bernur

'Why, I wonder? I made her a dame.'

Mr Hutchings refrained from saying that this wasn't necessarily the road to the public's heart."

Tidigare var uttrycket "ett roligt skämt" ett exempel på tautologi, ungefär som "blött vatten" - men inte nu längre, när komikerna är så erbarmligt tråkiga. Vem kan skratta åt dem? I flera veckor har det gått ett program på svt som heter "Mia & Klara", och jag har försökt och försökt, men bara upplevt leda: finns det en lag som säger att svensk tv-humor måste innehålla personer som talar dialekt? Enda gången jag skrattade var när de spelade The Doors. Men i kväll visas Grotesco, och enligt min pålitlige kollega B ska det vara bra. Fan trot, men jag kan lika gärna titta, eftersom vi ändå inte löper risk att bli avbrutna av snorungar som piper fram "Bus eller godis!" - här firas Halloween vilka andra dagar som helst förutom den riktiga dagen. Och Henrik Dorsin är förstås något av ett geni.

Sångaren i Joy Division, den oförliknelige Ian Curtis, begick ett av rockistoriens mest väntade och sedermera mytomspunna självmord den hånfullt vackra 18 maj 1980, och femton år senare publicerades hustrun Deborah Curtis sin ganska okritiska hyllning till det fenomenala fenomenet till sångare (till hennes försvar ska läggas att han presenterades som ungefär lika dålig äkta man som han var bra sångare), med titeln lånad från en textrad ur en av bandets bästa låtar, "Transmission": Touching From a Distance, som på det snygga omslaget till den svenska utgåvan ligger grått bakom omslagstextens oljeblå färg på den svenska titeln: Beröring långt ifrån. Joy Division och Ian Curtis.

Givetvis ger det hennes  text en viss auktoritet, att Deborah var gift med Ian, men samtidigt var han minst lika - om än inte mer - sluten och gåtfull i sitt privatliv som han var tillsammans med bandet och på scenen. Därför är intrycket ändå att hon kände honom lika illa som bandmedlemmarna som nåddes av dödsbudet med konvergerat chockerad uppsyn. Att boken nu tolv år senare kommer på svenska har förstås att göra med lanseringen av Anton Corbijns film Control.

Med facit i hand pekar förstås allt mot döden, speciellt sångtexterna (som liksom i den engelska utgåvan bifogas i ett appendix: tacknämligt nog ej översatta), och läsningen sker med en bitter smak i munnen mest hela tiden. Efter en rudimentär genomgång av uppväxtens sniffnings- och pillerexperiment handlar det mest om den frånvarande konstnärliga Curtis, och hustruns porträtt kan inte erbjuda särskilt mycket som inte redan redovisats i de otaliga artistporträtt som både bandet och dess sångare åtnjutit de senaste åren, till exempel Mick Middles och Lindsay Reades Torn Apart.

Ian Curtis har förmodligen mer gemensamt med Sylvia Plath än andra så kallade rockikoner som dött unga. Texterna delar hennes paniska intensitet och maniska balansgång mellan sjukdomstillstånd och längtan efter frigörelse: här är förtvivlan på riktigt. Deborah Curtis bok handlar dock ytterst lite om Ian som textförfattare, utan består mest av obligatoriska genomgångar av spelningar och inspelningar: hennes försök till analys av texterna är valhänt utförd, liksom amatörpsykologiserande resonemang om Ians sjukdomar.

Här finns några halvhjärtade försök att bortförklara den uppenbara dragningen åt det deppiga, genom att skildra några av bandets muntert omogna upptåg - men det är sannerligen ingen lätt uppgift att mildra sångarens dödslängtan och det desperat kongeniala sound bandet gav både hans röst och texter. Dessutom båtar dessa försök föga om hon samtidigt beskriver musiken som "spöklik".

I äktenskapet framstår Ian Curtis som svartsjuk och självisk - en typisk kombination av stark självkänsla och svagt självförtroende: inte särskilt unikt bland konstnärliga yrken, där artisten sällan behöver vara ett geni för att uppföra sig som ett. En sak Deborah lämnar relativt obesvarat är den rasism bandet kunde ägna sig åt, liksom att Ians vurm för det tyska ter sig som en kuriositet, när den i själva verket borde ha varit en stor del av hans psykiska status: det är sant att mycket av punkens provokationer var tomma gester, men här finns faktiskt något osmakligt i sångarens intresse för det tyska riket. Bandets stundtals elaka beteende blir inte heller tillräckligt utrett. Ians aggressivitet gick från noll till hundra, både i privatlivet och på scenen.     

Deborah Curtis tar tillfället i akt att läxa upp en och annan sur kritiker som gav bandet negativ publicitet medan det begav sig. Svartsjukan mot den andra kvinnan är egentligen inte lika stark som hennes svartsjuka mot hur Ian blev föremål för allas dyrkan. Nybörjare av bandets historia ska nog inte heller helt lita på den försmådda hustruns berättelse när hon ger den belgiska kvinnan Annik Honoré en stor del av skulden till Ians självmord. I Deborahs version ligger för den delen en hel del rasism och pyr, även där.

Något i skymundan har vi upplevt en attack om än i mindre skala av fransk nyskriven litteratur översatt till vårt arma modersspråk, och påfallande ofta har dessa författare varit kvinnor: det jag senast har läst är Claire Castillons novellsamling Insekt, som är översatt av Helén Enqvist, och självfallet utgiven på ett nästan osynligt förlag, sekwa.

Det är nitton korta stycken som monomant behandlar relationer mellan mödrar och döttrar. Papporna är behändigt frånvarande, inte ens harklande skuggor i kulisserna: de är "ute och reser" allt som oftast. Ett första intryck är att det förefaller hafsskrivet, lite med en ovårdad nonchalans, men det heter att skenet kan bedra.

Otrevligheterna hopar sig, och Castillon väljer en besk humor för att ta sig an några tabuämnen, där hon favoriserar incesten: i titelnovellen lånar hon Nick Caves grepp från The Birthday Partys bästa låt, "Nick the Stripper", och låter orden 'insekt' och 'incest' agera ömsesidigt, omslutande varandra i en olustiger dans. Men hon visar också ett behov att distansera sig, när hon skildrar en mamma som maktlöst men med en säregen mix av nyfikenhet och likgiltighet bevittnar hur dottern utsätts för övergrepp från fadern: åtminstone är det vad hon tror, och kanske det är så - att tanken är det värsta, för här är den i vilket fall värre än handlingen.

Kort sagt: morsorna är jobbiga, döttrarna likaså. Värst är den femtonåriga dottern i "Att slåss", kanske samlingens bästa novell. Indränkt i revirmarkerande vaniljparfym misshandlar hon sin mor, och förvandlas i moderns blick till ett rovdjur - givetvis finns här en allegorisk tolkningsmodell vid sidan av den bokstavliga, med en hel del kritik mot konfliktängsliga föräldrar: det här är skruvat och överdrivet, men inte utan förankring i verkligheten. Castillon växlar mellan kaxiga och osäkra berättarjag, och är lika skicklig på att skildra utsattheten hos offren som hon skildrar den stillsamma maktberusningen hos förövaren. Det är vansinnet som lurar i oss alla, känslan av opålitlighet och att våra sinnen är utsatta för bedrägeri på lägsta nivå. Opålitligheten manifesteras även av författaren som kanske inte ens hon menar allvar.    

Castillon skriver på en hård rytm, på ett kantigt språk, som jag tror att den följsamma översättaren lyckats fånga ganska bra. Tunga kadenser och ett gnisslande tonfall samsas i hennes bångstyrigt omysiga stil, även om hon ibland bryter av det hårda med ett gammaldags poetiskt skrivsätt. Det finns en uppsluppenhet i hur hon berättar, där hon släpper alla garderingar, skriver förutsättningslöst.

Problemet är kanske att provocerande litteratur så lätt blir formaliserad, att den måste uppfylla strängt dikterade krav, och att den strama formen inte överensstämmer med innehållet. Dock har Castillon lyckats skriva hetsigt och grovkornigt, rastlöst energiskt, och påfallande icke-litterärt. Hon går alltid för långt, tillåter excesserna att domptera henne. De chockerande situationerna blir avväpnade med hjälp av deras inneboende groteska förvridning mot det svarthumoristiska, och det är kanske i lika hög mån en lättnad som en besvikelse - ett avkall, där effekten klingar av. 

I Göteborg för att gå på operan, som det heter: Barberaren i Sevilla. Jag är på operan en gång per årtionde, och tycker nog att det här var snäppet bättre. Att sova på Hotell Eggers kan jag däremot inte rekommendera, efter att ha blivit förflyttad till en Stephen King-novell, där jag vaknade med tv:ns diaboliskt digitala siffror visande på 3:33, vilket hade varit skrämmande nog som Djävulens tal delat i två, om det inte dessutom hade återstått 27 minuter av vargtimmen. Det borde utverkas ett diplom till den som lyckas sova ostört på hotell. Jag vet inte vad som gav mig de mardrömmar som jag vaknat av: om det var de knäppa novellerna av Claire Castillon som jag hade läst, eller om det var alla spöken av tidigare gäster på detta uråldriga hotell, eller om det var den fruktansvärda musiken som spelades på det sjapp som vi tog skydd vid från ett helvetiskt regnoväder, där IFK Göteborgs SM-guld i fotboll firades med att det spelades en skändligt dålig 70-talsmusik som utplånade alla spår av Rossinis ljuvligt sötade toner från mitt medvetande.  

Apropå Jan Olof Ulléns antologi De bästa svenska dikterna: en kollega och jag diskuterade häromåret om vi skulle sammanställa en antologi med svenska dikter, utifrån suckarna. Givetvis skulle Stagnelius vara kärnan i antologin, men vi tänkte bygga vidare och följa hur suckarna har följt de svenska poeterna, allt ifrån de anonyma balladerna till åtminstone Bruno K. Öijer och vidare. Därför är det en lycka att i Ulléns antologi hitta dikter av den relativt bortglömde finlandssvenske särlingen Lars Stenbäck (1811-1870), däribland "Den väcktes suck", med strofer som denna:

"Mitt hjärta är en hop av rykande ruiner,

Där stormen gnisslande i vild förvirring viner,

Och stundom kommer solen fram och därpå skiner."

De bästa svenska dikterna, från Stiernhielm till Aspenström, heter Jan Olof Ullén minst sagt myndiga genomgång av den svenska dikthistorien, utgiven i kölvattnet av Staffan Bergstens vackra Den svenska poesins historia. En underdrift vore det att påstå att båda böckerna är oumbärliga, av lite olika anledningar.

Ullén har skrivit böcker om enskilda svenska poeter, senast Stagnelius, men torde vara mest bekant från radions lyrikprogram, där han kunnigt väglett lyssnare genom personliga favoritdikter. Även här rör det sig om personliga favoriter, för han har bemödat sig om att göra ett urval utifrån egen smak. Tyvärr har det inte hindrat boken från att ändå bli några sidor längre än standardantologierna, eftersom han ändå nödgats ta med de flesta av de gamla örhängena. Måste ett urval vara så omfattande?

