bernur

På biblioteksavdelningen som heter "Unga vuxna" hittar jag den bortglömda Pauline Réages uppföljare till Berättelsen om O: den gavs aldrig ut på svenska, men heter på engelska Return to the Château. Story of O (Volume 2), och är förstås nästan lika bra som första delen. Först ett par år innan hon dog 1998 avslöjade Anne Desclos att det var hon som var författaren bakom pseudonymen Pauline Réage, men även författarnamnet Dominique Aury, som var det namn hon signerade sina artiklar med. Är det på sin plats att bli lite upprörd över att denna skandalbok, liksom nästan hela Vertigos utgivning, anses lämplig för placering på "Unga vuxna" - nä, jag tror nog att det är skadligare med boken av Ebba von Sydow, som också finns där (dock inte läst av mig, beklagligt nog). Jag tycker bara att det är lite löjligt att ha en sådan avdelning överhuvudtaget: det känns så desperat, och när äldre ska "tala till de unga" blir det bara krampaktigt och utslätat och nedlåtande. Det känns lite förnedrande för mig att gå in där, men det borde vara minst lika förnedrande att vara ung och få en avdelning tillägnad sig: ungefär som om man var något exotiskt, bli ihopklumpad och förutsättas ha begränsad intressesfär (serier, musikfilmer och pornografiska romaner).     

Clarice Lispectors skriver lycksalighetens text, och tack vare förlaget Tranan unnas vi ytterligare en volym ren och skär magi, Levande vatten, som är ännu ett exempel på hennes bångstyriga skrivande, ohämmat och obehärskat, en rapport från den fjärde dimensionen. Likt alla stora konstverk förändrar den här boken hela din världsbild, utsätter den för en förskjutning och gör den Lispectorsk.

Intrigen slukas av språket: ett jag skriver till ett du - till exempel en författare till en läsare - och det är ett kärleksbrev, en filosofisk tänkebok, en transtextuell sondering av psyket - en epistel vars undertext är ett mer eller mindre förtäckt 'det är inte så här man skriver'. Det är en bildkonstnär som ger sig ut på textens vågspel, och skriver obekvämt och oortodoxt, en icke-text, i ett enda andetag. Otåligheten ger texten ett imperativt stämningsläge: ett ständigt 'vidare' manar fram det skrivna.

Lispectors hemvist är de vilda tankarnas tillhåll. Hon försöker nagla fast nuet, hon rider på rytmen, hon andas fram sina bokstäver, i ett spel mellan det abstraherande och konkretiserande. Tonfallet är hymniskt och religiöst-hedniskt extatiskt, från andra meningens 'halleluja' till sista meningens 'förhäxad'. Här finns epifaniska ögonblick, likväl som stunder då berättaren verkar vara besatt av en språkets demon: text och liv flyter samman i denna vattniga bok med sina flytande bokstäver.   

Det handlar också - liksom i den sublimt behagliga Passionen enligt G.H. - om hur verkligheten ska hanteras: en allt suddigare tillvaro konfronteras av ett jag som närmar sig livet (tingen) med nyfikenheten hos den vetenskaplige skärskådaren. Namngivarlyckan i upptäckandet av världen uppfyller henne. Konstnären jämför sig med katten som äter sin egen moderkaka som ett skydd mot angrepp från livet och de levande: Lispectors hjältinna har avsvurit sig all kontakt med den oskrivna världens trånga stängsel, och tillbringar sin fulla tid i den skrivna världens fiktionaliserade region.   

Berättaren upplever en vidgning av begreppet 'jag', som är gäckande, undersökande, undflyende och lömskt. Dödsmedvetenheten singlar sin skugga över texten - författaren skulle dö fyra år efter boken kom ut 1973 - vilket ger den yrande upprymdheten en prägel av imitation: men det är också en glädje som bottnar i galenskapen, och allt handlar om hur gränser överträds och utplånas och finns till liksom enbart för att vi med vår djärva utblick ska dansa fram över dem, sväva överlägset över dess stränghet.  

