Tillbaka till Kent
Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har räknat bort det här bandet Kent och deras surt krampaktiga allvarsposer, men finner till min häpnad att jag alltid lyssnar på deras skivor ganska många gånger innan jag skickar in skivorna till lagret, där jag låser in dem och sväljer nyckeln. Deras nya skiva låter lika mycket 80-tal som "Du & jag döden" (som jag tror att jag lyssnade på en halv gång), och jag vet inte hur mycket det är meningen att det ska låta som Depeche Mode, bara att de någon gång borde kunna bredda sin smak och sina referenser: de har gjort DM-låtar sedan anno dazumal. Sedan tycker jag att de är lite löjliga med den här Kent-mytologin med kopiösa foton och textrader och låttitlar som parodierar sig själv (det är medvetet, jag vet) - de överskattade texterna är mindre intressanta än musiken. Jag lyssnar, önskar bara att de slutade skriva så högtidliga ballader och skippade flera av sina långsamma låtar. Det mest irriterande är ändå att de ska låta så polerade: det mesta verkar vara datorinspelat, och låter plastigt och livlöst (medvetet, jag vet).
Låter inte ganska många Smiths-låtar plastiga och polerade också?(Se det inte som ett påhopp; det är bara intressant att diskutera varvid dålig plastighet tar vid. All frid.)
eh, ja - men jag har lite svårt att förhålla mig neutralt objektiv till hur the smiths låter: men jämfört med oändligt mycket annat som spelades in under det ökända 80-talet tycker jag nog att de flesta smiths-låtarna låter anständiga. vad jag menar med "polerat" är väl att det låter för perfekt: jag tycker, i stark polemik med t ex min kollega b och alla som besitter elementära kunskaper i harmonilära, att musikalisk perfektion är lite överskattat - - -
Allt som är medvetet beror väl på oberoende och vi-gör-vad-fan-vi-vill-mentaliteten. Det är ju ingen hemlighet att småstadskillarna, goda för miljoner numera, vill låta som sina förebilder och vem vet; de kanske lär sig någonting på vägen och kommer fram till någonting nytt så småningom? Själv har jag inte sådan respekt för populärmusiken att jag tar så illa vid mig av slentrianmässighet och sell out. I stort sett all musik är mer eller mindre kommersiell, är den inte? Det handlar om att ge ut någonting som ska säljas. Visst kan jag hålla med dig: det är väldigt mycket finpolering och "läckra låtar" nuförtiden, killarna vet precis vilken knapp de ska trycka på för att tonårstjejerna ska börja gråta (den sentimentala vi-mot-världen-knappen). Men ändå: vad kent är nu är vad kent bör vara för mig; om jag vill ha intellektuell eller oklyschig, emotionell stimulans så går jag nog hellre till litteraturen eller konsten. Jag har troligen lyssnat alldeles för lite på radio under mitt hittillsvarande liv, eller så beror det på att min mamma hade så många ABBA-skivor.
Till en början måste jag tillkännage att mina tankar låg i samma spår som dina, men det var innan.
Innan jag hade lyssnat så pass mycket på deras album och insett brilijansen i deras låtar. Jag skulle vilja påstå att kent är metafysisk njutning. Äsch, vad dramatiserat det lät..