Skillnaden är att Ullén har skrivit miniessäer om poeterna, där han visserligen oftast knaprar på den äldsta skåpmaten, men ändå lyckas förklara och ibland uttrycka personliga tankar om enskilda dikter, som denna slutsats om Lenngrens minst sagt fortfarande kontroversiella "Några ord till min K. dotter": "Lenngren överger slagfältet - sedan hon minerat det". Fördelen med hans metod är att han ändå lyckas bli personlig, även om han som sagt var med något undantag väljer etablerade poeter och deras mest kända dikter. 

I stället för kanon vill Ullén motivera projektet med att han förklarar vad som är bra med dessa dikter. Givetvis påminner hans metod en hel del om Harold Bloom relativt nyligen utgivna The Best Poems of the English Language, som också varit Ulléns främsta inspirationskälla. Lika auktoritärt som Bloom skriver Ullén om dessa auktoriteter: ärligt, utan att blunda för uppenbara brister hos enskilda alster. Att skriva att Bellman förenar storheten hos Mozart och Shakespeare är kanske en medveten hyperbol från Ulléns förfriskade penna, liksom en något blasfemisk jämförelse mellan Heidenstam och Björling. 

Jag läser med stor behållning dessa omistligt tjusiga dikter, som Lucidors "Ett Samtal emellan Döden och en säker Människa" - i en av mina antologier har den gamla stavningen bibehållits, vilket gör att du som läsare kommer ännu närmare de ursprungliga tonfallet i denna underbara dialog. Men här finns nästan oändligt mycket att glädjas åt, till exempel ett fint urval av Thorild, och det märks tydligt i presentationerna när han gillar någon, såsom Ekelund. Ullén har ändå valt med omsorg, och det personliga visar sig både i in- och exkluderandet, som när han inte tar med Johannes Edfeldts vackra "Arkaisk bild".

Eftersom dikterna är så bekanta blir presentationerna oftast behållningen (hur många tjocka antologier kan trängas i en bågnande bokhylla? frågar sig läsaren retoriskt), liksom ett sparsmakat men välskrivet förord, där han bland annat resonerar kring Kenneth Kochs definition av poesi som ett eget språk. Jag instämmer. Poesi kan inte transponerars, göras "begriplig" (jag hoppas att obegriplighetsdebatten kring Ann Jäderlund för snart tjugo år sedan är den sista i sitt slag). Ullén menar att utöver intellektuell förståelse tillkommer en odefinierbar ingrediens vid diktläsning, något som inte kan översättas med språkliga medel. Tja, om jag inte höll med skulle jag så klart inte läsa hans bok, eller skriva detta.  

I början av 90-talet läste jag en artikel om kulturpolitiken, den hade som rubrik "Rambo eller Rimbaud", och behandlade förstås den evigt tröttsamma frågan mellan fin- och skräpkultur. Nu har två litteraturvetare, Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson gett ut en stridsskrift som heter Hamlet eller Hamilton? Litteraturvetenskapens problem och möjligheter - men i ärlighetens namn känns Guillous 80-talshjälte överspelad: varför inte hellre döpa boken till Stig Larsson eller Stieg Larsson? För att inte hålla läsaren på halster: Forslid och Ohlsson svarar själv på sin fråga, och svaret är - både Hamilton och Hamlet.

Som inledande scoop presenterar paret litteraturvetarnas relativa frånvaro vid bokmässan, och sedan tilltar en ganska rejält underbyggd diskussion kring litteraturämnets överlevnadsstatus vid både universiteten och i samhället i stort, det som de genomgående benämner 'offentligheten'. Ursprunget är egentligen den DN-debatt om humaniorans kris som instiftades av Sverker Sörlin hösten 2005, orsakad av Times Higher Education Supplements rankinglista över de bästa universiteten i världen, där Sverige inte hade någon av de 50 högsta placeringarna.

Ohlsson och Forslid gör en ytlig analys av "det medialiserade kunskapssamhället", vilket är deras benämning av nutiden, när de försöker förklara hur det har gått till när litteraturämnet har tappat ställningarna som det viktiga bildningsämnet. I och för sig, medger de, har ämnet alltid befunnit sig i kris (kan det då kallas kris, frågar sig vän av ordning).

Det engelskspråkiga cultural studies har inom svenskt litteraturväsende haft ganska svårt att få fäste på lärosätena, men Forslid och Ohlsson vill se mer av detta. Deras devis är att de gamla tolkningsmodellerna har spelat ut sin roll: vi behöver inte fler närläsningar - vad vi behöver är fler jämförande studier, och framför allt ska vi låta de sönderanalyserad stora namnen vila i frid några generationer. Kort sagt behövs det, menar paret, inga fler avhandlingar om Ekelöf, utan nu ska det forskas om författarskap som annars blir sedda över axeln (ja, det är Liza Marklund de menar). Men det här brukar lösa sig av sig självt: för trettio-fyrtio år sedan kom det ut floder av böcker om Pär Lagerkvist, men det syns inte röken av detta just nu - däremot oceaner av böcker om Heidenstam, som innan dess varit persona non grata i årtionden: och så vidare.

De vill alltså överföra skolverkstermen "det vidgade textbegreppet" till universiteten, och menar att litteratur är all slags text, inte bara fiktion, och framför allt inte bara kanoniserade författare. Mer forskning om reklamtexter, bloggtexter, tidningsartiklar, speedwayklubbars programblad, mötesprotokoll ... Men som stridspamflett är den här tunna boken alldeles för tam.

Forslid och Ohlsson beskriver hur det kan se ut på universiteten, där "avundens organisation" har tillåtits breda ut sig, och det har skapat en konflikt mellan 40-talister och 60/70-talister, där inget utbyte av kunskap och erfarenheter sker, utan allt reduceras till bevakning av vardera positionen: ett skyttegravskrig. Men att bygga konspirationer utifrån enstaka exempel på despotiska utnämningar ter sig grumligt: den mossigt gamla utnämningspanelen kan nästa gång vara ersatt av unga mossiga eller lika gärna gamla uppdaterade medlemmar.   

Deras tanke är att viss typ av litteratur blev sakraliserad redan från början, upphöjd till okränkbar religion, och sedan har ingen vågat eller fått ifrågasätta detta faktum. Men kejsaren är väl ändå inte riktigt lika naken som de här pojkarna vill säga. Och deras förslag på alternativ tolkningsmodell - jämförelsen - vill jag inte ovillkorligt acceptera, så länge den inte ger mer fruktbara resultat än rena självklarheter som detta, deras egna exempel: "Mycket skiljer givetvis filmen Jägarna från romanen Hummelhonung."

- Du är fortfarande tonåring, tycker min fru, när vi sitter i bilen, och jag har gnälltjurigt kommenterat något, jag minns inte vad, men lovar att bättra mig. Vi handlar vår purjolök och mjöl och annat nödvändigt, och på väg hem säger hon att hon bara ska svänga förbi blomsteraffären och köpa något att sätta i jorden. Då säger jag att jag väntar i bilen.

- Nu låter du precis som barnen, säger hon - - -

Nä, jag tillhör inte dem som tycker att poesi nödvändigtvis måste läsas andäktigt - men jag kan inte göra något annat när jag läser Kjell Espmarks senaste diktsamling, Vintergata, där han utgår ifrån den grekiska antologin, som den sammanställdes på 900-talet, med tonvikt på epigram och gravskrifter. Espmark låter dödstemat klinga genom hela samlingen, med en metod delvis lånad från Edgar Lee Masters, som givetvis också influerades av den grekiska antologin när han skrev sin majestätiska Spoon Rivers Anthology 1915.  

Här har Espmark på sätt och vis summerat hela sin karriär som författare: från och med första samlingens Mordet på Benjamin (1956) - en dikt därifrån återanvänds här - till de på 2000-talet utgivna samlingarna om hur döden ritar sina cirklar allt snävare kring författaren själv. Han anammar flera olika diktjag, och därmed framträder allmängiltiga och djupt gripande situationer och människor: modern som överger sin son i en flod: "ännu i detta tidlösa mörker / kan jag höra pojkens skrik".

Eftersom boken utgör ett slags koncentrat av världshistorien rör sig diktjagen mellan tid och rum, i en kronologisk resa från den första människan till några av de näst sista kan man förmoda, med de avslutande dikternas terrorister och krigshetsare. Tidens oundvikliga gång är ett övergripande tema, och det handlar inte om timmarna eller dagarna eller åren, utan snarare årtusendena. Espmark förbinder tidsepokerna, upprättar en förbindelse med vårt förflutna, när han låter dessa döda röster med sina levande tonfall tala direkt till oss, oavsett om de är Sapfo eller en anonym bonde, oavsett om vi befinner oss i Egypten, Grekland, Norge, Japan, Ryssland, Arabien eller Kongo. Det är en dialog med både världs- och litteraturhistorien han vårdar.     

De kortfattade, förtätade ögonblicken ringas in vackert av Espmark, som själv påpekar dikternas förtrogenhet med epifanierna. Det är koncist, med total dödsnärvaro som dikterna osentimentalt och utan att flacka med blicken naglar fast ögonblicken. De olika diktjagen tar ofta avsked av annat än livet, i dessa förberedelser inför döden - det kan handla om övergivna ideologier eller förlusten av språket lika gärna som bitterhet inför livets upphörande.    

En gnutta uppgivenhet smyger sig in i dikterna: "de enda som minns oss / är våra igenvuxna stigar" (men, stämmer det? - jo, livet är högst förgängligt och förgäves, kanske: men Espmarks bok visar på något av en motsats, hur livet också är bevarande och meningsfullt). Här finns även en berättelse om någon som hamnar under melankolins beryktat svarta sol, men botas av en handgriplig munk som bryter av fyra revben på honom och låter honom höra fågelsången igen - kanske en lämpligare metod än Försäkringskassans sjukskrivningar av de utbrända?

Samlingen är både ambitiös och anspråkslös. Ganska mycket utspelar sig mellan ljus och mörker, några av de mest bärande motiven i Espmarks diktning, eller som han själv aforistiskt beskriver det: "I springan mellan ja och nej / tycks jag ändå ha levat". Mörkret som tar plats konkret och påtagligt, medan ljuset agerar besvärjare. Espmark lånar Tranströmers berömda formulering om lampan som sänder ut mörker i stället för ljus, som beskrivning av sorg. Trots det deppiga tonfallet är det ändå en lycka att ta del av dessa blygsamt storslagna ögonblick.

1 The Tyger, William Blake

Den perfekt symmetriska tigerdikten av halvgalningen Blake, vars drygt två hundra år gamla visioner fortfarande inte har slocknat. Medan versfoten trampar graciöst visar Blakes katt suverän nonchalans mot rimorden.   

2 Pantern, Rainer Maria Rilke

En av Rilkes ting-dikter, om den sorgset fångna och livströtta pantern på Jardin des Plantes i Paris: "wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte" är hur dess bedövade vilja beskrivs.