Friheten är nyckelbegreppet hos Lispector - den farofyllda friheten, som lockar dig in i ljusets hjärta, hänförd av storheten i tillvaron. Hennes jag är mer ett djärvt beslut än en människa av kött och blod, och hennes diktion är förförisk och förtrollande, där hon totalt vistas inne i sitt språk, vilket utgör själva förutsättningen för den absoluta frihetskänslan. Det är de vilda perspektiven hon hyllar, tankarna bakom tankarna, de sneda tankarna, som också tillåter transcendensen, att hon överskrider livsbegränsningarna.     

Hela denna monologiska bok är skriven på det krävande anspråksfulla språket, och vi kan bara ösa beröm över översättaren Örjan Sjögren, som inte verkar mildra och nedtona övertonerna hos Lispectors musikaliska språk. Det här är så pretentiöst så att hela den smala boken bågnar av det, så otidsenligt allvarligt att jag tror att den som nöjer sig med mindre än att erbjudas ett livselixir borde hålla sig undan och fortsätta läsa Läckberg.  

Eftersom jag struntade i skolan tvingades jag bilda mig på annat håll, bland annat genom att läsa tidningar. Då, på 70-talet, uttryckte sig alltjämt de intervjuade språkligt korrekt, men det berodde förstås på att journalisterna korrigerade och rättade till både svordomarna, felaktigheterna och det som på lingvistisk svenska kallas 'läckaget', de fatiska utfyllnadsorden. Alla intervjuade talade en vårdad normaliserad högsvenska. Nu skriver tidningarna ofta precis som de intervjuade pratar, och det skapar förstås en närhet till människan bakom orden. Samtidigt inser jag att det var ett annat jobb att vara journalist på den tiden. Tänk att intervjua till exempel Björn Borg, och i en artikel transponera hans ogranna ordagranna språk till begriplig svenska. 

"the critics who
can´t break you

unwittingly, they make you", Morrissey, "You Know I Couldn´t Last"

"If it doesn´t break you

It will make you", Siouxsie, "If It Doesn´t Kill You"
De gamla ovännerna - - -

Att sakligt lyssna på och bedöma Siouxsies första soloskiva "Mantaray" kan andra få göra - själv nöjer jag mig med att de första fem-sex låtarna är ypperliga med sina storbandspunkiga glamreferenser, att Fröken Farligs säreget vackra röst i stort sett är intakt, och att som vanligt recensenterna nöjt sig med att slentrianhylla hennes tidigare insatser uppbackad av olyckskorparna i de illavarslande Banshees, medan den här skivan är något helt annat. Det finns inga ord på något språk som förmår täcka in storheten i det hon har gjort och fortfarande gör; som lyssnare kan du bara svepas med av skönheten i de vildsinta melodierna och den svepande rösten som lyser i suverän majestät. Det är musik bortom bedömningsmallar och betygsskalor - trolldom och magi och läkekonst, och det må så vara, att hennes röst lockar likt Hamelns råttfångare eller Loreleis sirener: du följer med, till vilket fördärv som helst - - - 

Redan när han debuterade för tio år sedan hade mannen med det uppfordrande namnet Jan Wolf-Watz passerat femtio år, och han har förstås inte blivit yngre nu när han övergett poesin för att skriva en slags romaner. Då, när jag läste debuten Södra Västerbottens kustland tyckte jag att han skrev vackert och behagligt, medan han nu verkar ha blivit mer lekfull, att döma av aBinotti, som utgör en pendang till Tok-Abraham.

Vad han nu ägnar sig åt är att skildra västerbottniska särlingar, de som är lite eljest. I den här korta romanen handlar det om en italiensk herre, som ibland kallas Abinotti och ibland Arbinori, och hans resa till Vännäsby för att besöka sin syster som råkar bo där. Wolf-Watz svävar på målet när han tassar runt sin märklige figur: är han skomakare, musiker, en jesusgestalt? Sant är att han gör intryck på ortsborna, oavsett om det är de misstänksamma främlingsfientliga männen eller de bedårade förhäxade kvinnorna; han är något av en Ranelid-människa, som försöker inympa kärlek och godhet hos de kärva norrlänningarna.

