bernur

I DN skriver den alltid lika hedervärda Karin Johannisson om manligt kroppsmode, och menar att det nu är ett mode att mannen ska vara smal - långt ifrån 80-talets kroppsbyggnadsideal. Men hon visar också att den cerebrale mannen varit ett ideal åtminstone sedan modernismen - och använder även några äldre exempel, som Lord Byron. Men Byrons liknelse mellan sig själv och ett skelett var förstås bara ett utfall av morbiditet: i själva verket led han av ärftlig fetma, så hans smalhet var en påtvingad anorexi, och hans vikt pendlade (på Richard Westalls porträtt till exempel är han fet som en julgris, med lårtjocka handleder).

Dessutom är den smale mannen knappast en nyhet: redan på 90-talet sa Andres Lokko att han tog 12 kilo i bänkpress, och för mig är Lokko en bättre man än Mikael Persbrandt. När ska dessa muskler komma till användning - när jag ska öppna marmeladburken? Därför var det aldrig något alternativ för mig att stänga in mig på ett gym när jag var ung: då skulle jag aldrig få tillfälle att klagande citera Morrisseys "women only like me for my mind", men kanske med ännu mer drypande självförakt fortsättningens

"But you ... without clothes
Oh, I could not keep a straight face
Me - without clothes?
Well, a nation turns its back and gags...."
- - -