av ett jag som närmar sig livet (tingen) med nyfikenheten hos den vetenskaplige skärskådaren. Namngivarlyckan i upptäckandet av världen uppfyller henne. Konstnären jämför sig med katten som äter sin egen moderkaka som ett skydd mot angrepp från livet och de levande: Lispectors hjältinna har avsvurit sig all kontakt med den oskrivna världens trånga stängsel, och tillbringar sin fulla tid i den skrivna världens fiktionaliserade region.   

Berättaren upplever en vidgning av begreppet 'jag', som är gäckande, undersökande, undflyende och lömskt. Dödsmedvetenheten singlar sin skugga över texten - författaren skulle dö fyra år efter boken kom ut 1973 - vilket ger den yrande upprymdheten en prägel av imitation: men det är också en glädje som bottnar i galenskapen, och allt handlar om hur gränser överträds och utplånas och finns till liksom enbart för att vi med vår djärva utblick ska dansa fram över dem, sväva överlägset över dess stränghet.  

Friheten är nyckelbegreppet hos Lispector - den farofyllda friheten, som lockar dig in i ljusets hjärta, hänförd av storheten i tillvaron. Hennes jag är mer ett djärvt beslut än en människa av kött och blod, och hennes diktion är förförisk och förtrollande, där hon totalt vistas inne i sitt språk, vilket utgör själva förutsättningen för den absoluta frihetskänslan. Det är de vilda perspektiven hon hyllar, tankarna bakom tankarna, de sneda tankarna, som också tillåter transcendensen, att hon överskrider livsbegränsningarna.     

Hela denna monologiska bok är skriven på det krävande anspråksfulla språket, och vi kan bara ösa beröm över översättaren Örjan Sjögren, som inte verkar mildra och nedtona övertonerna hos Lispectors musikaliska språk. Det här är så pretentiöst så att hela den smala boken bågnar av det, så otidsenligt allvarligt att jag tror att den som nöjer sig med mindre än att erbjudas ett livselixir borde hålla sig undan och fortsätta läsa Läckberg.