3 Jaugaren, Elmer Diktonius

Härligt subversiv dikt av vildbasaren Diktonius, som visar hur kattens rovgirighet är förbunden med poetens natur: "Så är vi två, min dikt och jag: en klo".

4 Dreamtigers, Jorge Luis Borges

Argentinaren Borges drömde om den bengaliska tigern, i denna lyriska prosaskiss: på ett obetalbart foto smeker författaren en av dessa tigrar, med ett outgrundligt saligt leende på sina läppar. Den här prosadikten kan gärna läsas i anslutning till fiktionen "Blå tigrar" från La memoria de Shakespeare (ej på svenska), där han refererar till Blakes tigerdikt. 

5 Kattresan, Ivar Arosenius

Den vackert knäppa naivistiska sagan om Lillan som klättrar upp på katten och äter tills hon spricker, allt skildrat i fina rim och bilder av den skicklige konstnären Arosenius; jag lärde mig läsa till den här boken, en erfarenhet jag delar med Kat[t]arina Frostenson.

6 Till en gepardhona på Moskvas Zoo, Durs Grünbein

I den här dikten av den unge tyske lyrikern Grünbein jämför han kattdjurens pälsar med gangsterbrudar, deras gång med androgyner som beträder catwalken ("Hennes ryggrad / Doserar minsta rörelse"); dikten är en känslig pendang till Rilkes panterdikt.

7 [507] "She sights a Bird - she chuckles -", Emily Dickinson

Dickinson skrev kanske ännu vackrare dikter om fjärilar, fåglar och rentav spindlar, men här visar hon fin förståelse för kattens predikament i dess fåfänga rovdjursjakt efter de kvicka fåglarna: "Bliss disclosed a hundred Toes - / And fled with every one -".

8 Jaguaren, Ted Hughes

Hughes katalogiserar några andra av djurparkens invånare innan han kommer till en ensam jaguar, och med sedvanligt grova men paradoxalt finstämda formuleringar träder en fånge fram, långt ifrån frihetsberövad ("hans stora kliv bär frihetens enorma vidder").   

9 Lyckokatt, Edith Södergran

En av Södergrans katter hette Totti, och katter har sin givna plats i hennes dikter, bland annat i denna sorgsna önskedröm om sierskekattens smekningar av diktjagets ego - men poeten visste att katter smeker bara mothårs.

10 Lovecats, Robert Smith  

En av 80-talets mest oväntade skapelser var de singlar The Cure gav ut efter sin depptrilogi "Faith" (med låten "All Cats Are Grey"), "17 Seconds" och "Pornography", däribland denna muntra skapelse med allehanda felinska ljud, och förmodligen Robert Smiths största stund som textförfattare.  

[Kontentan: vem kan hitta tio lika underbara dikter som handlar om till exempel hundar?]

Mitt emellan böcker som du ovillkorligt gillar eller tar avstånd ifrån befinner sig de böcker som innehåller två lika starka spår: du gillar dem kanske för att den uttrycker intelligenta tankar, men stör dig samtidigt på att de ibland kommer med idéer som är billiga och befängda. Theodor Kallifatides senaste bok, Mödrar och söner, är en sådan bok. Han, eller förlaget, lanserar den som en roman, men de fiktiva inslagen är minst sagt långt borta i den här boken.

Jag kan lika gärna erkänna på en gång: jag har aldrig läst en rad av Kallifatides förr - han har i mina ögon tett sig vara en löjlig figur (en orättvis bedömning, förstås, men jag har aldrig gett sken av att vara rättvisans förespråkare). Nu är det radioprogrammet som har gett mig i uppdrag att läsa - men jag valde själv boken, utan att kunna motivera varför. (Det kan ha med urvalet att göra.)

Den 68-årige författaren reser hem till sin 92-åriga mor i Grekland, och tillbringar sju dagar där, samtidigt som han läser den döde faderns miniatyrbiografi, och tecknar ett ömsint vackert porträtt av en robust, humoristisk och ganska skarpsinnig mor (inte helt utan skavanker: kort sagt, så där som vi alla kan föreställa oss våra föräldrar), som gett sin son i arv bland annat ordlekarnas glädje. Modern befinner sig lika ofta i periferin, för sonen är också angelägen att skildra sin egen uppväxt, sin unga olyckliga tillvaro (som dock inte uteslöt att han frikostigt tröstade sig med flickor, så jag undrar hur olycklig den egentligen var).  

Mycket handlar om åldrandet. Kallifatides inser att det börjar bli bråttom att skriva den här boken, eftersom de båda har döden i hälarna, och "vems död som tar det längsta steget kan man inte veta". Därför handlar det mycket om hans egen död, även när han berättar om vännen Harry Scheins död för kort tid sedan. Tyvärr gör Kallifatides självupptagenhet att historien färgas av hur han själv tar plats, och skymmer modersgestalten. Att ställa den här skildringen intill några andra modersporträtt i litteraturen - exempelvis Amos Oz En berättelse om kärlek och mörker - är inte direkt smickrande för den. Kallifatides visar för mycket distans till sin mor, han sneglar hela tiden på sin läsare, frågar sig vad hon ska tycka.  

Däremot visar sig de ömma känslorna i detaljerna, som när han skildrar hur den åldriga modern inte tillåter honom utföra några hushållssysslor, förutom att tillaga kaffet, och hur hon vägrar använda den nya förskäraren - en gåva från sonhustrun - utan föredrar den gamla slöa kniven; vanan är starkare än alla känslor och allt förnuft. Rätt så ofta läser jag leende om den här vitala modern, och hur hon skäller på sin mer än vuxne son för hans ostrukna skjorta, jeans, okammade hår ... Även i hur Kallifatides målar fram Grekland, landet där berättelsen om Döden är starkare än Döden själv, kan jag imponeras av.      

Det är en aning frustrerande med boken är alltså att den gör ett så blandat intryck. Jag gillar modersbilden, och den stundtals briljanta intelligensen, men störs lika mycket av vissa stolligheter och ren enfald. Därför samsas i samma bok klokheter som denna: "För varje minne som går förlorat kommer en kliché till ersättning" med dumheter som denna: "Ju mer man ger desto mer får man ta emot", och en bunt andra Paolo Coelho-sanningar, bland annat en tramsig kärlekslära i tolv steg, presenterade med en sorts urartat högtidligt allvar, som ger de banala truismerna (vi väljer inte våra minnen utan blir valda av dem) ett löjets skimmer.   

Alla som har haft katt vet att perioderna utan kattsällskap mest är att betrakta som parenteser i ens liv. Det går inte att äga en katt så som man kan äga en hund eller en akvariefisk. Nu har vi äntligen fått ynnesten att gästas av ett av dessa outgrundliga väsen, grå med tassarna och nosen doppade i vitt, och med en grå personlighetsfläck i ansiktet. Jag går till skolan med handlederna sönderklösta och måste förklara mig (jag är inte emo). Kattungen har fortfarande inte lärt sig spinna, utan flåsar. Hade den varit människa skulle polisen arrestera den. Jag tror att hädanefter kommer allt jag skriver att handla om den här katten. Den väcker oss vid femtiden på morgonen och vill leka, och jag är överlycklig - - - 

"Jag kunde inte hjälpa det, rastlösheten fanns i min natur, och ibland pinade den mig svårt. Det enda sättet att få utlopp för den var att vandra fram och tillbaka i korridoren på tredje våningen, omsluten av tystnaden och ensamheten däruppe, och försjunka i de brokiga syner som steg upp för mitt inre öga och som förvisso var mångahanda och lysande. Mitt hjärta fylldes av en jublande rörelse som kom det att kramas ihop av sorg men också att vidgas av liv, då jag invärtes lyssnade till en berättelse som aldrig tog slut, en berättelse som min fantasi skapade och ständigt byggde vidare på, fylld med allt det av äventyr, liv, eld, känsla som jag längtade efter och saknade i min verklighet."

Det är självklart på tredje våningen fantasin ges fritt utlopp, och skolledningen visste inte hur väl de visste vad de gjorde när de placerade mig där, där Bertha Masons andedräkt når min nacke dagligen. Jag läser Jane Eyre i Gunn-Britt Sundströms översättning - mest en revidering av Ingegerd Tälls från 1943 - givetvis utan att störas av petitesser som att hon på detta korta utrymme struntar i fem semikolon och två tankstreck; men hur ska läsaren få en uppfattning om Charlotte Brontës stil om översättaren behandlar skiljetecken vårdslöst?      

I resten av den kända världen dyrkas Jeanette Winterson vederbörligen, och i The Guardians månatliga Book Club är hennes Oranges Are Not the Only Fruit novembers bok, där den första artikeln förklarar bibelreferenserna i boken - det kommer ytterligare en artikel i veckan som tar upp olika aspekter av den här fantastiska romanen. I Sverige är det stört omöjligt att uppbåda intresse för den här geniala författaren (är det hennes genialitet som är så skrämmande?), och när jag låter eleverna läsa just den här boken suckar de bara uppgivet och tycker att allt är överdrivet och konstigt, och kollegerna likaså tycker att sagoinslagen är svårsmälta. Exakt vad är det som är så svårt med den här författaren eller hennes böcker? Vad ska jag göra? Citera Ingemar Stenmarks "det går inte att förklara för den som int begrip"?

Den ytterst läsvärda poeten och kanske blivande akademiledamoten Eva Ström gläder sin läsekrets genom att skriva prosa också, nu senast Claires leende, en ganska sorglig historia om den självmördade Claire och hur hon kommer fram till sitt definitiva beslut. Att inleda med huvudpersonens självmord känns igen från både Falkenlands Trasdockan och Rydbergs Osalig ande. Eva Ström gör något liknande när hon låter sin roman kretsa eller stryka kring Claires bevekelsegrunder, men hon undviker deras halvgotiska metafysiskt melodramatiska stilarter, till förmån för ett nästan för fysiskt förfaringssätt, som oblygt närgånget tar sig in till kroppens minsta skrymslen och vrån. 

Här är det tre yngre flickor som samsas om utrymmet - skolkamraterna Claire, Nina och Linda - i en tidlös, stiliserad värld, förlagd till ett diffust då. Ströms språk är piggt och käckt, kanske inte helt i samklang med uppgivenheten hos framför allt Claire - men det är en dissonans som ger romanen en säregen klang, som om språket värjer sig mot ämnets allvar. Det är skrivet på en hård rytm, med fin känsla för olycksbådande toner.

Dessa parallellhistorier tangerar ibland sagogenren, med halvt överdrivet allegoriska inslag, men mest handlar det om hur Claire i en totalt realistisk ram upptäcker att tillvaron kan reduceras till "en korsstygnstavla av vanor", och den förtvivlan som uppstår när hon inser att ingenting har någon betydelse. Hon söker sig till kyrkan, förgäves förstås, för den är inte för henne. I ett kort kapitel travesteras bergspredikan, med en ganska bitsk religionskritik ("Saliga äro de som går i kyrkan, ty de kan fundera till sitt sista andetag över vad som egentligen menas med treenigheten och slippa tänka på resten") likväl som en uppgiven släng åt en viss del av politiken ("Saliga äro de politiska, ty de är i färd med att starta krig").

