bernur

Enligt förståsigpåare är den gotiska romanen död - måhända ett lämpligt öde - och i dess ställe har vi fått vad som på engelska heter chick-lit, vilket på svenska borde bli chick-litt: "the gothic romance is an inaccessible madwoman locked up in fiction's unvisited attic", skriver Charlotte Stretch, syftande på Jane Eyre, en roman som verkligen flirtar fint med gotiken. Men jag tror att det är lite för tidigt att dödförklara gotiken, och chick-lit[t] känns som en klen ersättning för den som suktar efter djärva psykologiska idéer i samklang med lika djärv syntax, vansinnesintrikat arkitektur, hjältinnor med färg på kinderna och skinn på näsan, skurkar med lika ordspråklig som bokstavlig mord i blicken, och suveränt elegant balansgång mellan dröm och verklighet. Dessutom håller jag inte alls med om att Ann Radcliffe, genrens obestridliga drottning, skulle vara utraderad: senast för någon månad sedan såg jag henne livs levande i Jane Austen-filmen, parallellt med att jag läste hennes sublima Udolphos mysterier i ny svensk översättning.