Författaren lägger sig nära dokumentärformen, men han parodierar den och utsätter den för små subtila angrepp. Till exempel ger han vissa kapitel titeln 'revy', och där låter han de som varit i kontakt med italienaren kommentera honom och hans förehavanden. Samtidigt präglas hela texten av osäkerhet och ovisshet, som om inte ens författaren själv visste vad han ska göra med sin berättelse. Det är svårläst, och frustrerande.

Alla som någon gång har åkt tåg har förstås hört skrönan om amerikanen som i Stockholm beställde en biljett till "Venice", och råkade hamna i det snarlikt uttalade Vännäs: svårligen kan jag tänka mig större kontraster än en av världens mest förtrolla[n]de städer och den norrländska obygd-odygdiga Vännäs. Vännäsby är som ett bihang till tågorten, snäppet värre i inskränkthet. Abinotti/aBinotti hamnar alltså där - om det är av egen vilja behöver inte avslöjas här, men ett brev som citeras in extenso mot slutet lämnar en del upplysningar.

Boken är skriven polyfont, med god hand över de olika stämmorna. Det lekfulla yttrar sig i ett stramt abstraherande språk, som påminner om surrealismens automatiska skrift och irrande sexualitet, men även delar skrivna i den katekesstil Joyce excellerade i sin Odysseus. Det är osorterat och rörigt, och huvudpersonen är omöjlig att komma nära: "aBinotti, berätta mig min dröm / Jag är en dröm." Så småningom framträder konturerna av något av en mytoman, denne aBinotti med sin kuriösa stavning.   

Att läsa boken är som sagt långt ifrån lätt: ständigt ställs du som läsare inför ett 'vad är det här för något?' - men jag besegras av Wolf-Watz tålmodiga berättelse om landet där kaffet bjuds med ett "varse god", där nätterna är försedda med hullingar, och det serveras mandelpären.

Blott Sverige svenska dikter har: med denna vanvördigt alluderande truism kanske Staffan Bergstens genomgång Den svenska poesins historia ska sammanfattas, även om det kan vara lite njuggt att missnunna honom detta kärleksbarn på ålderns höst - för ingen misstror hans ärliga uppsåt och uppriktiga förälskelse i den svenska poesi och de svenska poeter han flera gånger har bearbetat i diverse skrifter. Boken är elegant fosforfärgad, och lättläst som ett rinnande vatten.

Här begränsar han sig till ett hundratal namngivna poeter, i en genomgång som är tematisk, och det är ett upplägg som inte motverkar att framställningen ändå i stora drag blir kronologisk. Bergsten menar att du måste först älska dikten innan du kan förstå den, och jag tänker inte ifrågasätta det påståendet. Den här boken är skriven av en pålitlig man, vars långa erfarenhet givetvis ger honom en stabil auktoritet, även om jag kan tycka att hans historia är lite för välkammad och prydlig, och saknar namn som Hillarp, Öijer och Paul Andersson.   

Joller och mystik, är Bergstens kortfattade definition av poesi: mellan dessa ytterligheter vistas det där förunderliga som vi kallar för dikten. Kortfattade referat av de allra viktigaste namnen flimrar förbi, och ganska många anekdoter av det där slaget som snabbt blivit allmängods. Snabbt anlägger Bergsten ett magistralt föreläsningstonfall, och vänder sig ofta till den så kallade 'nybörjaren', så även i ett visserligen välskrivet kapitel om verslära.  

