Han sa faktiskt så!
Är inte feminismen den största fienden mot kvinno-kampen. varför orkar mannen bry sig, varför ska han kämpa någon annans kamp, när hans egna river i alla hans leder. Under min forna ungdom beundrade jag två människor, den ena en kvinna, en feminist - den andra en man, han var den mest lysande (när jag tänker på honom, trots min sexuella läggning sjunger jag på någon gammal The Smiths låt om någon charmerande man) . När kvinnan tar tag i den verkliga kampen, och lämnar de där orättvisa plus och minus till byråkraterna, då kan de äntligen finna sig jämställda med mannen. Är det inte vad all jämställdhet handlar om, att ha råd och tid att tänka på det... Och tänka hur mycket som måste finnas i dessa förtryckta själar, saker som de inte har sett, saker som de då kommer att skriva, sjunga, skrika.
är det inte typiskt personer i privilegade ställningar att förminska de icke-priviligierades kamp efter privilegium? ungefär som när jag (vit, svensk medelklassbakgrund) säger: "åh kan inte invandrarna sluta tjafsa och bara utbilda sig eller nåt". jag önskar det var så enkelt. men så enkelt tror jag inte det är, Kristian Horn (ex-ungdom).