Nobody Loves Us
"Call us home / Tuck us in / Nobody wants us / Dreamers and schemers / All pie-eyed, and bog-eyed, and cross-eyed / Oh, never loosen the grip on our hand / Whack us, then / Hug us hard / Nobody loves us / So we ... oh ... we tend to please ourselves / And we just cant stress, oh, how more the mess / And complete distress wont make much difference to us": Morrissey, "Nobody Loves Us".
När jag förra året skrev en artikel om Morrissey i Jönköpings-Posten och jämförde honom med Margaret Thatcher var jag förstås beredd på att det onda blodet skulle koka i de legendariska Morrissey-fansen, men förstod sedan att J-P inte ens har en hemsida, så den artikeln hittade aldrig fram till fansens altare. Men ändå - det var inte bara deras utbredda önskan att ingen engelsman skulle arbeta som förenade dem under 80-talet, utan ännu mer deras osvikliga förmåga att slå dövörat till både råd och varningar från den välmenande omgivningen. Nu framstår de ännu mer isolerade i sin upphöjdhet, som 80-talets slitstarkaste ikoner, och fullkomligt rigida i sina konservativa uppfattningar. Om du inte håller med mig, säg då vem av de två som har yttrat dessa ord: "If my critics saw me walking over the Thames they would say it was because I couldn't swim." Margaret on the Guillotine no more - - -