Claire får allt gratis: skönhet och talang, men vad hjälper det när teckningsläraren väljer bort hennes skickligt utförda fågelteckning till förmån för Ninas hafsverk till papegoja? Där förenas Claire och Nina i skammen, i ett välskrivet kapitel där Claires självhat får överslag: det som ur ett perspektiv är en vacker bild kan ur ett annat avslöja en överdriven nit och överdriven vilja att vara till lags.

När Linda får mens börjar tillvaron gunga med nästan Carrie-artade proportioner, tills hon klänger sig fast vid engelsk grammatik (av alla saker). Men för Claire finns ingen räddning: hon har dragit nitlotten, och kan liksom Coleridge i diken "Tröstlöshet" konstatera att hon "ser, men känner ej all den skönhet som finns" (Hardings översättning).  

Bokens omslag visar ett androgynt ansikte, extremt upplyst, som torde föreställa Claire. Men är det då ett leende vi ser? Ögonen är slutna, ansiktet svårtolkat. Kanske avsaknaden av ett leende, eller att just Claires leende är någonting främmande. Ida Börjel listar i en dikt i Sond ungefär 75 olika leenden, och något av dem passar på Claire, säkerligen "Den dödas leende", som ett av dem heter - Ström citerar liksom Börjel den forskning som har listat ansiktets nitton olika leenden: Claires leende kan vara det nittonde, föreslår Ström. När Claire i Florens ställs inför Botticellis andlöst vackra "Venus födelse" upplever hon en inverterad epifani, och tänker endast att det är "bara en bild" - tydligare kan hennes döda jag inte gestaltas. 

I Ibsens Et dukkehjem yttrar Nora en redig 1800-talssvordom när hon säger: "Død og pine!" I den senaste svenska översättningen låter det: "Det var fan!" Detta gör hon så klart för att unna sig en fristad från tyrannen Helmers subtilt milda förtryck. Enligt en artikel från i dag är det hälsosamt att svära, och särskilt hälsosamt är det att svära på jobbet. Som svensklärare kan jag bara dementera forskningsresultaten: jag svär aldrig, och jag är hälsan själv.  

Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har räknat bort det här bandet Kent och deras surt krampaktiga allvarsposer, men finner till min häpnad att jag alltid lyssnar på deras skivor ganska många gånger innan jag skickar in skivorna till lagret, där jag låser in dem och sväljer nyckeln. Deras nya skiva låter lika mycket 80-tal som "Du & jag döden" (som jag tror att jag lyssnade på en halv gång), och jag vet inte hur mycket det är meningen att det ska låta som Depeche Mode, bara att de någon gång borde kunna bredda sin smak och sina referenser: de har gjort DM-låtar sedan anno dazumal. Sedan tycker jag att de är lite löjliga med den här Kent-mytologin med kopiösa foton och textrader och låttitlar som parodierar sig själv (det är medvetet, jag vet) - de överskattade texterna är mindre intressanta än musiken. Jag lyssnar, önskar bara att de slutade skriva så högtidliga ballader och skippade flera av sina långsamma låtar. Det mest irriterande är ändå att de ska låta så polerade: det mesta verkar vara datorinspelat, och låter plastigt och livlöst (medvetet, jag vet).  

Av de romerska poeterna torde Catullus vara den som har störst potential att tilltala vår tids nyfikna läsare - om inte annat bevisas det när vi läser om antiken på skolan och eleverna ställer sig i kö med rodnande kinder och frågar: - Kan vi inte få läsa nåt av den där Catullus? Nu har en efterlängtad nytolkning av ett ganska fylligt sjuttiotaligt urval av sammanlagt 116 dikter utgivits, under överseende av latinexperten Tore Jansson (vars kultur- och språkhistoria kring latinet, från 2002, är läsvärd) och poeten Gunnar Harding. Deras bok har fått den självsvåldiga titeln Dikter om kärlek och hat.

Tidigare har Ebbe Lindes 50-talsöversättning varit den mest gångbara, även om jag har förstått att han tagit sig skändliga friheter med både versmått och innehåll. Jansson/Harding försöker behålla versfötterna, och låter Catullus kliva så graciöst det nu är möjligt - dels när det gäller denne frivole diktare, och dels när det gäller det svenska språkets möjligheter att utgöra underlag för graciösa rörelser. Den som vill jämföra kan ta del av Malte Perssons vackra försök med två dikter.

Med sitt klingande vackra namn Gajus Valerius Catullus gjorde den här ynglingen skandalsuccé som oborstad poet, och väckte visst avsett anstöt. Liksom Walt Whitmans oblyga hyllande av sig själv är Catullus en jagstark poet, och han skriver sina dikter med en avundsvärd lätthet (enligt en gammal sanning ska dikten inte visa spår av den möda som ligger bakom): få poeter kan liksom Catullus skriva så här obehindrat - tanken går till den Lord Byron som Harding så nyligt översatt så förtjänstfullt, och vars dikter och framför allt brev verkar vara skrivna i någon slags vårdslös koncentration.

Den som söker skabrösa dikter hittar dem förstås i överflöd, men det är värt att tänka på att Catullus också skrev annat: till exempel gudomligt vackra kärleksdikter, något Harding påpekar i sitt muntert skrivna förord. Att Harding/Janssons Catullus tillåts kalla Caesar för 'bög' i den tjugonionde dikten är kanske en anakronism för mycket, när originalets 'cinaede' troligen avser någon som är liderlig eller oanständig (är det för resten inte särskilt smart ens i våra dagar att pejorativt kalla någon för 'bög' - förekommer det ens bland hockeyspelare?).

Ett irritationsmoment är hur Catullus omtalar sig själv i tredje person, vilket han gör lite för ofta för att det ska uppfattas som annat än koketteri (det är ungefär lika tröttsamt som vissa hiphopartisters narcissistiska tjat). Som musa har han sin Lesbia (troligen hette hon Clodia i den så kallade verkligheten), och han vacklar enastående mellan dyrkan och hat. Annars är det trevligt att ta del av den romerska vidskepelsen, som tvingade diktjaget att med en av poesins mest kärleksfulla hyperboler överösa sin älskling med så många kyssar att de inte kunde räknas av svartsjukt bevakande ögon, som kunde utslunga förbannelser om de visste det exakta antalet - givetvis en snygg undanflykt av den beräknande Catullus: lita aldrig på krumbuktande poeters smorda munläder.  

Det mesta i den här boken förefaller vara skrivet i sängen (med putande täcke), där poeten smuttar på ett glas falerner och trots allt känner sig ganska nöjd, tills elakheten får hans blod att koka, och hans språk antänds av gränslös elakhet mot någon rival, eller när en salighet vänds i gnällig självömkan. Vem kan motstå rader som dessa: "vad en kvinna till upptände älskaren säger / skriv det i virvlande ström, skriv det i jagande vind"?

Albert Camus om Nobelpriset: "Så trött eller likgiltigt som samhället är idag, är det naturligtvis bara rena slumpen som avgör vad det hyllar."

Med språket visar du vem du är: i varje formuleringar finns fällor och snaror att undvika, men också valmöjligheter som med ett enda schibboleth-ord kan placera dig bland oönskade vänner. Jag läser allt jag kommer över av språkböcker - jag vet sannerligen inte varför, det måste finnas en dold orsak - och nu har jag läst Lars Melins Vett och etikett i språket. Om jag inte missminner mig kom den ut för första gången för cirka tio år sedan, men det här är en helt reviderad version, eftersom så mycket har hänt sedan dess - dessutom ger det tillfälle till en ordvits från Melin: "nu ännu vettigare".

Vem har då spänt rättesnöret, och hur töjbart är det (inte)? Ja, åtminstone lyckas Melin skapa en nidbild av nitiska svensklärare med rödpenna. Självfallet är språkvårdarna sitt bistra rykte till trots ganska välvilligt inställda till språkförändringar, så länge de inte är helt uppåt väggarna. På tal om väggar: den här boken är helt guldklädd, så läslampan kastar fina reflexer upp mot väggarna - jag saknar vid det ögonblicket mina två katter.

Enligt Melin berikas vårt språk av ett nytt ord om dagen, och språkvårdarna kan verkligen inte bestämma över vilka av dessa som överlever, bara ge försiktiga råd. För att ordet ska finnas kvar måste det användas frekvent, och överleva en generation språkbrukare (något som sållar bort de flesta nyorden, eftersom de yngre sällan vill tala som de äldre, kan man förmoda - jag har aldrig varit ung, så jag vet inte).

Ett intressant stycke handlar om hur du ska stämma din text i rätt tonart. Melin urskiljer fem stilnivåer:

   1)    den föråldrade och högtidliga

   2)    fint och formellt

   3)    normalt

   4)    vardagligt

   5)    talspråkligt, oacceptabelt i skrift.

Nu invänder du att just de två lägre nivåerna är de mest förekommande, speciellt i bloggar som den här. En annan invändning är att det inte är lämpligt att mixa två disparata nivåer, vilket förstås är rent nonsens.

Även Melins resonemang om de smarta felen - språkets mutationer - är intressant, för där visar han att mycket av det vi tar för givet och håller för sant bygger på missförstånd eller förenklingar. Däremot tycker jag att han ofta blir alltför resonerande, och försöker pricka in för mycket - dessa resonemang blir summariskt svepande, och jag saknar att han till exempel kunde säga något mer intelligent förklarande om särskrivningar än vad som redan har sagts i alla andra böcker av den här typen. 

Men det är synd att klaga, när ämnet ändå är intressant i sig, och bara ett av många bevis på att alla dödförklaringar av vårt språk är befängda och motsägelsefulla. Något handfast råd finns här ändå - som att första meningen är oerhört viktig för att etablera ett förtroende med läsaren (jag tror i och för sig att Melin uttrycker sig annorlunda, men jag tycker att första meningen är viktig). Tråkigt nog hemfaller Melin dock åt vissa tröttsamma generaliseringar, som den vanliga stereotypen att unga bara talar ett serietidningsspråk: "å ja ba å hon ba typ ba", liksom några av exempelmeningarna som pekar ut kvinnor som shoppare och männen som golfspelare.

Jag gratisläser skolbibliotekets otummade nummer av Ord & Bild. Nyaste numret handlar om Frankrike, och självklart tjusas jag av saker som Monique Wittigs berömda essä "Det straighta sinnet", denna liksom mycket annat i numret översatt av den flinka Athena Farrokhzad, kritikern med det lysande namnet och ett så vackert språk som rentav prytt min e-brevlåda med mondäna formuleringar i ett visserligen hätskt meningsutbyte i ett ämne där vi stod långt ifrån varandra (skrivarskolorna). I numret även ovanligt lama dikter av Houellebecq, och desto mer spännande utdrag ur en av Maurice G Dantecs cyberpunkromaner, med en fin introduktion till författarskapet av Marc Alpozzo, där Dantec jämställs med flera av de "fördömda" författarna, som Onfray hänvisar till. Samt en del om de beryktade "Rosa Pantrarna", som torde ha åtskilligt att lära svensk pissljummen feminism - - -   

I förra veckans Svd, som jag läser retroaktivt, Ruth Lötmarkers artikel om Michel Onfrays omtalade Filosofins mothistoria, som på franska redan nått fram till fjärde installationen, som handlar om det förnuftsdyrkande 1700-talet, där fransoserna förstås har stolta anor, som Onfray inte försitter chansen att förtala och släpa i smutsen: mest Voltaire, Rousseau, Diderot, samt tysken Kant. I stället hyllar Onfray Jean Meslier, den ateistiske prästen som författade ett tusen sidor långt dynamitardiskt Testament.