Tyvärr består stora delar av boken av långa referat av de allra kändaste dikterna, ofta med överflödiga ordförklaringar och resonemang om självklarheter. Till de irriterande upprepningarna hör hur Thomas Thorild verkar beretts plats enbart för att statuera exempel på Kellgrens missnöje (fyra gånger nämns Thorild, varje gång i förklenande ordalag), som verkar delas av Bergsten, när han kallar honom "en usel versifikatör". Till de sämre inslagen hör även spekulationerna om Stagnelius fick ligga, och Södergran som sinnessvag osjälvständig epigon, samt att han tar på sig balettskorna när han behandlar Tranströmer men snör på sig sjumilakängorna när han skriver om Ekelöf. Lite fånig är även karakteristiken av Karin Boye som "inte bara en kvinnlig poet, hon är också en poet för kvinnor samtidigt som hon erbjuder förstklassig läsning även för män".     

Intressant nog visar han hur exempelvis Lars Johanssons ("Lucidor den olycklige") psalmer reviderats och mildrats när psalmboken har förnyats, och inte mycket av originalets fränt skarpa rader återstår. Bergsten visar även fin förståelse för hur äldre poesi ska läsas: med förståelse för sitt sammanhang, och de speciella krav den tiden krävde. Däremot tycker jag att han helt har missförstått vad som är "stoffet för mycken poesi": det är inte känslor, som han skriver, utan intellektet.    

Finns det ens fog för den nationalistiska yra Bergsten subtilt ger uttryck för? Skulle just poesin vara ett av svenskhetens signum, och något att yvas över? Att den svenska modernismen var två decennier senare än den finska beror nog inte enbart på finsk självkänsla - snarare svensk efterblivenhet. Jag kan hålla med honom att det är viktigt för språkutvecklingen och -bevarandet att kontinuerligt läsa poesi, men att inbilla sig att just vårt språks poesi skulle äga någon slags suveränitet - äsch.   

Den gotiska romanens klenod, Ann Radcliffes The Mysteries of Udolpho, från 1794, översattes till svenska redan 1805-1806, och hette då Röfwarslottet i Apenninska Bergen, vilket kan ge en aning om både innehållet och stilnivån på gammelsvenskan: nu har det pigga Umeåförlaget h:ström låtit den flinka Poe-översättaren Erik Carlquist översätta denna Radcliffes mest gotiska roman på nytt: Udolphos mysterier. En romantisk berättelse, interfolierad med några poetiska stycken.

Och läsaren kan bara tacka och ta emot - språket mer än något annat är Radcliffes kännetecken när hon med fast men varsam hand placerar sin damsel in distress, Emily, i den listigt ondskefulle Signor Montonis våld, med hans kumpaner klädda som fulingarna i Fields of the Nephilim. Hon är poetnatur: vek och skör, och har nära till svimningsanfall; naturupplevelserna blir nedsänkta i melankoli, och ofta - någon gång för ofta - plockar Radcliffe fram sublim-ordet.

Genom hela den långa vindlande labyrintiska verket (mer än 900 sidor uppdelat i två volymer) präglas texten av det hallucinatoriskt svävande som är något av genrens signum, när Emilys drömska temperament står i samklang med textens halvvakna kynne: skriven på ett lugubert tonfall är den rik på atmosfär, och det är med stort tålamod författaren inplanterar till exempel den hotfulla stämning som kännetecknar slottet när den läskige rövar-Montoni slår sina lovar kring den ont anande Emily. Det behöver väl inte ens sägas att det här är både höstlig och nattlig läsning, väl värd att offra en regnig natts sömn eller två för.

Det övernaturliga presenterar Radcliffe utan otillbörlig storslagenhet: illusionerna uppenbaras odramatiskt och med brist på pompa och ståt. Ibland medföljer en förnumstig förklaring, som att "Förnuftet återkom snart och övervann den fruktansvärda men kortlivade effekt som hennes fantasi frambringat". Men sinnena spelar sina spratt på protagonistens bekostnad, och liksom arkitekturen är full av vilseledande korridorer, lönngångar och hemsökta hemliga rum, blir Emilys hjärna ett virrvarr av farliga underströmningar och dolda tankar. "One need not be a Chamber - to be Haunted - / [...] The Brain has Corridors", som Emily D. skrev.  

