bernur

I lördagens Svd skriver Fabian Kastner, vars roman Oneirine var nästan tillräckligt förförisk, om den förföriske Nabokovs Lolita, och den grymhet som blivit det mest frekventa epitetet på Nabokov: orättmätigt, menar Kastner, med syftning på en ny studie av Harvardprofessorn Leland de la Durantaye, som menar att det är ömheten som är författarskapets kärna. Tyvärr får vi inte veta vad de la Durantaye (hans namn låter som en Nabokov-karaktär) anser om Nabokovs fjärilssamlande, om det inte är grymt att mörda (med eterförgiftning) och spetsa på nålar dessa sommarfåglar? Sant är att det är lätt att hitta exempel på grymhet i Nabokovs romaner, och i synnerhet en utstuderat sadistisk grymhet riktad mot dess protagonister - men jag håller med att det ändå är ömheten som får sista ordet, och den som läst till exempel Inbjudan till en halshuggning kan väl inte på allvar tycka att Nabokov förordar grymhet. Kanske den illmarige författarens romaner ska läsas exakt mitt emellan den ordagranna läsningen och den allegoriska, och att båda dessa läsningar därför är helt förkastliga. Men vore de enkla rebusar skulle de inte vara så infernaliskt lockande heller. Hur Nabokov var privat låter jag vara osagt: efter att ha läst biografin om den exemplariska hustrun Véra i somras påminns jag om ett otal demonstrationer av lycksaliga ömhetsbevis, men även ett och annat moln utan silverfärg - - -