Det finns ett gammalt skämt som tydligt illustrerar både styrkan och begränsningen i mycket av den franska moderna filosofin, och de semantiskt svårforcerade teoridjungler den gärna förvirrar sig i: inför ett EU-möte yttrar den franske delegaten med missnöje när engelsmannen lagt fram ett förslag: - Ja, det där blir nog bra i praktiken, men hur ska det funka i teorin?

Till skillnad från flertalet av sina landsmän sysslar Michel Onfray med en handfast filosofi, och han gör det med en frenesi och vitalitet som blir mycket uppfriskande - först introducerad på svenska med Handbok för ateister, och nu med Kraften att leva. Ett hedonistiskt manifest, som utgör en flott introduktion till den djärvt planerade "filosofins mothistoria", som den produktive 48-åringen ska utkomma med i sex band, två av dem på svenska redan i höst. Men först alltså denna prolog, där han finfint redogör för en alternativ historieskrivning av filosofiämnet.

Han inleder med en skrämmande ärlig självbiografi, med utgångspunkt i hur han som tioåring blir bortlämnad av sina föräldrar - senare motiveras detta självbiografiska inslag med hans tanke att den riktiga filosofen måste utgå från det egna jaget för att tänka överhuvudtaget; hjärnan är en förlängning av kroppen, dess yttersta attribut, till exempel synliggjort i Nietzsches omtalade och viktiga huvudvärk. I denna minitext om filosofen som ung pojke spatserar småpojkarna i sina vita kalsonger förbi pedofilpräster och andra sadister på den inte alls så muntra uppfostringsanstalten, med sitt irrationellt godtyckliga bestraffningssystem.

Inspirerad av Spinozas Etik härstammar kraften att leva, oavsett allt som kommer i din väg, tycks Onfray mena, och han visar det med stor övertygelse. Som sitt främsta irritationsmoment ställer han den traditionella historieskrivningens reproducerande av icke ifrågasatta vanföreställningar, där antifilosoferna - de som befinner sig i skenet från Diogenes lykta - tystats ned. Onfray vill placera sig själv där, i denna kroppsliga tanketradition, och ersätta kristendomen med framför allt stoicism och epikureism.   

För Onfray ställer den platonska teorin mot den epikureiska praktiken - med Nietzsches berömda formulering det apolloniska mot det dionysiska, och Onfray väljer obetingat det senare. Vad han förespråkar är en asketisk njutningsfilosofi, som inte har mycket att göra med vår tids omhuldade narcissism - det är en vidgning av egoismbegreppet, som tillåter en osjälvisk själviskhet, och klarar av att avstå från hysterisk självcentrering. Det kan te sig som en estetikens ground zero: hur vi måste bemöta hotet från vår tids nihilism på ett bättre sätt än religionens förespråkare har lyckats.

Sverige har inte helt saknat hedonistiska förespråkare - tänk bara Ekelund, Ekerwald och Teratologen - och jag misstänker att Onfray kan bli lika poppis i vårt land som Zizek och Houllebecq, för att bara ta två kontroversiella kolleger. Hans huvudtanke, som kan te sig lite förenklad och kategorisk, är att vi har hämmats av en bunt kritiker, som likt religionens präster har mekaniskt övertagit ett äldre regelsystem utan att ifrågasätta eller omvärdera, för att protegera en viss typ av ofarlig konst, som håller sig inom både bokstavliga och bildliga ramar, utan att utmana konventioner och etablerade åsikter.   

Det logiska jaget är Onfrays ämne, och han vill ägna all koncentration på nuet. I stället för att se hjärnan som ett abstrakt medvetande vill han uppfatta vår cerebrala kloss som helt kroppslig - men problemet är väl att hans praktiska teori förutsätter att vi vet allt om vår grå massas alla vindlingar, och riktigt där är vi väl ännu inte. Däremot håller jag med om att vi väljer att utföra onda eller goda handlingar, utifrån beslut som styrs av kulturella och tidsbundna uppfattningar, en överenskommelse som är bestämd på förhand, och att moral är "en världslig angelägenhet mellan människor" snarare än ett diffust förhållningssätt för att undvika att göra en tänkbar gudsgestalt gramse.   

Jag har läst en del om alla elakheter som frodas på bloggarna. Det har varit få påhopp här - kanske bara när jag sa något negativt om Sigrid Combüchen, och en anonym figur menade att jag enbart höll på att pråla mig och visa min falska lärdom. Eh? Man ska vara glad amatör, antar jag - eller framför allt: man ska vara - - - Det där ordet 'man', som alltid betyder "Man ska vara si ... Man ska inte vara så": det är ett fegt ord som vägrar ta ställning, vägrar fatta ett eget beslut. Jag kommer att bli sur på Combüchen igen, men jag fortsätter att läsa henne för att hon ändå har ett personligt tonfall, något som jag kan sakna när jag läser så mycket annat av svenska författare - det är väl bäst att jag inte nämner dem, men Bengt Ohlsson borde verkligen veta bättre - - -   

"Å! om du aldrig kan bli min så låt mig fortfarande vara din stolta och lyckliga slav" - det är den fyrtiotreårige William Hazlitt som distanslöst skildrar sin besatta förälskelse i den nittonåriga Sarah Walker, i Liber Amoris, fint översatt av Arthur Isfelt och som vanligt utsökt formgiven av förlaget Alastor Press. Hazlitt är den där oresonligt skarpe essäisten som lyckades bli allas ovän under 1800-talets första årtionden. Den här boken råkar utkomma samma år som Stendhals Om kärleken, 1823, och liksom den anglofile fransosen är det något rörande löjligt över Hazlitts misslyckade kärleksupplevelse.

Efter att kortfattat i dialogform ha redogjort för parets möten och icke-fullbordade kärleksaffär skriver romanens H[azlitt] brev som i sitt känsloläge lägger sig tätt intill Werthers olyckliga tonfall. Ett fett 'ALDRIG' kastar sin skugga över mötena, där S[arah] parerar hans febrila närmanden med sval nonchalans, och ett lika fett 'FÖRGÄVES' ger breven en tragisk dimension - samtidigt som det hela ter sig en smula löjeväckande (men det är ofta det löjliga som är det mest gripande). 

Hazlitt förlorar sig i ett Helvete utan början eller slut av självömkan, med föremålet för det dunkelt dunkande begäret som ömsom häxa och ömsom helgon, eller demon och ängel i samma gestalt, allt beroende på den nyckfulle och allt annat än beskedlige Hazlitts humör, när han skriver på sitt överspänt hyperboliska språk, som ofta närmar sig och korsar poesins tilltal och modus. Han vältrar sig i pessimistiska utgjutelser, och upphöjer lidandet till religion.  

Det hela liknar faktiskt en religiös bekännelse, ett katolskt helgons späkelser, men Hazlitt hädar friskt med otaliga syftningar på avgudadyrkan. Föremålet för hans dunkla begär utmålas som den frälsargestalt romantikens manliga poeter gärna sökte hos sina idealiserade kvinnor, och Hazlitt illustrerar också hur nära de hade mellan saligheten och misären, där han placerar sig själv precis på kanten till avgrunden.

Tårarna strömmar stiligt nedför den älskandes kinder när han gradvis inser vidden av den listiga snärjerskans knep. Paradisets portar slås igen av tyrannen Kärleken framför näsan på honom, och han ägnar större delen av boken åt att redogöra för nyanserna i sina blessyrer, exakt hur smärtsam smällen har varit. Ur psykologisk synvinkel är det intressant att följa hur Hazlitt växlar mellan att förblindat försköna och insiktsfullt kritisera både den älskade och sviterna av hans sjukliga kärlek.    

Självbekännelseskriften är förstås mer på modet 2007 än det var 1823, och Hazlitts bok som fick reflexmässig negativ kritik då kanske gläder mer tillvanda läsare i större utsträckning nu. Till de dokumentära inslagen hör också små notislappar som den besatte Hazlitt sparade, och redovisar med skrämmande öppenhet. Han blottar sig fullkomligt i denna halvsvajiga skrift, utan att skämmas ett dugg - och varför skulle han?     

Jag kommer att tänka på Woody Allens bästa film, Zelig, fejkdokumentären om den kameleontiske mannen som bokstavligen ändrar både färg och kön efter sin omgivning, vilket onekligen ger tillfälle till komiska höjdpunkter - själva ursprunget till förvandlingsnumret är när ett gäng litteraturprofessorer diskuterar Moby Dick, och han vill så gärna vara en av dem, så han låtsas (nu är det meningen att vi alla ska känna igen oss, om vi är riktigt ärliga) ha läst den, och upptäcker att helt plötsligt kan han tala obehindrat om den och analysera den i detalj (IB-elever, se och lär).

Den heter 80 romaner för dig som har bråttom, Henrik Langes bok med den cigarrökande katten Mefistofeles på omslaget. Han har pressat ihop fabeln i ganska många ganska klassiska böcker, och roligt är det förstås bara för den som har läst böckerna, eller för den som vill fuska sig till litteraturhistorien - och jag kan tänka mig att till exempel politiker gärna rafsar med sig en bok av det här slaget, för de tillhör kategorin de som stoltserar sig med en bildning de saknar.  

Visst, för all del, jag kan förstå själva konceptet. Det är i vår stressade tid ingen som har tid att läsa alla dessa böcker - förlåt, alla dessa djävla böcker - så det kan verkligen vara på sin plats med lite första hjälpen. Men faktiskt gavs det för inte så många år sedan ut Berömda böcker, och lite senare Berömda svenska böcker, som gav nästan hela den läsvärda litteraturen i bekväma sammandrag: korta, men fullt tillräckliga för att intrigen skulle gå fram.  

Langes idé är att bildsätta romanerna, vilket han gör på yttersta korta utrymmet: en sida per bok, tre rutor. Ibland finns det kanske en poäng att bryta ned en komplex roman i så här små bitar, även om min första association mest går till de där bilkrossarställena, där gamla bilar pressas ihop och kommer ut som ett litet frimärksstort plåtpaket.

Så här kortfattat berättas till exempel "Mörkrets hjärta": "Marlowe är kapten på en flodbåt som fraktar elfenben. / Han får i uppdrag att söka upp Kurtz som arbetar på en handelssation längre uppför floden. / Marlowe finner till slut en döende Kurtz som visar sig blivit skogstokig." Nä, jag tror inte att jag ställer upp på den beskrivning, inte ens om jag nekas peka ut vilka uppenbara detaljfel den innehåller.