Genom hela berättelsen förs Emily vidare styrd av sin inre osäkerhet, som även speglar läsarens tolkningsförsök, när hon frustrerat ställs inför brist på olika tolkningsvariabler, och hela tiden måste ställa sig frågan om hon tolkar rätt eller inbillar sig, när tillvaron styrs av opålitlighet och kontingensen; gärningar sker i det fördolda, och alla händelser får en anstrykning av 'kanske'. Den annalkande galenskapen flåsar henne i nacken, påtagligt.  

Det här är litteratur som gärna har blivit sedd lite med överseende, som romanens ouppfostrade slyngel till lillebror (inom konsten användes 'gotik' som begrepp för det oskolade och barbariska). Men Radcliffe är en mycket medveten och konstförfaren författare, som även gav sig in i litteraturteoretiska diskussioner, och hennes distinktion mellan det positiva 'terror' och det förlamande 'horror' från essän "On the Supernatural in Poetry" är välkänd - en liknande tanke återkommer i Udolphos mysterier: "Men när en skräck av detta slag intar vår själ, blir den sublim; den utvidgar och upphöjer själen, väcker höga förväntningar och får oss att genom ett slags fascination uppsöka just det föremål, från vilket vi tycks rygga tillbaka."

Sylvia Plath

Fångvaktaren

Mina nattliga svettningar oljar in hans frukosttallrik.

Samma plakat av blå dimma rullas fram

med samma träd och gravstenar.

Är det här allt han kan komma på,

nyckelskramlaren?

Jag har drogats och våldtagits.

Sju timmar sönderbultad från sans och vett

till en svart säck

där jag slappnar av, foster eller katt,

och ger hans snuskiga drömmar näring.

Någonting är borta.

Min sömnkapsel, min rödblå zeppelinare

tappar mig från en fruktansvärd höjd.

Pansaret krossat,

jag sprids åt fåglarnas näbbar.

Å, lilla borr -

Vilka hål den här pappersdagen redan är full av!

Han har bränt mig med cigaretter,

låtsats att jag är en negress med skära tassar.

Jag är mig själv. Det är inte tillräckligt.

Febern sipprar ut och stelnar i mitt hår.

Mina revben syns. Vad har jag ätit?

Lögner och leenden.

Visst, himlen har inte sådan färg,

Visst, gräset borde porla.

Hela dagen, medan jag limmar ihop min kyrka med brända tändstickor

drömmer jag om någon helt annan.

Och han, på grund av min subversivitet,

sårar mig, han

med sin rustning av falskhet,

sina höga kalla amnesiamasker.

Hur hamnade jag här?

Obestämbar brottsling,

jag dör på olika sätt -

hängd, svulten, bränd, krokad.

Jag föreställer mig honom

impotent som avlägsen åska,

i vars skugga jag har ätit min spökranson.

Jag önskar honom död eller borta.

Detta, verkar det som, är det omöjliga.

Detta att vara fri. Hur skulle det mörka

klara sig utan sin feber att äta?

Hur skulle det ljusa

klara sig utan ögon att sticka ned, hur skulle han

klara, klara, klara sig utan mig?

övers. B.K. 18/9 2007

Hur firar då Svt min födelsedag i år? Jo, för första gången i mitt liv sätter jag mig ned för att se serien Sopranos, skeptiskt sammanbiten, övertalad av min övertalande bror, och i viss mån kollegan A - och vad får jag se alldeles i inledningen, om inte en sekvens med Nancy Sinatra: det är fullständigt makalöst magiskt, och nästan lika omtumlande fantastiskt bra som att dagen innan ha sett Grrrinderman uppträda hos Letterman, med "HONEY BEE (LET´S FLY TO MARS", i en fullkomligt galen version, och när resten av mina frukostvänner ser Warren Ellis gestalt och gapskrattar, vet jag inte om det är åt hans löjliga leksaksgitarr eller hans löjliga talibanskägg - - -

Arsinoë

Jag lindar, jag lindar dessa remsor

över min älsklings ögon, över dess själ

Med brunt, nästan utplånat bläck

skall jag skriva på mina linneremsor

hemliga tecken

och jag skall linda dem som en vaggsång

runt om min älsklings själ -

O aldrig utgjutna salvor

O smala remsor

lindade i varv på varv av konstrik flätning!

