bernur

I DN skriver Sara Gordan - vars dunkelsköna En barnberättelse från i fjol orättmätigt begravdes under den smörjsörja som går under beteckningen 'samtidslitteraturen' - och hon ger perspektiv på det där som kallas populärlitteratur, från Frankrike, där ingen ifrågasätter att det finns riktig litteratur, och att det är så enkelt att det är sådant som betyder någonting, till skillnad från det utslätat lättlästa. Men det var inte det som jag tänkte på: hon håller på att översätta Hélène Cixous!!! Förhoppningsvis blir det mer än den korta texten ur senaste numret av Bang. Cixous skräder inte orden när hon redogör för obehagliga tendenser i hemlandet: "Masskulturen sprider sig som miljöförstöring, de 'riktiga' författarna är polarisens sista isbit, i färd med att smälta." Och samtidigt kan jag känna ett visst äckel för pratet om riktig litteratur, med eller utan citat-tecken. Det förutsätter alltid en massa gubbar som surmagat tjatar om samma gamla vanliga stora manliga genier som de fick lära sig på läroverken var riktig litteratur. För mig är riktig litteratur något annat: något föränderligt - författare som skriver på allvar, och som erbjuder det Shelley kallar "a difficult pleasure". Den riktiga litteraturen klarar sig bäst utan både kanoniseringskampanjer och frikostiga geniförklaringar (som nästan uteslutande spiller på manliga författare, dessutom).