Problemet är väl att människor - folk - gärna vill känna sig duktiga och belästa, och den som fuskar måste ta till genvägar. När jag var barn fanns det något som hette "Illustrerade klassiker", en serietidning som på 40-50 sidor rusade igenom den klassiska litteraturen. Det var förstås erbarmligt dåligt. Den här bagatellartade boken är förstås bara lustig och roande för stunden, men helt förglömlig.

I nya numret av Lyrikvännen, som med en dämpad duns landar i brevinkastet lite då och då, har Estland förärats ett temanummer, och där finns några efterlämnade dikter av Mare Kandre.

Mattias Fyhr håller på att skriva två böcker om Kandre, och jag tror att de kan bli hur bra/pinsamma som helst, för han verkar skriva helt reservations- och distanslöst, om en författare (människa) som han älskar.

 "Call us home / Tuck us in / Nobody wants us / Dreamers and schemers / All pie-eyed, and bog-eyed, and cross-eyed / Oh, never loosen the grip on our hand / Whack us, then / Hug us hard / Nobody loves us / So we ... oh ... we tend to please ourselves / And we just cant stress, oh, how more the mess / And complete distress wont make much difference to us": Morrissey, "Nobody Loves Us".  

När jag förra året skrev en artikel om Morrissey i Jönköpings-Posten och jämförde honom med Margaret Thatcher var jag förstås beredd på att det onda blodet skulle koka i de legendariska Morrissey-fansen, men förstod sedan att J-P inte ens har en hemsida, så den artikeln hittade aldrig fram till fansens altare. Men ändå - det var inte bara deras utbredda önskan att ingen engelsman skulle arbeta som förenade dem under 80-talet, utan ännu mer deras osvikliga förmåga att slå dövörat till både råd och varningar från den välmenande omgivningen. Nu framstår de ännu mer isolerade i sin upphöjdhet, som 80-talets slitstarkaste ikoner, och fullkomligt rigida i sina konservativa uppfattningar. Om du inte håller med mig, säg då vem av de två som har yttrat dessa ord: "If my critics saw me walking over the Thames they would say it was because I couldn't swim." Margaret on the Guillotine no more - - -  

Jag har förstås om inte full så åtminstone halv eller en fjärdedels förståelse för att du inte hinner läsa den uppsjö av litterära tidskrifter som existerar och blommar i vårt förlovade land - men senaste numret av Karavan innehåller förutom en god artikel om Hafiz ett temainslag om Maryse Condé, vars Färden mot mangroven nu äntligen översatts till svenska. Förutom Christina Kullbergs översikt och Joan Dayans initierade inblick i mangroven två noveller av Condé, varav jag grips mest av "Solo", som med sina lapidariska känsloutbrott påminner om Söderberg. Annars verkar det vara en hel del Faulkner över mangrove-romanen, inte bara därför att den döde Sancher försöker abortera sin son som skulle ha fått namnet Quentin - förresten gör Alison Bechdel i sin serieroman en parallell mellan sin familj och Faulkners Compson. Lite osannolikt att Faulkner skulle bli så aktuell i år i vårt land - var det inte en nyutgåva av hans näst bästa roman Absalom, Absalom! jag läste nyligen?  

Liksom folk i allmänhet hatar jag att bli lurad, och det var med en obetalbart snopen min jag slog upp Alison Bechdels bok Fun Home. A Family Tragicomic, eftersom den är paketerad som en roman, med innerflikens lovande text om "A fresh and brilliantly told memoir from a cult favorite comic artist, marked by gothic twists, a family funeral home, sexual angst, and great books": kort sagt en bok som verkade innehålla allt jag kan önska mig. Så visar det sig att det är en grafisk roman: en seriebok.

Skulle jag då bita i det sura äpplet, för en gångs skull? Ja, för första gången sedan det förvisso inte så glada 80-talet sitter jag alltså - vuxna människan - och läser serier, och gör det dessutom med ett belåtet flin nästan hela tiden, för att det är så fruktansvärt bra. Och jag tänker så här: England har sin Jeanette Winterson, och Amerika har sin Alison Becheld, två löjligt genialt begåvade konstnärer, och Sverige har som sin lesbiska ikon - Mian Lodalen.

Det här är en bok att dyrka. Som den självklara kärnan i denna lite halvt knasiga familjehistoria befinner sig faderns eventuella självmord (han blir överkörd, närapå av en tiotonstruck, faktiskt) när dottern Alison är tjugo år gammal. Och allt är bara så bra. Föräldrarna gör inget annat än läser böcker, och en tidig plantering av faderns stora hemliga trauma - hans homosexualitet - visar sig när han läser Ruskin i sängen. Dessutom spelar Prousts roman På spaning efter den tid som flytt en viktig roll, men dess funktion som spegel åt berättarens egen historia ersätts gradvis av Joyce, en författare Bechdel hatälskar (vilket vi alla gör).

Fadern och dottern borde ha kunnat mötas, eftersom hon tidigt upptäcker att hon är lesbisk. Hemligheter är själva kittet för den här halvt dysfunktionella familjen, som har ett stänk av både Tenenbaums och Addams: Bechdels humor är nedtonad och kärvt ironisk, kylig och kanske en god illustration till engelskans oöversättliga 'wry'. Men ett ännu mer framträdande drag är det stillsamt vackra melankoliska och eftertänksamt sorgsna tonfallet, som när hon återkallar faderns död: "HIS ABSENCE RESONATED RETROACTIVELY, ECHOING BACK THROUGH ALL THE TIME I KNEW HIM" - och det är också den tekniken hon använder, när hon låter saknaden bli ledmotivet som ackompanjerar hennes livsberättelse.

Humorn finns även när hon äntligen, på college, berättar för modern att hon är lesbisk, och modern svarar kort: din far har legat med andra män. När Alison i smyg tar på sig sin fars gamla herrskjorta konstaterar hon att det är en slags mystisk glädje, som att tala ett språk flytande utan att ha lärt sig det först. Och så alla dessa böcker: som när hon berättar för sin mor att hon har fått mens - då läser modern Margaret Drabbles The Waterfall, eller att Alison följer en kurs om Joyces Ulysses, men i stället för att läsa ut tråkmånsens bok njuter hon av Virginia Woolfs brev.

Vad bilderna tillför den suveränt skrivna berättelsen är inte jag kapabel att bedöma, eftersom jag i många år varit lika bildfientlig som en fundamentalistisk muslim. Men det är inte direkt Milo Manaras virtuosa perfektion som hon eftersträvar. Dock är det en fröjd att följa faderns bistra min; det är en uppsyn som av allt att döma dottern imiterar, medvetet eller inte. Och pratbubblorna är föredömligt lakoniska. Jag gillar allra mest det långsamt känslosamma språket, och den där oförglömliga skildringen av otaliga uteblivna möten mellan dottern och fadern, främst.   

Att läsa Johan Jönssons höghastighetspoesi kan kännas utestängande - inte för att han skriver svårt på ett exklusivt/exkluderande sätt, eller slutet/hermetiskt, utan snarare för att han vrider ur alfabetet som en trasa och förstärker relativismen med irrationell interpunktion. Hans böcker skriver in ojämnheten i själva utförandet, det finns i hans förhållningsssätt till litteraturen, att han fullt medvetet ger blanka fan i grrrammatiken. Och efter endast två böcker i början av 90-talet har han under 2000-talet gett ut nio välmatade diktsamlingar, där det senaste nästan Sonneviskt tjocka alstret heter Restaktivitet.

Tre sektioner är den här boken indelad i: en slags prolog utgör en berättelse eller fond till mittpartiet, drygt tusen numrerade kortstycken, där dessutom ett tvåhundratal förekommer i dubbla versioner, och får sin avslutning i ett tjusigt versalt skrivet appendix, med styckade bitar.

Ja, att säga något vettigt eller något överhuvudtaget om Jönssons experimenterande poesi är inte det lättaste. En given association är Noréns schizoida 60-talspoesi: furiöst bildsprakande och kaotiskt osorterat - med sina öppna sår koleriskt tidskommenterande samtidigt som djupt personlighetsskapande. Jönsson ringar in vår civilisations avarter, och låter röster krigshärjade konfliktzoner korsa dikterna, parallellt med rapporter från hans egen tid som vårdbiträde: avföring i ordets alla bemärkelser, och ett maktlöst angrepp mot vårt samhälles misslyckanden.

Det är fragmentariskt skrivet, och frustrerande ofullständigt. Numreringen är minst sagt nyckfull, och här finns såväl överklivningar som övertramp, likväl som finstämda känslosamma porträtt. Det är lika talspråklig poesi som det Stig Larsson skrev på 80- och 90-talen, fyllt av omtagningar, upprepningar, ekon. Han skriver en poesi som ska "praktiseras", med hans eget ord, och han skriver som han vill. Jag tycker det är bra, men saknar musiken: det är nästan som att läsa sångtexter - bra uttrycksfulla formuleringar, men inte komplett.   

Apokalypsen är redan över oss, eller den var igår (11 september 2001):

"144. Det finns ingen väg tillbaka.

145. Det finns ingen väg framåt."

Men framåt ska rösten i Jönssons dikter. Berättelser om utnyttjandet av mänskliga svagheter, där terrorismens idéer sipprar in på individnivå, och handlar om hur vi förhåller oss till vår granne, sannerligen "vår nästa", liksom cynismen från vårt eget håll när vi bekämpar terrorn. Död och krig är hans ämnen, i denna anti-dialogiska dikt.

Några skuggfigurer både från den fiktiva och den så kallat verkliga världen passerar revy inför berättarens uppskärrade blick: det är Kurtz, Hitler, Patrick Bateman, Medea och Jason. Här låter Jönsson samtidsbruset, entropin, kontrasteras mot den klassiska litteraturen, i stilfulla citat och allusioner (även Rimbaud), när han skriver nuet. Verkligheten och fiktionen slår sina huvuden ihop. Är det vackert? Nä, knappast. Men nödvändigt.      

Alla som med någon slags regelbundenhet ägnat sig åt att cykla till och från en arbetsplats delar denna erfarenhet: på förmiddagen cyklar du i en motvind som är så saftig att det enda du tänker på är hur skönt det ska bli på eftermiddagen när du enligt logikens alla lagar ska cykla hem i skön medvind - men det blir aldrig så, för på eftermiddagen har du samma djävliga motvind. Exakt när under dagen bestämmer sig vinden för att vända, och exakt hur går det till? Är inte det här den djävlighet som Murphys lag ignorerade? Inte heller går det att säga att det bara är "en känsla", att det skulle kännas som att cykla i motvind jämt (när du måste trampa i en brant nedförsbacke är det väl ändå enligt fysikens lagar motvind?). Vad jag alltså skulle vilja uppleva är den där piruetten som vinden gör någon gång vid tolvslaget, men framför allt vem fan det är som kommenderar den att göra så - - -

Mina egna blygsamma meriter på ishockeyplanen bestod mest i att jag satt utvisad på grund av mitt svårtyglade humör, vilket fick mig att sluta och bli domare i stället, och där utspelades mitt största ögonblick i tv-pucken hösten 1989 i Vindelns nybyggda ishall, där Ångermanland spelade match efter att jag hade dömt Gästrikland och något annat lag. I Ångermanland spelade Peter Forsberg, och under deras uppvärmning, medan jag stod kvar på isen och pratade med de andra domarna med hjälmen i handen åker en av deras spelare rakt in i ryggen på mig så jag faller handlöst mot isen: jag vill gärna tro att det var Peter Forsberg.

