bernur

Efter trettio år borde vår svenska tid vara någorlunda redo för Angela Carters omsusade roman Den nya Eves passion, som tack vare Normal förlags omsorg och översättaren Karin Lindeqvist alltså nu finns på svenska, vilket vi tackar för - det är en grymt underhållande roman: vild och oförutsägbar, djärv och fantasifull, och full av okonventionell skönhet. Torbjörn Elensky har skrivit ett värdefullt förord till denna utgåva av en nästan oförskämt fräsch trettioåring.

Språket är alltid på tå när Angela Carter skriver, alert och redo att attackera, och det är inte det lättaste att beskriva uniciteten i hennes uttryck, men tänk dig att Valerie Solanas knackar (bultar) Rilke på axeln och ber om hans hjälp för att skriva manuset - det egentliga manuset - till Natural Born Killers. Hyperbolerna lägger sig som taggtråd i sammet, när det poetiska våldtas av det skändliga, och kristalliserar sig som beskt sardonisk poesi, drypande av begär efter lika höga doser sex som våld.

Den svinaktige britten Evelyn reser till ett mytologiserat Amerika, och dumpar sin nyfunna flickvän Leilah (Lilith) efter en katastrofal och livsfarlig abort. Han hamnar i öknen, "den postklimakteriella delen av världen", och i ett krigiskt matriarkat genomgår han könsoperation och blir Eve (Eva), och för att undkomma en väntad insemination flyr han, och hamnar hos och våldtas av den misogynt Nietzscheanske Zero, som i ett bejakande av negationen lever en Charles Manson-liknande tillvaro med sju fruar, bara ett av många ur askan i elden-ögonblick.

Det är ett språk som firar sina triumfer, som det brukar heta: Carter skriver kravallprosa och uttrycker sig gränslöst, och att läsa henne är ansträngande och utmattande och underbart. Hon blandar friskt satir, feminism, s/f, gotik, queerteori, thriller, pikaresk, opera, religiös mysticism, krigsroman (snarare gerillaroman), pojkboksäventyr, pornografi: att komma med invändningen att det är överlastat vore en skamlös underdrift. Ironin är stiligt paketerad, som förtvivlans sista utväg, uppgivenhetens triumf, eller "offrets enda vapen", som hon själv skriver.

Det aggressiva och hotfulla tonfallet gör sig ganska väl i översättningen, även om en del onödiga anglicismer stör. Romanen beskriver ett vertikalt Amerika, en descension, nedstigningen i infernaliska spiraler som givetvis har ganska lite men samtidigt väldigt mycket att göra med det Amerika vi känner till: den mytologiserade kontinenten med sina hyperboler till storstäder, våldskollektiv och tomma öknar som speglar Eve[lyn]s inre tomhet.   

Alla dina skratt fastnar i halsen i denna skrattspegel så groteskt förvrängd att den äntligen visar sanningen, förmodligen ännu påtagligare 2007 än 1977. Angela Carter förför med skitsnygga glosor, knasläckra liknelser och skenande ostoppbar fantasi. Romanen är labyrintisk och mardrömslik, har en idérikedom som får bägaren att rinna över, men även det som finns kvar är starkt så det räcker till. Karikatyren saknar trygghetsfaktor, där du avspänt och tillbakalutat kan identifiera modellerna, och här samsas skapelseberättelsen med apokalypsen i ett enda sublimt nu, på ett gnistrande språk.