Plain Jane Fotot i filmen
Becoming Jane avbildar en natur som ändå står sig slätt mot den perfekta skönheten i Anne Hathaways ansikte, när hon ska gestalta den av allt att döma färglösa Jane Austen.
Jag går dit med förhoppningar så små att de kan rymmas i en ficka (där de får trängas med min stora nyckelknippa, ett usb-minne, några små kronor som ska köpa mitt kaffe i morgon samt en blyertspenna), och kommer ut inte ett dugg klokare. Det säger sig självt att Hathaway, som ändå verkar vara en habil skådespelare, inte klarar av att vara trovärdig som författaren Jane Austen, som förresten när hon diskuterar litteratur mer låter som Virginia Woolf än sig själv, i filmmakarnas försök att modernisera. Däremot spelar Helen McCrory Ann Radcliffe så infernaliskt bra - i en snygg röd gotisk klänning dessutom - att jag för flera sekunder inbillar mig att de har fått tag på den riktiga Mrs Radcliffe, hon som har skrivit den
Udolphos mysterier som jag just nu håller på att läsa för andra gången, denna gång på svenska dessutom. Exakt så disträ och fjärran torde hon ha varit, och detta alltså något år innan hon helt tystnade. Vad jag också kan störa mig på är att filmens epilog utmålar Austen som en litterär superstjärna, vilket sannerligen inte var fallet när hon mellan 1811 och 1813 publicerade sina första romaner under namnet "By a Lady" samt "By the author of
Sense and Sensibility", liksom att det är lite osannolikt att en mans replik utgör katalysatorn till den berömda inledningsmeningen från
Pride and Prejudice. Filmens dialog är plankad från Austen-romanerna, och det är förstås charmigt och lite ansträngt på samma gång. Berättelsen är förstås helt påhittad, och det vore synd och skam om någon förs bakom ljuset av så uppenbara fabrikatoner.
