bernur

Djävulen är på den berömda tapeten igen: dels genom Mona Sahlins flitiga omnämnande av gynnaren, och dels genom PJ Harveys fantastiska låt "The Devil" från hennes senaste grymt underskattade skiva, "White Chalk". Men i dag trillar ännu en polett ned, när den oansenlige tidskriften amos (den lär komma från svenska kyrkan eller något dylikt: bara ett av alla de små tecknen på att jag bor i bibelbältet - i Umeå förekom aldrig den här sortens smygpropaganda; där var det desto oftare förekommande att brevlådan fick påhälsning av veganfanzines), och de har ett temanummer om "ondskan", och givetvis illustreras det med en poster på Djävulen (är det meningen att läsarna ska riva ut den och hänga upp den: fan på väggen, liksom?), och en långlång artikel om den gamla vanliga metafysiska ondskan, vars giltighet auktoriseras med citat från George [W] Bush, och den felaktiga upplysningen att det var 1908 Dages Nyheter avskaffade Djävulen (det var 1909: dessutom var det ett antal yngre präster som i en enkät vägrade erkänna den sataniskes existens, så det är lite lamt att skylla på DN, om rätt ska vara rätt). Enligt Kristina Lindhs artikel räcker det med att snegla på Hitlers härjningar och attacken mot World Trade Center för att vi ska väcka den inte döda men slumrande Djävulen: "Auschwitz kunde svårligen förklaras av annat än ren och skär djävulsk ondska" - jo, det räcker med att läsa Ludwig Igras tunna bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet för att hitta en mindre flummig förklaring. Att läsa om Hjalmar Söderbergs möte med Djävulen i exil i Danmark, i hans oslagbart vackra bok Hjärtats oro, får mig att tänka på Roger Kints replik i The Usual Suspects: "The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world that he did not exist". Här Söderbergs -Djävulens? - ord:
"Gud blir alldeles utom sig, när någon liten fähund kliver opp och förnekar hans existens; han hoppar jämfota av ilska och ropar på polis! Jag är litet annorlunda beskaffad; jag ser med nöje och gott humör att man förnekar min existens. Jag är så tämligen fri från fåfänga, att jag verkar helst och bäst inkognito."