bernur

"Jag kunde inte hjälpa det, rastlösheten fanns i min natur, och ibland pinade den mig svårt. Det enda sättet att få utlopp för den var att vandra fram och tillbaka i korridoren på tredje våningen, omsluten av tystnaden och ensamheten däruppe, och försjunka i de brokiga syner som steg upp för mitt inre öga och som förvisso var mångahanda och lysande. Mitt hjärta fylldes av en jublande rörelse som kom det att kramas ihop av sorg men också att vidgas av liv, då jag invärtes lyssnade till en berättelse som aldrig tog slut, en berättelse som min fantasi skapade och ständigt byggde vidare på, fylld med allt det av äventyr, liv, eld, känsla som jag längtade efter och saknade i min verklighet."

Det är självklart på tredje våningen fantasin ges fritt utlopp, och skolledningen visste inte hur väl de visste vad de gjorde när de placerade mig där, där Bertha Masons andedräkt når min nacke dagligen. Jag läser Jane Eyre i Gunn-Britt Sundströms översättning - mest en revidering av Ingegerd Tälls från 1943 - givetvis utan att störas av petitesser som att hon på detta korta utrymme struntar i fem semikolon och två tankstreck; men hur ska läsaren få en uppfattning om Charlotte Brontës stil om översättaren behandlar skiljetecken vårdslöst?