Liknar du inte redan en fjärilspuppa

sådan den hänger i rosenbusken!

Du med de stora ögonen jag gav dig!

Du med det obefläckade anletet!

Gunnar Ekelöf, Strountes

I dag visar Svt Ekelöfs blick, men jag kommer förmodligen att vänta tills på söndag och se reprisen på min födelsedag - förra året visade Svt en konsert med Antony & the Johnsons, Tv 3 bryr sig som vanligt inte alls om att jag fyller år - hade jag kravlat fram tjugo minuter tidigare hade jag delat födelsedag med Ekelöf, 15 september: i morgon lär han fylla hundra år, (som) om poeter firade födelsedagar, vare sig när de är i livet eller efteråt - - -

Nu kommer den för tionde (nionde, när jag räknar) gången till skolan, antologin Färdlektyr, som ges ut av Länstrafiken, och varje gång innehåller åtta specialskrivna noveller - förutom när Ranelid medverkade, eftersom han återanvände gammalt material. Nu återanvänds åtminstone författarna, för jag tror samtliga har varit representerade tidigare. Sämsta året var 2003, då läsaren förlorade 1-7: tyvärr är årets upplaga inte mycket bättre, utan jag uppskattar resultatet till 2-6. Daniel Sjölin och Jonas Hassen Khemiri har skrivit en hyfsad novell vardera, men alla de övriga sex: S. Kadefors, J. A. Lindqvist, I. Alfvén, J. Thydell, M. Niemi och K. Ramqvist, har alla skrivit överdrivet ungdomstillvanda texter, där Niemi så klart är allra värst med sin västerninspirerade mobbningshistoria. Ännu mer allra värst är som vanligt reklambyråfotografierna, som övertydligt illustrerar några av bokens scener: det är bara löjligt. Men ändå: varför är det aldrig någon som ställer krav på de medverkande författarna? Bryr de sig inte, eftersom det är skolelever som ska läsa? Jag vill tro att de är bättre än så här. Jag ser för övrigt att de inte alls har bevakat / bejakat min önskelista från i fjol - - -   

Att höra Arctic Monkeys göra en underbar version av Amy Winehouses "You Know I´m No Good" ursäktar nästan nästan deras senaste hårdrockskiva - - -

100 När manifestet är färdigformulerat uttalar det sin egen dödsdom. Det är med hundra spikar dessa teser spikats fast i sin egen likkista. 

"I´m so bored with the U.S.A.", The Clash
"I´m so tired of America", Rufus Wainwright
(På tal om Shakespeares sonetter.)

I kölvattnet av förra sommarens kanondebatt upplever Shakespeare en slags renässans i den svenska bokutgivningen, med förra höstens två biografier, liksom vårens norska konspirationsbok av Amundsen/Loe, och sonetterna översattes likaså senast av Lena R. Nilsson 2006, vilket inte har hindrat Martin Tegen att ge ut sin version nu, halvtannat år senare. En lätt överdos Shakespeare riskerar att drabba den som likt mig läser rubbet med den rubbades envishet. 

Tegens volym med sonettöversättningar inkluderar faktiskt också de två längre versberättelserna Venus och Adonis och Lucretias våldtäkt, båda efter antika motiv och skrivna innan Shakespeare till fullo ägnade sig åt dramatiken. Det är förstås ett mastigt projekt att överföra originalets alla tricksiga ordlekar till någorlunda smidig svenska, eller döm själva av exemplet "Graze on my lips, and if those hills be dry, / Stray lower, where the pleasant fountains lie" med det något mer prosaiska "Gör ett besök på mina läppars höjder, / sen längre ner till mina höfters fröjder!"

