bernur

Tillbaka från den där förskräckliga mässan (hemska ord) i Huskvarna, som jag kanske lyckligtvis hittade till i morse, nedkyld efter att ha cyklat i motvinden. Precis när det mesta var nedpackat och jag gör mig färdig att snöra på mig cykelhjälmen kommer en av vaktmästarna och säger: - Vilken tur att du är kvar, då får du plocka ned banderollerna i taket. Jag tänker: han skojar, men han kommer tillbaka med en ranglig stege som han öppnar upp och den sträcker sig meter efter meter uppåt, och eftersom det bara skulle låta befängt (absurt, rentav) om jag berättade för honom om min höjdskräck - höjdskräck är knappast någon manlig åkomma, och dessutom borde den som är 190 cm lång ha vuxit ifrån sådant - klättrar jag på darriga sladdriga ben de ödesdigra tretton stegen upp, och där uppe där luften är tunn och stegen dallrar ska jag försöka haka loss vajrar och trådar, och efter viss möda lyckas jag få loss de fem tåtarna som sitter i mitten. Jag klättrar ned i ett nästan euforiskt tillstånd, ganska nöjd med mitt värv, när syvaren E påpekar att de fem banderollerna sitter i fem olika delar av taket. Så jag fortsatte klättra, nu något bistrare, och tänkte att det vore det hemskaste ödet av alla, att avlida i Huskvarna på en mässa som jag motvilligt tog mig till, iförd en ful väst med en ännu fulare PB såklart-knapp - - -