Den kom väl i våras, Tom Malmquists med viss rätt omskrivna diktsamling Sudden death, men jag har inväntat elitseriestarten för att läsa den. Malmquist lär ha varit en stor talang i sin ungdom - i Stockholm då - men tröttnade enligt egen utsago på machokulturen för att skriva poesi, en syssla vars effeminerade karaktär kompenseras av att han samtidigt ger ut skäggiga countryskivor. Att han har gedigna erfarenheter inom ämnet och vet vad han talar om kanske ger tilltalet en större prägling av autenticitet, vad vet jag.   

Nu är den här boken flott formgiven av världens bästa Lotta Külhorn, med till exempel ljusblå nästan isblå sidor som intro och outro. Kanske Malmquist överbetonar slagsmålen i denna minibiografi om lillkillen som nynnande går in i den onyanserade puberteten, och fastnar i hockeykulturen. Men här fanns potential för att diskutera ytterligare tvivelaktiga aspekter, som när han bara nuddar vid porrbilder (hur utbrett är det gängvåldtäkter bland hockeyspelare, till exempel?), eller hoppar över förnedrande inkilningar - beror det bara på att han inte har spelat i Leksand?

Vad poeten har reagerat mot är alltså de ultramanliga inslagen i hela idrottskulturen, framför allt inom ishockeyn, som förmodligen är mer macho än till exempel boxning. Det är våldet i språkbruket, och visst - det är enahanda och fantasilöst med de tölpaktiga vrålen från läktarna, hockeyfarsornas gapiga utskällningar, för att inte tala om vissa spelares (Per Ledin) missbruk av det svenska språket när de piper invektiv mot motståndarna. Tyvärr tycker jag att Malmquist när han skildrar läktarkulturens popcorn- och korvätande hemfaller åt banaliteter och truismer, och skriver lika sentimentalt kladdigt som när Bengt Cidden Andersson skrev fotbollspoesi i Hela bollen ska ligga still.

Ett äckel mot själva spelet yttrar han också. I hans ögon är hockey en grotesk idrott, vidrig och obehaglig, med publikens blodtörst som ännu en destruktiv ingrediens. Det är en frikopplad värld där rädsla inte är tillåten, där den måste undertryckas och gömmas, men den tar sig kroppsliga uttryck, i ett nedpissat suspensoar. Där finns den symboliska laddningen, och intrycket att hockeyn är platsen för det som är mer än vad som möter ögat.   

Även om Malmquist leker med grafiken och låter orden och ibland bokstäverna vackert singla ned över sidan skriver han hårt konventionell poesi, strängt inom ramarna för hur en modernistisk dikt ska se ut. 'Sudden death' har som begrepp alltid haft poetiska konnotationer, den där ytterst tunna linjen mellan vinst och förlust. Tom Malmquists bok innehåller få givna vinstögonblick, men inte heller vill jag avfärda boken som ett fladdrigt stolpskott.     

Vi ska tapetsera köket, och min fru föreslår att vi ska lyssna på någon glad musik, vis av tidigare misslyckade experiment med ångestförstärkande musik (kan det ha varit när vi lyssnade på Joy Division och försökte skruva köksmöbler?). Jag ställer mig bland våra skivor, och konstaterar efter att ha genomsökt cd-ryggarna: - Eh, ska jag gå in till grannen och fråga om de har något? (Hur gick tapetseringen? Det gick både bra och dåligt.)

Efter två skumma och bra diktsamlingar debuterar Mara Lee som romanförfattare med Ladies, som enligt förlaget lånar grepp från något som heter "flärdromanen" (en genre jag är vådligt dåligt insatt i) - det är en helt fantastisk samtidsskildring, som elegant viftar bort konkurrerande beskrivningar av vår bedrövliga tidsepok, och i ett slag (Lee har varit boxare) visar att vårt språk har fått en författare lika begåvad och intressant som Juli Zeh.

Fyra kvinnliga individer i centrum: en onaturligt vacker Lea och hennes mer alldagliga kompanjon Mia driver en hämndkampanj mot den svekfulla fotografen Siri/Iris, som i sin tur är mål för den anemiska poeten Lauras dunkla begär (Laura har Mara Lees inverterade initialer - båda gav ut diktsamlingar 2000 och 2004 med snarlika titlar, till exempel har båda poeterna sjukhusord i titlarna: 'akut' och 'vård'). Runt dessa lätt karikerade typer tecknar Lee fram en ohygglig värld av skrämmande tomhet, där du måste klä dina fingrar i bomullsvantar för att inte neurotiskt bita sönder naglarna i sömnen, där kontrollbehov går överstyr, och hatet är den dominerande känslan.

Intrigen rör sig kring hämndmotivet, när Lea och Mia ska ge sig på Siri och hennes kompanjon Jean för att de ska sona sina omoraliska gärningar, när de utnyttjat ynglingars godtrogenhet, något Lee skickligt beskriver, hur det går till när fåfängan smickras: "varifrån kom då denna varma, behagliga känsla, som smekningar över hela kroppen, och inuti, ja, som om hon blev smekt på insidan?" Hon visar hur fotografens auktoritet - förmågan att få någon (motivet) att lyda - är fundamentalt, och att narcissismen aldrig är långt borta, liksom skammen över dess behagfulla njutning. Att göra en piruett är ingen oskyldig handling, för den kan väcka avund, och avund kan leda till fatala konsekvenser.  

Hon visar också att skönhet aldrig är oskyldigt, och ytans bedrägliga djup. Det är grymt välskrivet: sammanbitet koncentrerat, förödande vackert - styrt av en rituell bestämdhet, och en hypnotisk skärpa. Med sin fullkomliga skönhet blir Lea objektifierad och exemplifierar Luce Irigarays omskrivna tes: vad som händer när objektet börjar tala (tänka) - hon ser förresten ut som om hon har klivit rakt ut ur en målning av Balthus, och det är förstås också det hon har gjort.    

Samtidigt fullt av insikter, alltifrån småskolelärarinnans svårigheter att gilla de självständiga barnen (hon vill ha behövande barn som inte klarar sig själva) till beskrivningarna av beröringar som vacklar mellan att vara en smekning och en arrestering. Med cyniskt genomskådande blick ser Lee på den här groteska världen, med utsökt sinne för detaljer och närgångna bilder av det vackras skuggsida. Det är också befriande intelligent skrivet, och en författarattityd som vågar vara intelligent mot läsaren, exempelvis genom att skildra Leas förtjusning i Pasolini-pojkar utan att nämna Pasolinis namn.     

Smidigt utvecklar Lee sin till en början lite fyrkantiga intrig förbi de estetiserade övergreppen genom förgreningar, till en labyrint, med allt obehagligare inslag, och halvvägs in i romanen utkristalliserar sig thrillermoment: hon skriver sin roman exakt som Hitchcock gjorde film, och hon använder romanformen på ett uppiggande nytt sätt. Äntligen också en roman vars volym samstämmer med innehållet, och inte består av utfyllnad eller meningslösheter, liksom den icke-kronologiska berättartekniken är motiverad och befogad. Att läsa Mara Lee innebär en fullständig vitalisering, och hennes språk är ren och skär fröjd.

ÅT ÅNGEST GLÄD DIG

Åt ångest dig gläd, åt ångest och förnedring, ty ångest och

               förnedring är den repets snara, hvarmed Den Högste

               drar dig Hem till Sig.

På denna Väg, på Vägen Hem till Gud, går kosan Uppåt ideligen

               nedåt.

En skatt ditt lidande. Din olycka dess grufva.

Men huru skulle Denna Perla fattas utaf barn?!

Så snart barn höra NAMNET blott af "lek",

I våg de rusa, allesammans, liksom vilda åsnor.

O blinda åsnor, I! I gifven akt!

På denna väg, är snaran spänd! På denna väg, ligga, i bakhåll

               och försåt, de blodsutgjutare!

Fördold är bågen, men dess pilar flyga.

Från Öfversinnlighetens och Osynlighetens Verld, regna, på

               fager ungdom, hundra ålderdomens snöbetäckta pilar.

Du måste foten sätta uppå Hjertats Fält;

Förthy på lerets öken-stepp finns ingen öppning.

O vänner! Trygghets-hvilostaden heter Hjertat;

Derinom finnas springbrunnar och vattukällor. Rosengårdar

               INOM rosengårdarne.

Vänd dig till Hjertat hän, och vandra vidare ­­- du nattens

               vandrings-man!

ur Mesnavi, av Rumi, tolkad av Eric Hermelin (vem annars?) - - -
2007 är Rumi-år, har jag förstått.

sisyfosskugga

det är stenen som ska trösta dig, taken

som inget är, ordet som går i bitar, består

tid är en skugga, minnet bygger, tar

din hemlighet till sig, den bor där

det ska inte vara någon

inte vara någon, slukad är din

identitet, eko, men ingen klocka

slår, tiden finns inte och inte

någon, och du ska gifta dig med

honom igen, och allt och

alla ska tappa sin identitet

sitt eko av identitet

i tankarnas takterrasser,

tappar meningen som

prövar sig en gång till, stenen lyfter

och ordet består i stenen som ingen

och vi kallar stenen ett sår

                        *

akilleshäl

innanför insikten, paralyseringen

längre kommer vi inte, där sitter gud

förbannade gud, och håller

oss utanför oss

själva, fördömda själva

akilleshäl, fjättrad

Anne Bøe, f 1956, Ålesund, övers. B.K.

Hybris

Hopplöst nere i den här tjejen

i femte klass,

att röra hennes kropp,

står jag i trädgården

bredvid henne,

går helt upp i mig själv,

skriker att

jag hatar min far

precis när han öppnar dörren

och kliver ut,

och även om jag är säker på

att han aldrig kan

ha hört vad jag sa,

är jag bekymrad

av ett okarakteristiskt leende,

pojkaktigt men fyllt

av världsligt lidande

när han nickar med huvudet

åt oss två

och går förbi.

Neil Rollinson, övers. B.K. Från diktsamlingen Demolition (2007).

Det var med en nästan oanständig pigghet Ida Börjel debuterade med Sond för några år sedan, där hon skrev en poesi som var lika vild som den var vital, lyriskt lycklig och knaperknastertorrt faktaspäckad på samma gång: att hennes bok upplevdes som totalt nyskapande var givet, och blev ännu mer uppenbart av hennes vackra uppläsning i Nässjö hösten 2004. Hennes uppföljare Skåneradio blev i somras vald till en av de tio bästa svenska dikterna någonsin, så här finns sannerligen förväntningar, även om placerandet av hennes namn på listan kändes som ett utslag av OEI-folkets besynnerligt omskrivna maktposition - gissningsvis tillfrågades tillräckligt många ur den klanen, och lika gissningsvis hade de snackat ihop sig.

