bernur

När jag plockar fram det där gamla numret av pop (#12) hittar jag inte bara min gamla katt Pasolinis bettmärken som perforerat hela numret, utan även en text om inspelningen av videon till Broder Daniels debutsingel "Cadillac", samt på demosidan en text om Honey Is Cool, med den här fina bilden på Karin Dreijer.

Och jag tänker på att medan Antony Hegarty dyrkar The Knife är det Marilyn Manson som gillar den engelska versionen av "Innan allting tar slut": typiskt Kent! Att deras utlandslansering floppade har flera orsaker, inte enbart på grund av att de liksom Imperiet spelade in sina svenska låtar på engelska, i stället för att skriva direkt på engelska (även om det är förvånande att det inte är fler än Expressens Lars Lindström som i boken nämner denna parallell). Jag tror inte direkt att det skulle vara något typiskt svenskt eller låt gå för nordiskt över det kentska soundet: det finns otaliga exempel på svenska artister med riktigt fosterländskt sound som slagit bättre än Kent utomlands. Till exempel The Knife.