bernur

Sångaren i Joy Division, den oförliknelige Ian Curtis, begick ett av rockistoriens mest väntade och sedermera mytomspunna självmord den hånfullt vackra 18 maj 1980, och femton år senare publicerades hustrun Deborah Curtis sin ganska okritiska hyllning till det fenomenala fenomenet till sångare (till hennes försvar ska läggas att han presenterades som ungefär lika dålig äkta man som han var bra sångare), med titeln lånad från en textrad ur en av bandets bästa låtar, "Transmission": Touching From a Distance, som på det snygga omslaget till den svenska utgåvan ligger grått bakom omslagstextens oljeblå färg på den svenska titeln: Beröring långt ifrån. Joy Division och Ian Curtis.

Givetvis ger det hennes  text en viss auktoritet, att Deborah var gift med Ian, men samtidigt var han minst lika - om än inte mer - sluten och gåtfull i sitt privatliv som han var tillsammans med bandet och på scenen. Därför är intrycket ändå att hon kände honom lika illa som bandmedlemmarna som nåddes av dödsbudet med konvergerat chockerad uppsyn. Att boken nu tolv år senare kommer på svenska har förstås att göra med lanseringen av Anton Corbijns film Control.

Med facit i hand pekar förstås allt mot döden, speciellt sångtexterna (som liksom i den engelska utgåvan bifogas i ett appendix: tacknämligt nog ej översatta), och läsningen sker med en bitter smak i munnen mest hela tiden. Efter en rudimentär genomgång av uppväxtens sniffnings- och pillerexperiment handlar det mest om den frånvarande konstnärliga Curtis, och hustruns porträtt kan inte erbjuda särskilt mycket som inte redan redovisats i de otaliga artistporträtt som både bandet och dess sångare åtnjutit de senaste åren, till exempel Mick Middles och Lindsay Reades Torn Apart.

Ian Curtis har förmodligen mer gemensamt med Sylvia Plath än andra så kallade rockikoner som dött unga. Texterna delar hennes paniska intensitet och maniska balansgång mellan sjukdomstillstånd och längtan efter frigörelse: här är förtvivlan på riktigt. Deborah Curtis bok handlar dock ytterst lite om Ian som textförfattare, utan består mest av obligatoriska genomgångar av spelningar och inspelningar: hennes försök till analys av texterna är valhänt utförd, liksom amatörpsykologiserande resonemang om Ians sjukdomar.

Här finns några halvhjärtade försök att bortförklara den uppenbara dragningen åt det deppiga, genom att skildra några av bandets muntert omogna upptåg - men det är sannerligen ingen lätt uppgift att mildra sångarens dödslängtan och det desperat kongeniala sound bandet gav både hans röst och texter. Dessutom båtar dessa försök föga om hon samtidigt beskriver musiken som "spöklik".

I äktenskapet framstår Ian Curtis som svartsjuk och självisk - en typisk kombination av stark självkänsla och svagt självförtroende: inte särskilt unikt bland konstnärliga yrken, där artisten sällan behöver vara ett geni för att uppföra sig som ett. En sak Deborah lämnar relativt obesvarat är den rasism bandet kunde ägna sig åt, liksom att Ians vurm för det tyska ter sig som en kuriositet, när den i själva verket borde ha varit en stor del av hans psykiska status: det är sant att mycket av punkens provokationer var tomma gester, men här finns faktiskt något osmakligt i sångarens intresse för det tyska riket. Bandets stundtals elaka beteende blir inte heller tillräckligt utrett. Ians aggressivitet gick från noll till hundra, både i privatlivet och på scenen.     

Deborah Curtis tar tillfället i akt att läxa upp en och annan sur kritiker som gav bandet negativ publicitet medan det begav sig. Svartsjukan mot den andra kvinnan är egentligen inte lika stark som hennes svartsjuka mot hur Ian blev föremål för allas dyrkan. Nybörjare av bandets historia ska nog inte heller helt lita på den försmådda hustruns berättelse när hon ger den belgiska kvinnan Annik Honoré en stor del av skulden till Ians självmord. I Deborahs version ligger för den delen en hel del rasism och pyr, även där.