Jag vet inte om det är så lätt att avgöra i vilka avseenden Tegen skiljer sig från Lena R. Nilssons tolkningar, eller för den delen någon annan av de tidigare försöken, av vilka jag vill framhålla Sven Christer Swahns tolkning från 1980 som den bästa. Tegen avser att vara "mer trogen mot originalet", samtidigt som han är ute i ett inte helt klanderfritt syfte: att bevisa att det "egentligen" var Edward de Vere, earlen av Oxford, som skrev sonetterna, och det bevisas till exempel av att enstaka formuleringar måste syfta på något specifikt.

Ett av de långsökta exemplen: när William Shakespeare skriver "heaven´s air" låter det enligt Tegen som 'heir' (arvtagare), och 'himlens' betyder drottningens - därmed syftar det så klart på Oxford. Men om nu Shakespeare - "Shakespeare" - var så smart som konspirationsteoretikerna föreslår (han var förstås smartare, oändligt smartare än vi kan förstå), då finns det inget som hindrade honom att lägga ut villospår, rökridåer. Han är omöjlig att till fullo täcka in med vår förståelse.

Jag imponeras storligen av översättarens arbete, och en ganska fin uppfinningsrikedom i att utnyttja rimorden på ett snyggt sätt, med några få fula undantag (som raden "Osäkerhet har blivit säker ju" i hundrasjunde sonetten, bara för att få ett rimord på 'nu'. Men det är ofta en översättning som av nödvändighet förtydligar och förenklar, och blir en blek avglans av originalets skönhet. Ett annat bekymmer är det dubbla idiomet av modernt och föråldrat språk, en nödvändighet för att täcka in rimorden kan misstänkas: följaktligen låter Shakespeare här som en lillgammal elvaåring som tvångsmatats med Edward Persson-filmer.

Shakespeares sonetter innehåller förutom den traditionella voltan efter åtta rader ytterligare en volta - ett subtilt osynligt förberedande kommatecken inför den avslutande heroiska kupletten. Den största skillnaden är ändå att den svenska versionen känns stressad och jäktad, medan engelskan är skriven i ett annat tålmodigare tempo. Det är inte översättarens fel att han av metern tvingas tappa ett adjektiv här och ett adverb där, och att den sextiotredje sonettens kontrastverkan mellan svart (död) text och grön (liv) skönhet försvinner från den svenska versionen.  

Det senaste numret av 00-tal - som utkommer så sällan och är så överlastad att den känns mer som katalog än tidskrift - handlar uteslutande om "tro & tvivel", ett ämne som givetvis lockar mig, även om mitt närmande av katolicismen tappat styrfart och nu mer liknar hasande än det tidigare släntrandet eller spankulerandet i riktning mot påven. Jag imponeras av att redaktionen ständigt lyckas övertala mig att köpa den här dyra skriften, genom att använda lockbeten som intervjuer med Stig Larsson (ja, den riktige Stig L.), Ann Jäderlund, Christine Falkenland, men också ännu en vacker essä av Karin Johannisson. Av debutanterna läser jag det lysande namnet Sara Tuss Efriks dikter med stor behållning.  

Enligt Aristoteles är det förbehållet melankolikern att ha ett gott minne - - -

99 (Hur) ska du skriva?  

