En felfinnare leder en felfinnare
Jag är alltid glad att jag har så skarpsynta läsare - som nu när jag lyckas begå två fel på en gång, ironiskt nog när jag kritiserar andras fel: men det är verkligen inte min avsikt att vara nedlåtande mot översättare i allmänhet - tvärtom tar jag alla chanser att lyfta upp dem ur deras anonyma tillvaro när jag skriver mina My nose is bleeding-texter.
För det första: i min pocket av Jane Eyre på svenska med den senaste översättningen, som ingår i Bonniers serie "Klassiker", står det faktiskt "Gunn-Britt Sundström" på försättsbladet (jag borde ha vetat bättre: eller så är jag freudianskt arg på henne för hennes lamt skrivna För Lydia som kom på 70-talet, en tämligen överflödig uppdatering av Söderbergs Den allvarsamma leken).
För det andra: ja, hon heter Ingegärd von Tell (och inte som jag skrev Ingegerd Täll - men jag måste ha kastat om vokalerna i rent slarv; det finns ingenting att skylla på). Hennes översättning har jag läst ett tiotal gånger, medan Sundströms, som jag läser nu, är en ny upplevelse för mig. (Självfallet läser jag allra helst Jane Eyre på engelska - jag har tre exemplar av boken, varav en är tryckt 1850, med namnet Currer Bell på ryggen. Men nu läser jag för skolans räkning. Nöjesläser gör jag på sommaren.)
Men jag vidhåller ändå att Sundströms översättning inte alls är så 'modern' som jag vill minnas att recensionerna hävdade när den kom ut 1999. Jag tycker inte att von Tells översättning är så pjåkig eller gammaldags - men det sistnämnda kan bero på att min egen språkkänsla är ålderdomligt alstrad. Jag har givetvis inte undersökt översättningarna i detalj, men exempelvis när Tell översätter Rochesters ominösa apostrofering "God pardon me and man meddle not with me" ganska ordagrant som "Gud förlåte mig! Och måtte människor inte komma och lägga sig i" har Sundström valt "Gud förlåte mig, och må ingen människa stå i min väg", vilket i mina ögon ter sig mer tolkande än översättande, eftersom Sundström låter en bokstavlig människa träda fram här i singular, när Rochester egentligen menar att människor i plural borde hålla sig borta från hans och Janes förening.
För det första: i min pocket av Jane Eyre på svenska med den senaste översättningen, som ingår i Bonniers serie "Klassiker", står det faktiskt "Gunn-Britt Sundström" på försättsbladet (jag borde ha vetat bättre: eller så är jag freudianskt arg på henne för hennes lamt skrivna För Lydia som kom på 70-talet, en tämligen överflödig uppdatering av Söderbergs Den allvarsamma leken).
För det andra: ja, hon heter Ingegärd von Tell (och inte som jag skrev Ingegerd Täll - men jag måste ha kastat om vokalerna i rent slarv; det finns ingenting att skylla på). Hennes översättning har jag läst ett tiotal gånger, medan Sundströms, som jag läser nu, är en ny upplevelse för mig. (Självfallet läser jag allra helst Jane Eyre på engelska - jag har tre exemplar av boken, varav en är tryckt 1850, med namnet Currer Bell på ryggen. Men nu läser jag för skolans räkning. Nöjesläser gör jag på sommaren.)
Men jag vidhåller ändå att Sundströms översättning inte alls är så 'modern' som jag vill minnas att recensionerna hävdade när den kom ut 1999. Jag tycker inte att von Tells översättning är så pjåkig eller gammaldags - men det sistnämnda kan bero på att min egen språkkänsla är ålderdomligt alstrad. Jag har givetvis inte undersökt översättningarna i detalj, men exempelvis när Tell översätter Rochesters ominösa apostrofering "God pardon me and man meddle not with me" ganska ordagrant som "Gud förlåte mig! Och måtte människor inte komma och lägga sig i" har Sundström valt "Gud förlåte mig, och må ingen människa stå i min väg", vilket i mina ögon ter sig mer tolkande än översättande, eftersom Sundström låter en bokstavlig människa träda fram här i singular, när Rochester egentligen menar att människor i plural borde hålla sig borta från hans och Janes förening.
Kommentarer
Postat av: emelie
det är nyttigt att vara nördig. jag är tacksam för det. har sökt litteraturkurser i växjö - allt för att förtjäna något slags liv.
Trackback