bernur

Sylvia Plath

Fångvaktaren

Mina nattliga svettningar oljar in hans frukosttallrik.

Samma plakat av blå dimma rullas fram

med samma träd och gravstenar.

Är det här allt han kan komma på,

nyckelskramlaren?

Jag har drogats och våldtagits.

Sju timmar sönderbultad från sans och vett

till en svart säck

där jag slappnar av, foster eller katt,

och ger hans snuskiga drömmar näring.

Någonting är borta.

Min sömnkapsel, min rödblå zeppelinare

tappar mig från en fruktansvärd höjd.

Pansaret krossat,

jag sprids åt fåglarnas näbbar.

Å, lilla borr -

Vilka hål den här pappersdagen redan är full av!

Han har bränt mig med cigaretter,

låtsats att jag är en negress med skära tassar.

Jag är mig själv. Det är inte tillräckligt.

Febern sipprar ut och stelnar i mitt hår.

Mina revben syns. Vad har jag ätit?

Lögner och leenden.

Visst, himlen har inte sådan färg,

Visst, gräset borde porla.

Hela dagen, medan jag limmar ihop min kyrka med brända tändstickor

drömmer jag om någon helt annan.

Och han, på grund av min subversivitet,

sårar mig, han

med sin rustning av falskhet,

sina höga kalla amnesiamasker.

Hur hamnade jag här?

Obestämbar brottsling,

jag dör på olika sätt -

hängd, svulten, bränd, krokad.

Jag föreställer mig honom

impotent som avlägsen åska,

i vars skugga jag har ätit min spökranson.

Jag önskar honom död eller borta.

Detta, verkar det som, är det omöjliga.

Detta att vara fri. Hur skulle det mörka

klara sig utan sin feber att äta?

Hur skulle det ljusa

klara sig utan ögon att sticka ned, hur skulle han

klara, klara, klara sig utan mig?

övers. B.K. 18/9 2007