bernur

I dagens DN försöker Karin Johannisson avliva utbränningsordet från svenskan, och jag tycker att hon som vanligt har skrivit skarpt och intressant ("ordet utbrändhet fick en plötslig renässans som emblem för det tunga liv vi släpar på"). Hon visar hur en befängd industri tjänar pengar på att uppmuntra människor att kliva ned i det egna jaget (dåliga råd är dyra), när de i själva verket skulle må bättre av att vidga perspektiven och försöka se utanför sin egen horisont - eller nå utanför sin egen sfär. Sällan hör jag talas om utbrända människor i Rwanda eller för den delen bland ensamstående arbetslösa föräldrar, utan de utbrända har oftast flashiga jobb och verkar tävla i att vara mest stressad. Johannissons vackra slutsats: "bättre att bli närvarande i världen (gratis) än bara i sig själv." Hon refererar också till etnologen Torbjörn Friberg, som varnar för att den ytliga diagnosen 'utbrändhet' kan bli ett svepskäl som sanktionerar vilka åtgärder som helst med försvaret att somliga får somatiska besvär i stället för att åtgärda missförhållandena på arbetsplatsen.