Den vildsint begåvade författaren Ali Smith skriver i dagens The Guardian om den lika vildsint vackert begåvade Lee Miller - jämnårig med Ekelöf - mest känd som fotograf eller musa åt surrealismens snuskiga författare, men i Smiths artikel också framlyft som skribent, med några längre citat som övertygande bevis:
"For an hour I watched a baby die. He was dark blue when I first saw him. He was the dark dusty blue of these waltz-filled Vienna nights, the same colour as the striped garb of the Dachau skeletons, the same imaginary blue as Strauss's Danube. I'd thought all babies looked alike, but that was healthy babies; there are many faces for the dying. This wasn't a two months baby, he was a skinny gladiator. He gasped and fought and struggled for life, and a doctor and a nun and I just stood there and watched ... There was nothing to do but watch him die. Baring his sharp toothless gums he clenched his fists against the attack of death. This tiny baby fought for his only possession, life, as if it might be worth something."

98 Cerebral: ja. Intellektuell: nej. Det är det som är känsla.

97 Alltid vid sidan av - du talar på annat sätt, med annat språk.

Det är knappast en underdrift att påstå att vårt land har saknat skräckförfattare av klass - ja, skräckförfattare överhuvudtaget har varit en bristvara. Därför var det åtminstone lite glädjande med John Ajvide Lindqvists genombrott häromåret, även om det är lätt att tröttna på hans stil. Nu ger sig C J Håkansson in i genren med Fjärilen från Tibet, som är av helt annan kaliber än Lindqvists folkhemstrygga mysrysare.

Det är inte språkkänslan som är det avgörande kriteriet här: Håkansson skriver en ganska stolpig svenska med otaliga beskrivande partier som inte åstadkommer mycket, och upprepningarna är legio. Han kompenserar detta med sin energiska berättarteknik, och ibland kan det vara nästan befriande att slippa den välvårdade lingon som vidlåder mycken svensk prosa.

Genom att låta den genomvanlige Martin genomgå förvandlingen till monster svarar Håkansson elegant på frågan: Vem är monstret? - Det är du! En viss rasism kan skönjas i det ondas exotiska ursprung: det måste föras in i vårt ombonade och sönderpysslade land. Läbbigt och ruskigt blir det när Håkansson trycker igång våldspedalen. Ondskan rör sig ledigt hos hans figurer: "Hon hade inte haft något att göra med den förändring som skedde, inte ens på ett så grundläggande biologiskt sätt som att vakna efter sömn och dra in luft för att andas. Någon eller någon hade avlossat styggelseskottet, en enkel knapptryckning, en sammandragning av muskler, en elektrisk impuls, en enkel omedveten spasm och ondskan hade nått hennes värld och gett den kött."

Ett längre parti skildrar några utstötta hemlösa, och Håkansson lyckas här skildra dessa människor med omsorg, genom att våga visa inlevelse för dem, genom att bry sig om dem: de reduceras inte till staffage. Till skillnad från många av våra förment realistiska författare har den här skräckkillen kontakt med verkligheten, i den mån han till exempel ger karaktärerna fullt tänkbara namn (Björn, Patrik, Markus).  

Men det är en ojämn bok, där flera briljanta idéer, som att dödspatrullen förebådas av helt vita reklamaffischer - horror vácui - trängs om utrymmet med mördande fantasilöst tråkiga miljö- och personbeskrivningar. Genrekonventionen tvingar Håkansson in på rutinmässiga slaktsekvenser: och det är lite av det som är charmen på samma gång som det är förutsägbart och tråkigt. Liksom hårdrockslåtens gitarrsolo, film noirens regniga asfalt, innehåller skräckgenren mekaniska attribut som inte gärna undviks av författaren.

Samtidigt finns det en frihet i att utforska gränslöshetens utmarker, när Håkansson grottar ned sig i osmakligheterna, i denna elakt onda text där människor som vi känner dem förvandlas till något annat, vagt igenkännbart. Att påstå att det är storartad litteratur vore att säga för mycket, men om du läser boken blir du kanske en smula (o)road för stunden. Att det inte fungerar hela vägen kan också bero på att skräck - som fungerar synnerligen effektivt på film - sällan blir riktigt lyckat som litteratur: jag har då aldrig blivit lika skrämd av en bok som jag har blivit på bion.