Strunt samma: den här boken, Skåneradio, gavs ut i fjol, men vi som bor i en avkrok får finna oss i att det finns böcker som är svårare att få tag på än de är att läsa - vilket slags obegriplighetsfilter Stockholmskritikerna än ger på dessa böcker; det svårlästa i det här fallet rör sig om att boken är opaginerad och tryckt på ett märkligt trist typsnitt som påminner om 70-talets grådaskiga stenciltidskrifter, och den har ett fult omslag av kumpanen Johannes Helldén.   

Boken imiterar ett radioprogram där lyssnarna ringer in och snackar av sig sina frustrationer eller bara tomgångsneuroser - med viss risk för att framstå som absolut idiot kan jag ändå anta att Börjel har gjort en autentisk avskrift av vanliga P4-program, för minsann om det inte är så här det kan låta när de så kallade vanliga människorna harklar sig och tar ton i etern: "jag är inte rasist men" är ett givet citat, liksom en räcka av gnäll, självömkan och förtvivlan.

Om det då inte är en avskrift (att en avskrift av ett radioprogram kommer in på listan över de bästa svenska dikterna någonsin tilltalar förstås OEI-folket) har Börjel ändå en kuslig precision i tonfallet och ordvalet, när hon låter boken utgöra ett tidsdokument. Det är knappast jag som har sagt att främlingsfientligheten är skånsk - snarare de skåningar som röstar på Sverigedemokraterna - men det är inte heller givet att det här ens handlar om Skåne: eller skulle inte Skåne vara Sverige?

Det finns, det dokumentära inslaget till trots, knappt någon verklighetsförankring i dessa spöklikt uttalade repliker från dessa alltför-mänskliga människor - här tillåts fantasierna grassera, utanför den värld eller det liv vi känner till, trots lätt igenkännbara replikutbyten:

               "> Jag har inte fått post på flera månader

                > Å ja     lite reklam kommer där väl

                > Nej     jag har en skylt på dörren".

Det är dråpligt, men förstås också lite sorgligt och otäckt: genom hela samlingen går suset av både den öppna och den förtäckt smygande rasismen, och den må vara hur påhittad som helst - för den som känt av den går den inte att resonera bort.

Boken liknar ett antropologiskt projekt mer än en diktsamling, där Börjel katalogiserar de småaktigt missunnsamma människorna, de gräsliga människorna, och andra får tvista om det är en tillfällighet att radioprogrammet är skånskt. "Skåne är inte Sverige", säger förresten en av rösterna.

Varför ligger jag då vaken? Om det är en anklagelse finns det ingen här att vända mig mot, och inte heller till. I timmar vilar jag i ingenting, och på dagen går jag omkring i en känsla av likgiltighet. Jag har den senaste veckan sovit lika lite som Thatcher brukade göra, och plötsligt förstår jag hur hon kunde genomföra sin cyniska och människofientliga politik - givetvis berodde det på att hon sov så lite att hon på dagen var fullständigt känslobefriat apatisk - - -

Nä, för att vara deckare har den knappast en lovande titel, Åke Edwardssons nionde och näst sista del i dekalogen om Erik Winter: Nästan död man, som jag nu läst för gårdagens radioprogram. Titeln till trots vimlar det ändå av ganska döda män i den här boken (jag kan inte räkna dem alla), som jag läst med ett intresse som har varit pendlande och avvikande, där jag likt ett stackars gulnat höstlöv har kastats mellan förtvivlan och misströstan.

Nä, jag är kanske inte den idealiske eller representative deckarläsaren - jag som skyr det logiska tänkandet till förmån för det virriga virrvarret, och aldrig lärt mig engagera mig i gåtan, och den här Winter-boken är uppbyggd efter det klassiska pusselmysteriet, med ledtrådar som långsamt och med stor dramatik uppenbaras. Jag har ett fasligt sjå med att hålla reda på vem som är vem, och inte blir det lättare när det handlar om en femtonårig tjej som under en simtur för trettio år sedan försvann från ett kollo, och alla som är med i berättelsen verkar ha varit där på kolloön, förutom Winter en gangster, en författare, en politiker, och så "en helt vanlig medborgare". Någon vill hämnas, och en efter en dödas de skyldiga, eller de som ska uppfattas så: detta upplägg har minst sagt gjorts förr.

Till skillnad från vad somliga tror (de som mumlar "snobb" åt mig) har jag läst en trave deckare genom åren, men lyckats undgå Edwardsson - här är dock mycket den gamla vanliga svenska gnälligheten. Winter går omkring och deppar över att allt inte är som det var förr - förr, när fotbollskorna var av surt tungt läder och det bara fanns en tv-kanal, i svartvitt. Han dricker single malt whisky, diskuterar klädmärken, lyssnar på exklusiv jazz (snobb?), och lagar avancerade middagar. En sak som stör mig är att den huvudvärk han bokstavligen anfalls av ungefär varannan sida inte hindrar honom från att stjälpa i sig whiskyn, som vad jag vet inte är det du längtar efter mest när du har ont i huvudet.   

Det finns mycket att irritera sig på, förutom de flagranta sammanträffanden som visserligen den här genren vilar på - men här vilar den kanske lite väl tungt och lugnt - till exempel interna skämt mellan författaren, som i samtal med sin förläggare får höra att alla författare är en smula galna: det är lite smaklöst med dessa författare (Edwardsson) som koketterar med galenskapen, som om det vore en kostym att ikläda sig för att det passar (sig). Det mest störande med boken är ändå den styltade dialogen, där alla uttrycker sig identiskt: tydligt och ordnat, på en diktion som ligger långt ifrån det slarviga talspråk alla använder, inklusive poliskommissarier; här pratar alla som om de vore karaktärer i en tv-serie.

Snacket pladdrar bort mitt intresse, och figurernas förehavanden rör mig sällan i ryggen. Bokens första hundra sidor är nästan tråkigare än Tolkien, med alla dessa människor som bara finns där, och det är med kraftig mjölksyra jag tar mig an de återstående fyra hundra sidorna, allt ändå bara en uppvärmning för de sista trettio sidornas spännande och våldsamma upplösning. Allt är lika välskrivet som det är tråkigt, och Edwardsson ger även utrymme åt en del banala idéer, som att huvudvärk skulle flytta över till en annan människa när den upphör hos den ene, eller denna plattityd: "Världen är för ond. Är mänskligheten värd att rädda".

Den nämnde författaren i boken, Jacob Ademar, kan utläsas som ännu ett internt skämt, ett självironiskt porträtt av Edwardsson själv: en femtioplussig författare som håller på att skriva en "nästan död bok", som han själv säger. Dessutom får Winter av otäckingen Leijon höra: "Hade du inte varit en verklig person så hade du spelat huvudrollen i en bok. En roman, en deckare." Ja, tänk!

Det är sant att jag aldrig tidigare i mitt liv har sovit så mycket som jag gjort de senaste veckorna, och förstås lika sant att jag nästan aldrig tidigare varit så trött och utsjasad under dagarna. Det borde vara tvärtom, men förut, när jag knappt sov alls var det som om det genererade pigghet. Min sömnlöshet har tidigare antagit legendariska proportioner, och har kunnat fungera som samtalsämne - om jag fått bestämma - över långa middagar med förrätt, varmrätt och efterrätt och konjak och cigarr med mera (i stället har det pratats osthyvlar och golf, som om det hade mer allmänintresse). Sant: tills härommorgonen, när jag precis som förr vaknade under vargtimmen klarvaken och redo för några timmars långsamt enformiga pinande. Det var nästan så att jag fick torka en nostalgisk tår ur ögonvrån; som att återse en gammal saknad bekant - - -

- Ska du ha en kyss, frågar min manlige kollega P. - Nä, svarar jag surt, du är ju förkyld och vill bara smitta mig. Tur för mig att jag precis har läst Chuck Palahniuks senaste roman Rant. An Oral Biography of Buster Casey, som handlar om sagde man, som under namnet "The Kissing Killer" spred rabiessmitta hos alla han kysste.

Givetvis är denne Rant ett fiktivt påhitt av den påhittige Palahniuk, och boken är alltså skriven som en fejkad dokumentär, där alla som har haft något med honom att göra - och överlevt - muntlig berättar sin version. Följaktligen skiljer sig historierna åt en aning, när modern till exempel har svårt att se vad det var för elakt i sitt guds bästa barn. "Rant" som smeknamn ska förresten imitera det ljud som kompisarnas kräkningar åstadkom när de såg vad som fanns i hans Halloween-påsar: ögon, hjärtan, hjärnor, lungor, njurar, urinblåsor, från slaktade djur.

Palahniuk treskiktade värld består av monster, offer och vittnen, och inga nyanser däremellan. Han grottar in sig i språket, skriver skitigt och rått, och det kan erinra om kriminellspråket i både DBC Pierres Vernon God Little och Peter Careys överlägsna True History of The Kelly Gang. Han är en politiskt inkorrekt cyniker, som i sedvanlig ordning överlastar sin berättelse med diverse infallsrika tokigheter. Rant blir som barn biten av en Latrodectus (Svarta änkan), och blir - fråga mig inte hur - immun, men utsätter sig frivilligt för bett från olika insekter för att kunna smitta så många som möjligt under hans bisexuella livs återstod (bokens upptakt är att han dött i en bilkrasch). Bilkrascherna är bokens andra stora tema: de fungerar som en förevändning för tidsresor, där Rant reser tillbaka i tiden för att bli sin egen far. Och så vidare.

Det finns - för den som fortfarande är intresserad - bättre böcker av Palahniuk. Sofistikerade avrättningsmetoder verkar vara en liten käpphäst hos denne misantrop: i Lullaby var det en urgammal dikt som dödade alla som hörde den läsas upp. Ett inlägg i dödsstraffsdebatten? Palahniuks tonläge är som vanligt hyperboliskt uppskruvat, och i längden tröttsamt, just för att han tar i och tar i för att chockera.

Trots dessa invändningar ska jag inte förneka att Palahniuks humor stundtals fungerar ganska bra, som när en av älskarinnorna säger så här: "After a good-looking boy gives you rabies two, three times, you´ll settle down and marry somebody less exciting for the rest of your life." Och föräldrarna märker förstås ingenting när deras barn får en släng av rabies, eftersom deras beteenden inte avviker från det vanliga. På gothdotterns begravning tycker mamman rentav att hon ser mer hälsosam ut i hyn som lik än hon gjorde som levande.  

Ja, den här surrealistiska fantasin kan ta andan ur sin läsare, men frågan är om inte Palahniuk som författare skulle tjäna på att mildra sina excesser. När andra författare laborerar med barocken gör de detta med stilen: han vänder sig mot innehållet i stället, och lastar in nästa och nästa barocka idé fastän skåpet är överfullt.